Fallet Galilei och vetenskapens framtid

”Efter 400 år erkänner Vatikanen den heliocentriska världsbilden.” Så har man kunnat läsa i dagstidningarna, som med förstrött intresse och utan kommentarer meddelat att Johannes Paulus II den 31 oktober i år inför den påvliga vetenskapsakademin återupprättat den italienska fysikern och astronomen Galileo Galilei (1564-1642). Om dennes obestridliga betydelse som en av pionjärerna inom mekaniken och astronomin och för vår moderna världsbild råder i dag inget tvivel. ”Vad det gäller är inte bara i första hand hans faktiska upptäckter inom astronomin och mekaniken, hans resultat, också om de var märkliga nog. Det var bara den yttre och påtagliga sidan av det som var Galileis verkliga storhet: hans metod, hans sätt att som forskare förhålla sig inför naturen. […] Vi hade ögon att se med och ett förnuft att bruka, men om tingens innersta kärna kunde de aldrig upplysa oss” (Sten Lindroth, Epoker och människor, 1982, s. 65 f.).

Galilei gjorde sina revolutionerande upptäckter under en för vår moderna världsbild betydelsefull brytningstid. I en tid då nya idéer och i kyrkan fast förankrade traditioner drabbade samman i den nya naturvetenskapens anda, kom hans namn att förknippas med den ödesdigra konflikten med 1600-talets katolska kyrka och dess inkvisition. Denna konflikt har varit en belastning i förhållandet mellan de kristna kyrkorna och naturvetenskapen, mellan trons och förnuftets auktoritet.

Detroniseringen av den ptolemeiska världsbilden med jorden som medelpunkt skedde inte över en natt. Det var ett skeende över två århundraden. Galileo Galilei intar här en central ställning. Med sitt egenhändigt byggda teleskop observerade han under några nätter kring nyår 1610 fyra månar som kretsade kring planeten Jupiter. Andra iakttagelser var lika revolutionerande, bland annat upptäckten av Vintergatan som ett stjärnvimmel och fläckar på solen. Vad han såg tolkade han som bevis för det kopernikanska världssystemet med solen som medelpunkt. Jorden och människan flyttades därmed från universums centrum till periferin.

Det är i dag svårt att föreställa sig vilken utmaning Galileis upptäckter innebar för den rådande aristoteliska världsbilden, vars representanter fanns både inom och utanför kyrkan. Men anledningen till konflikten med inkvisitionen var frågan vem som hade auktoritet att tolka Bibeln, en fråga som hade blivit brännande genom reformationen. Galileis upptäckter tycktes motsäga Bibelns ord i t.ex. Josua 10:12-14: ”Och han sade inför Israel: ’Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal!’ Då stod solen stilla och månen blev stående, tills folket hade tagit hämnd på sina fiender.”

Galileis konflikt med inkvisitionen är en fråga som varit föremål för många diskussioner. Den 24 februari 1616 ingrep inkvisitionen för första gången och fördömde för det första tesen att solen stod stilla som absurd och kättersk, och för det andra tesen att jorden rörde sig kring solen som stridande mot förnuftet och teologiskt felaktig. Man diskuterade inte argument för och emot den nya världsbilden utan fördömde den som stridande mot tron. Det andra ingripandet skedde den 22 juni 1633. I sakristian i kyrkan Santa Maria sopra Minerva lästes domen upp för Galilei, varpå han – 70 år gammal – tvingades avsvärja sig uppfattningen att ”solen befann sig i världens medelpunkt utan att röra sig och att jorden – utanför världens medelpunkt – rörde sig kring solen”.

I dag framstår det som svårbegripligt att den katolska kyrkan ansåg sig tvungen att ingripa och förbjuda uppfattningar som den – enligt vår moderna uppfattning – inte hade den minsta kompetens att avgöra. I sitt tal inför vetenskapsakademin talar påven inte om inkvisitionens övergrepp mot Galilei utan om ett ”beklagansvärt missförstånd”. Han säger det inte för att ursäkta inkvisitionens agerande och dess tragiska följdverkningar, utan därför att vi i ett historiskt perspektiv vet att de nya naturvetenskaperna utifrån ”andra metoder och en obunden forskning” ställde teologerna inför nya krav att ”skärskåda de kriterier de hade för sin bibeltolkning […] Men de flesta av dem visste inte hur man skulle ta sig an det problemet.” Konflikten mellan Galilei och inkvisitionen har inte förlorat sin aktualitet, varken för kyrkan eller för naturvetenskapen: att förena oeftergivliga sanningsanspråk med en medvetenhet om vetenskapens begränsning i metoden. Konsekvensen av detta får inte bli att teologin och naturvetenskapen inte kan ”tala” med varandra, utan forskningsresultaten måste sättas i samband med varandra. Annars ”riskerar vi att skapa en splittrad kultur”.

Mytbildningen kring fallet Galilei har varit intensiv. De berömda orden ”Eppur si muove” (”Och ändå rör den på sig”) har Galilei aldrig uttalat. De finns på en tavla av målaren Murillo, ”Galilei i fängelset”. Orden kolporterades till Paris och ingick tidigt under upplysningstiden i arsenalen av argument mot den katolska kyrkans förmenta dogmatiska obskurans. Fängelserna som Galilei satt i liknade snarare villor som ägdes av dåtidens andliga och världsliga furstar. Många såg honom ”i ensam storhet, [en] härold för en ny epok i mänsklighetens historia” (Lindroth s. 72). Bertold Brecht betecknar Galileis återtagande av sina vetenskapliga teser som ett brott, ”den moderna naturvetenskapens arvsynd”.

Spänningen mellan naturvetenskapen å ena sidan och tron (teologin) å den andra kommer också i framtiden att vålla problem. De förmenta framstegen har efter vetenskapspositivismens sammanbrott tydligt visat att vetenskapen står inför avvägningsproblem och intressen som är svåra att genomskåda och hantera. De manipulativa intressen som vetenskapen utsätts för i dag är inte lika harmlösa som inkvisitionen en gång i tiden. Att integrera de moderna naturvetenskaperna till en sammanhängande kultursyn är mer än någonsin en angelägen uppgift om vi vill bevara våra humanistiska traditioner.

Talet inför Påvliga vetenskapsakademin återges i det följande något förkortat.

Frans-J. Holin.

Vetenskapens världsbild och tron

Påvliga vetenskapsakademin har valt ett aktuellt och viktigt tema för årets möte, nämligen insikten om komplexiteten i matematikens, fysikens, kemins och biologins strukturer. Att man i dag inser denna komplexitet är kanske en lika viktig etapp i naturvetenskapens historia, som den som är förknippad med Galileis namn. Då tog man för givet att det bara fanns en korrekt modell för att beskriva vår värld. Talet om komplexitet anger att vi i dag inser att vi, om vi skall kunna göra rättvisa åt den rika mångfalden i den verklighet som vi lever i, måste använda oss av en rad olika modeller.

Det är en insikt som tvingar fram en fråga till naturvetenskapsmän, filosofer och teologer: Hur skall vi kunna förena förklaringen av världen – en förklaring som tar sin utgångspunkt i elementarpartiklar och elementära fenomen – med insikten att det hela är större än summan av delarna?

Den vetenskapliga teoribildningen

När vetenskapsmannen försöker göra en exakt beskrivning och systematisering av de data han samlat in, måste han med nödvändighet använda sig av vissa metavetenskapliga begrepp. Det är viktigt att innehållet i dessa begrepp formuleras klart och tydligt, så att man undviker gränsöverskridningar som leder till att man blandar samman strikt naturvetenskapliga upptäckter med en viss uppfattning om världen, eller med ideologiska eller filosofiska påståenden som inte med nödvändighet hänger samman med den vetenskapliga upptäckten. Här kan man se vilken betydelse filosofin har; filosofin granskar både fenomenen och det sätt på vilket de tolkas.

Låt oss exempelvis tänka på hur nya teorier som försöker förklara hur liv uppstått utarbetas inom naturvetenskapen. Det skulle inte vara metodiskt korrekt att enbart och uteslutande vilja tolka dem som naturvetenskapliga teorier. Detta gäller särskilt när det blir fråga om den levande varelsen ”människan” och hennes hjärna: teorierna kan inte användas för att vare sig bejaka eller förneka att människan har en andlig dimension, lika litet som de kan användas som bevis för eller argument mot läran om skapelsen.

Det behövs ytterligare tolkning av data. Och detta är precis vad filosofin syftar till, nämligen att analysera den totala innebörden av våra erfarenhetsdata, inklusive de data som samlats in och analyserats inom naturvetenskapens område.

Den kultur vi lever i fordrar att vi ständigt söker samordna våra olika insikter så att de leder till att våra kunskaper på olika områden förenas till en samsyn. Visserligen gör forskningen sina framsteg tack vare en stor specialisering. Men om vi inte samtidigt reflekterar över dessa resultat och försöker relatera dem till andra områden av vår kunskap, riskerar vi att skapa en splittrad kultur som inte är värd sitt namn. En äkta kultur måste formas med hjälp av humanism och vishet.

Vetenskapernas kompetensområden

Det var liknande tankar som den 10 november 1979, när vi firade 100-årsminnet av Albert Einsteins födelse, fick mig att inför denna akademi uttrycka ett hopp om att ”teologer, forskare och historiker i samarbete skulle studera fallet Galilei igen och klart redovisa de fel som begåtts, vem det än må vara som gjort sig skyldig till dem”. Detta för att undanröja den misstro som fortfarande finns hos många om möjligheten till fruktbart samförstånd mellan naturvetenskap och tro. En särskild studiekommission tillsattes för detta ändamål den 3 juli 1981. I år, när vi firar 350-årsminnet av Galileis död, har kommissionen slutfört sitt arbete och kan presentera sitt resultat i en rad värdefulla publikationer. I framtiden kommer det att vara omöjligt att bortse från kommissionens slutsatser.

Någon kanske undrar varför jag här vid slutet av akademins studievecka över temat komplexitet på olika vetenskapsområden tar upp fallet Galilei igen. Har det inte lagts på hyllan för länge sedan och har man inte insett de fel som begicks i det sammanhanget?

Det är visserligen sant. Men samtidigt har fallet Galilei något att säga oss både om naturvetenskapens väsen och om trons innehåll. Det kan inte uteslutas att vi en dag hamnar i en liknande konfliktsituation. Då är det viktigt att bägge sidor är klart medvetna om sitt eget kompetensområde men också om gränserna för det. Det tema ni behandlat är en bra utgångspunkt för att belysa detta.

Det finns två kärnfrågor i Galileidebatten. Den första hör till kunskapsteorins område och berör principerna för bibeltolkningen. Här finns två punkter att framhäva. Varken Galilei eller merparten av hans motståndare gjorde någon klar åtskillnad mellan naturvetenskaplig utforskning av naturen å ena sidan och den reflexion över naturen av mer filosofisk art som också är nödvändig. Det var därför som han förkastade det förslag man framlade för honom att han skulle nöja sig med att kalla det kopernikanska systemet för en hypotes, eftersom det inte fanns helt ovedersägliga naturvetenskapliga bevis för det. Att först gå via en hypotes är ju numera en självklar forskningsmetod för den naturvetenskapliga skola som just Galilei grundade.

För det andra: på den tiden var man generellt övertygad om att den geocentriska världsbilden stämde överens med Bibeln, och vissa uttryck i Bibeln, tolkade bokstavligt, föreföll bekräfta den geocentriska uppfattningen. Problemet som dåtidens teologer formulerade var därför hur man skulle kunna få den heliocentriska synen att harmoniera med Bibeln.

Den nya naturvetenskapen, med de metoder och med det krav på obunden forskning som den implicerade, tvingade teologerna att skärskåda de kriterier de hade för sin bibeltolkning. De flesta teologer visste inte hur man skulle komma till rätta med det problemet.

Paradoxalt nog visade sig Galilei, som var en övertygad troende, vara mera insiktsfull i den frågan än de teologer som motsatte sig hans teorier. I ett brev till pater Benedetto Castelli (1613) skriver han: ”Skriften är ofelbar, men en del av dem som tolkar och utlägger den tar nog fel på mer än ett sätt.” I ett annat brev, till Christine de Lorraine (1615), utvecklar han dessa tankar till en kort traktat i biblisk hermeneutik.

Vi kan nu formulera vår första slutsats: Det nya sättet att bedriva forskning om naturen ställer fordringar på klarlägganden inom andra lärdomsgrenar. De tvingas att klarare definiera sitt eget verksamhetsfält, sina infallsvinklar och sina metoder, samt att noga väga innebörden av sina egna slutsatser. Varje enskild disciplin måste med andra ord bli medveten om exakt vad som är dess karaktär.

Den omvälvning som det kopernikanska systemet åstadkom fordrade av bibelforskningen en kunskapsteoretisk reflexion. Det var en utmaning som senare skulle bära rik frukt i moderna exegetiska arbeten och som både sanktionerades och uppmuntrades av Andra vatikankonciliet i dess dogmatiska konstitution Dei Verbum.

Nödvändig urskillning

Den kris jag just berört är inte den enda som haft återverkningar på bibeltolkningen. Därmed kommer vi in på problemets andra aspekt, dess pastorala dimension.

I kraft av sitt höga uppdrag är kyrkan förpliktad att tänka på de konsekvenser som hennes förkunnelse har. Låt mig först och främst understryka att den givetvis måste överensstämma med vad som är sant. Men problemet uppstår hur man skall bedöma nya vetenskapliga data som tycks vara oförenliga med tron. Den pastorala bedömning som den kopernikanska teorin framtvingade var inte lätt att göra, i synnerhet som dess motsats, den geocentriska synen, föreföll vara en del av det som Skriften lärde. Vad som skulle behövts hade varit att man i ett slag både lyckats överge det hävdvunna sättet att tänka och samtidigt hitta en väg att upplysa de troende om detta på ett för dem förståeligt sätt. Vi kan med en mera generell tillämpning säga: i sådana lägen behövs dristiga själavårdare som förstår att undvika både tveksamhet och förhastade slutsatser. Bäggedera kan förorsaka betydande skada.

En annan kris, lik den som vi talar om, kan nämnas här. Under 1800-talet och i början av 1900-talet gjorde framsteg inom historieforskningen att en ny förståelse av Bibeln och dess värld blev möjlig. Eftersom dessa data oftast presenterades inom ramen för en rationalistiskt präglad helhetsuppfattning, framstod de som farliga för den kristna tron. I sin iver att försvara tron ansåg somliga att det var nödvändigt att förkasta vissa säkra slutsatser av historisk forskning. Det var en överilad och olycklig hållning. Pionjärer som den franske dominikanen Peré Lagrange var kapabla att göra den nödvändiga urskillningen utifrån hållbara kriterier.

Låt mig upprepa det igen: Det är teologernas plikt att hålla sig löpande informerade om naturvetenskapens rön och fråga sig i vad mån dessa kan och skall införlivas i den egna reflexionen, resp. om de bör föranleda omformuleringar i förkunnelsen av det bibliska budskapet.

Medan vår tid utmärks av en nästan överdriven tilltro till vetenskapen, var den kulturella horisonten på Galileis tid enhetlig och präglades av en bestämd filosofisk bildning. En sådan enhetlig kultur har sina goda sidor och kan i sig vara något att önska sig även för vår tid. Men den var en av orsakerna till att Galilei blev fördömd. Majoriteten av dåtidens teologer såg inte skillnaden mellan Den heliga skrift och tolkningen av Skriften. Detta fick dem att föra över en fråga som egentligen hörde till den naturvetenskapliga forskningens område till troslärans område.

Kardinal Robert Bellarmino hade insett vad debatten djupast sett gällde. Han menade att man, med tanke på möjligheten att det en dag skulle kunna framföras vetenskapliga bevis för att jorden rörde sig kring solen, borde vara ytterst försiktig i sin tolkning av alla de bibelställen som föreföll styrka uppfattningen att det är jorden som är orörlig. ”Låt oss hellre säga ’Vi förstår inte’ än komma med påståenden som sedan visar sig vara felaktiga.”

Långt före Bellarmino hade den helige Augustinos visat samma klokhet och samma respekt inför Guds ord: ”Om det skulle hända att Den heliga skrifts auktoritet sätts i ett motsatsförhållande till något som vi med vårt förnuft klart och säkert inser, så betyder detta att den som tolkar Skriften inte förstår den på rätt sätt. Det är inte Skriftens innebörd som strider mot sanningen, utan den innebörd som uttolkaren har velat ge den. Det som är emot Skriften finns inte i Skriften utan är något som uttolkaren lagt in i den och sedan trott vara vad Skriften säger.” Vi finner ett eko av hans ord hos påven Leo XIII, som för hundra år sedan kom med följande råd i sin rundskrivelse Providentissimus Deus: ”Sanning kan inte stå emot sanning, och vi kan vara övertygade om att det i stället rör sig om något misstag, antingen i bibeltolkningen eller i själva polemiken om saken.”

Vi bör också påminna oss om att domen från 1633 inte var av den art att den inte kunde omprövas. Debatten fortgick men avslutades 1820 i och med att kaniken Settele fick imprimatur för sin bok om Galilei.

Anda från upplysningstidens början fram till våra dagar har det skapats en myt kring fallet Galilei vars detaljer ofta inte hade förankring i det verkliga skeendet. Fallet Galilei hade i det perspektivet blivit en symbol för kyrkans förmenta förkastande av vetenskapens rön eller fick stå för en dogmatisk obskurans som är motståndare till det fria sanningssökandet. Denna myt har haft ett betydande inflytande på det kulturella klimatet och har lett till att en rad vetenskapsmän i god tro varit övertygade om att vetenskapens anda och dess syn på forskning skulle vara oförenliga med den kristna tron. Det har rått en tragisk, ömsesidig brist på förståelse, vilken sedan tolkats som en genomtänkt och grundläggande motsats mellan tro och vetande. De historiska forskningsresultat som kommissionen framlagt visar att detta beklagansvärda missförstånd nu kan läggas till historien.

En högre syntes

Fallet Galilei kan lära oss en läxa som kan vara användbar när liknande situationer uppstår, i dag eller i framtiden. På Galileis tid var det fullständigt otänkbart att framställa vår värld som om den inte hade någon absolut fysisk referenspunkt. Kosmos var på den tiden liktydigt med solsystemet, och där hade man att välja mellan jorden och solen som fast punkt. I dag, efter Einstein och med alla de nya perspektiv som moderna kosmologer gett oss, har ingendera av dessa två referenspunkter längre den betydelse de en gång hade. Detta skall inte uppfattas som ett underkännande av Galileis hållning i diskussionen. Men det kan ju vara så att det motsatsförhållande, som uppstår när två iakttagare ser ett problem ur var sin synvinkel, ibland löses när saken ses i ett större perspektiv som inkluderar bägge och går utöver dem bägge i en ny helhetssyn.

En annan slutsats vi kan dra är att olika kunskapsgrenar fordrar olika metoder. Galilei, som praktiskt taget grundade den nya experimentella metoden, var en briljant fysiker. Tack vare hans intuition och de nya argument som han använde sig av såg han att det bara var solen som kunde ses som medelpunkt i världsalltet så som man uppfattade det på den tiden, dvs. som ett planetariskt system.

När teologerna den gången hävdade att jorden var världsalltets mittpunkt, misstog de sig genom att stödja sig på en bokstavstrogen bibeltolkning som fick dem att tro att Skriften fordrar en geocentrisk syn. Låt oss då citera ett ord som tillskrivits Baronius: ”Den heliga Anden ville ge oss kunskap om hur vi skall komma till himlen – inte om hur himlen rör sig.”

I själva verket handlar ju Bibeln inte om detaljfrågor i vår fysiska värld. Det ligger inom människans egen kompetens att med sin experimentella forskning och sitt förnuft försöka förstå den.

Det finns två olika kunskapsområden. Det ena har sina källor i uppenbarelsen, det andra i människan och hennes intellektuella kapacitet. Till det senare hör framför allt den naturvetenskapliga forskningen och filosofin. Den skillnad som finns mellan dessa två kunskapsområden skall inte ses som en motsats; de har även gemensamma beröringspunkter. Genom att ta olika metoder i bruk kan bägge framhäva olika aspekter av verkligheten.

Vetenskapen och människans mänsklighet

Många nya vetenskapliga rön – och de olika sätt på vilka de kan användas – påverkar människan och hennes tankar och handlingar mer än någonsin.

Ibland tycks de nästan hota själva grunden för vad som är sant mänskligt.

Mänskligheten har två olika möjligheter till utveckling. Den första omfattar kultur, vetenskaplig forskning och teknik, dvs. allt det som hör till den horisontella dimensionen hos människan och skapelsen. På det området upplever vi en utveckling i imponerande takt. Men för att denna utveckling inte skall bli något som förblir externt i förhållande till människan själv, kräver den samtidigt ett väckande och en fostran av samvetet.

Den andra formen av utveckling rör det som ligger djupast i människan, det som far henne att överskrida både denna världen och sig själv och vända sig till den Ende som är alltings skapare. Det är endast i denna vertikala dimension som människans väsen och handlande får sin fulla mening, eftersom den ställer henne i relation till det som är hennes ursprung och mål. I dessa två dimensioner, den horisontella och den vertikala, förverkligar människan sig själv som andlig varelse och som homo sapiens. Men det rör sig inte om en jämn och rätlinjig utveckling, och våra framsteg saknar därför ofta den riktiga balansen. Resultatet blir störningar som paverkar själva vår existens som människor. Den vetenskapsman som är medveten om båda dessa utvecklingsplan och tar hänsyn till dem i sin forskning bidrar till att återställa den rätta harmonin.

Den som ägnar sig åt vetenskaplig och teknologisk forskning accepterar som en förutsättning för sin forskning att världen inte är ett kaos utan ett kosmos, dvs. att det finns en ordning och naturliga lagar som vi kan fastställa och undersöka. De uppvisar drag som kan jämföras med den andliga sfären. Einstein brukade säga: ”Det evigt obegripliga med världen är att den är begriplig.” Denna förståelighet, omvittnad genom de fantastiska forskningsrönen inom naturvetenskap och teknologi, leder oss i sista hand till den transcendenta och ursprungliga Tanke som satt sin prägel på alla ting.

Övers. Lars Rooth –Anders Ekenberg