Den ofrånkomliga dialogen

För tio år sedan publicerade påven Johannes Paulus II encyklikan Ut unum sint (Att de må bli ett). Detta betydelsefulla dokument sammanfattar i mångt och mycket texter av olika slag som kommit från kyrkans centrala ledning och från olika dialogkommissioner efter Andra vatikankonciliet. Utöver denna nog så viktiga sammanfattning mediterar påven utförligt över ekumenikens konkreta väg – dialogen, bönen och omvändelsen. Vidare interfolierar han texten med tankar utifrån sina egna erfarenheter av ekumeniken och av de teologiska dialoger som genomförts, samt inbjuder alla kristna till att reflektera över sitt eget ämbete.

Dialog är ”ett nödvändigt steg på vägen till människans självförverkligande”, säger Johannes Paulus i sin encyklika. Dialogen är alltså inte ett stadium som mänskligheten kommer att kunna övervinna. Den finns inskriven i hjärtat av den mänskliga existensen; den är en tillgång, inte ett bristsymptom. Denna hållning förutsätter att man lämnar antagonism och konflikt och får upp ögonen för de andra. Som en följd av detta blir ekumenik och religionsdialog – ja, dialogen människor emellan över huvud taget – en förpliktelse för alla katoliker. Ekumenik är inte något som en katolik kan välja bort, den är ett måste. Vänner kan man välja, syskon väljer man inte, som det brukar uttryckas.

Den ekumeniska rörelsen har påverkat kyrkorna och samfunden dithän att de oundvikligen måste engagera sig i varandras inre liv. Med respekt för de olika kyrkornas integritet bör och skall också den katolska kyrkan bry sig om och lägga sig i de andras inre angelägenheter. I andra kyrkor och samfund finns bröder och systrar i den kristna tron. Den katolska kyrkan och dess överherde har en relation till och en omsorg också om dessa.

Men vartill syftar då den ekumeniska dia-logen? Är den endast ett sätt att informera sig om andras livsstilar och tankesätt? Dialog förutsätter, säger Johannes Paulus, ömsesidighet mellan parterna – och dessa kallas av påven för socius, följeslagare, medvandrare. Målet är förstås inte att vi skall bli klonade kopior av varandra, men att vi skall dra åt samma håll, gå mot samma mål, och blir uppmärksamma på var-andra som resurser på den gemensamma pilgrimsfärden.

Traditionellt sett är vi katoliker mer vana vid att tala om kyrkans enhet än om ekumenik. Vad är då motsatsen till enhet? Ett svar är splittring. Det är den negativa motpolen. Kan den formuleras annorlunda? Kan enhet vara negativ och splittring (uppdelning) positiv? Om vi istället skulle tala om kyrkans uniformitet eller likriktning å ena sidan och mångfalden i kyrkan å den andra sidan, tycker vi väl alla att det enhetliga blir negativt, och att det mångsidiga blir positivt. ”Gåvorna är många, anden är en.” Som så ofta handlar det här om en balans mellan ytterligheter.

Den katolska kyrkans främsta bidrag till enheten är otvivelaktigt påveämbetet. Detta kan tyckas paradoxalt eftersom det för när-varande utgör en av de största stötestenarna, men Johannes Paulus poängterar att hans ämbete är en tjänst för helheten. Påven är ju med den klassiska formuleringen Servus servorum Dei (Guds tjänares tjänare). Johannes Paulus citerar sig själv, när han i ett tal inför den ekumeniske patriarken av Konstantino-pel Dimitrios I ber om den helige Andes upplysning, ”så att vi – självklart tillsammans – må kunna finna de former, i vilka detta ämbete kan bli ett kärlekens verktyg”. I en djärv uppmaning inbjuder han därefter kyrkoledare och teologer att reflektera över denna ”oerhörda uppgift som vi inte kan avfärda och som jag inte ensam kan slutföra”. Biskoparna i Svenska kyrkan avgav gemensamt omedelbart efter det att encyklikan hade publicerats ett mycket engagerat svar och ur detta kunde intressanta ekumeniska perspektiv läsas fram.

Biskopsmötet hälsade då med stor tillfredsställelse påvens önskan ”om ett ömsesidigt och officiellt erkännande av dopet” och underströk vilken stor betydelse detta skulle ha för ecklesiologin. Svenska kyrkans biskopar hade högt ställda krav på dialog. Man krävde att inte bli ”betraktad som underlägsen eller bristfällig”. Självfallet gäller detta formen för dialog. Att vara lyhörd och intresserad av den andre, att söka sanningen bortom fördomarna, att respektera de andras rätt till sin annorlunda religionsutövning är en grundläggande utgångspunkt i dialogen. Vi lär och inspirerar oss från andra traditioner. Men om vi fullt ut måste erkänna varandras trosinnehåll är dia-log knappast möjlig annat än med så gott som likasinnade. Dialog med andra religioner och ideologier måste då kallas för något annat. I dialogen med judarna kräver vi katoliker inte ett erkännande av Jesus som Messias; i dialogen med protestanter kräver vi inte ett erkännande av påvens ofelbarhet som en nödvändig minsta gemensamma nämnare innan samtalet kan börja. Om Svenska kyrkan skulle kräva ett officiellt erkännande som systerkyrka som villkor för dialog, skulle dialog med den katolska kyrkan ej vara möjlig. Den kristna dialogens mål får inte förväxlas med dess väg.

De svenskkyrkliga biskoparna välkomnade även påvens inbjudan till samtal om petrusämbetet. De noterar den lutherska traditionens stora skepsis till påvedömet, men tar fasta på de senaste decenniernas ekumeniska dialoger om ämnet. I och med Ut unum sint och den gemensamma överenskommelsen om rättfärdiggörelseläran, som då var i sikte, har den ekumeniska situationen ändrats, skrev man och citerade Martin Luthers ord om att ”kyssa påvens fötter” när denna samstämmighet uppnåtts.

Biskoparna ställer i sitt svar en rad frågor och formulerar kärnfulla kommentarer. En av reflektionerna förefaller kunna bli en framkomlig öppning i diskussionen: ”Påveämbetet skulle med andra ord inte vara nödvändigt för att vara kyrka, då också andra kyrkor kan erkännas, däremot skulle det anses vara nödvändigt för enheten mellan kyrkorna.” Detta är ju inte en katolsk ståndpunkt men en tillräcklig utgångspunkt för dialog. I linje med denna tanke betonas inte helt oväntat kollegialitetsperspektivet. Man pekar på en nödvändig balans i den kyrkliga ämbetsutövningen, där påven aldrig borde fungera utan biskoparna och biskoparna aldrig utan påven. Vidare understryks decentralisering och lokal självständighet.

Det finns en diskrepans mellan beskrivningen av de svenskkyrkliga biskoparna i detta dokument och deras reella roll i den alltmer kongregationalistiska Svenska kyrkan. De karakteristiska uppgifter och befogenheter som åvilar biskopen i en episkopal struktur har mer kommit att överföras till de av lekmän styrda beslutande och normgivande organen i Svenska kyrkan. Lekmännen och -kvinnorna är ju dessutom fortfarande oftast lika med företrädare för de politiska partierna, vilket med nuvarande valdeltagande gör legitimiteten både vag och svag. I diskussionen om påveämbetet lyser emellertid denna väsentliga del av Svenska kyrkans självförståelse helt med sin frånvaro.

I första delbetänkandet Demokratin är en successiv uppenbarelse: För utredningen Demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan, som utgavs i våras, får dessa frågor en klarare belysning. Det demokratiska samtalet med samförståndet som mål framställs här som den oundgängliga procedur, genom vilken den gudomliga uppenbarelsen förvaltas och tolkas. Kyrkan är, säger man, inte en bevarare utan en besvarare av uppenbarelsen. Ämbetets roll blir i denna teologi inte att ansvara för och bevara läran utan att skapa de goda ordningar som befriar oss alla till att tolka och gestalta svar på Guds tilltal. Denna teologi påminner om allas delaktighet i förvaltandet av och responsen på Guds ord, men samtidigt dräneras ämbetet genom denna ensidiga betoning av dess terapeutiska funktion på ledarskapsfunktionen med auktoritet att skilja mellan andarna. Ett sådant ledarskap är ett skydd för dem och deras tro som inte har möjlighet eller resurser att vara teologer. Biskoparna och deras medarbetare prästerna har en ställföreträdande uppgift att tolka, som är av sakramentalt slag.

När Svenska kyrkans biskopar i sitt svar på påvens utmaning i Ut unum sint inte underordnade sig petrusämbetet men väl ställde sig tillsammans med påven, bekände man sig till principen om att vi hör ihop och att påven har ett särskilt ansvar för enheten och att kyrkor i stora avgörande läro- och moralfrågor inte självupptaget kan gå sina egna vägar. Vi bildar en enhet och måste rådgöra med varandra i samförståndsavsikt. Denna mentalitet präglar också den stora anglikansk-lutherska Borgåöverenskommelsen. Desto mer smärtsamt blir det därför när sådana deklarationer inte får genomslag i praktiskt handlande, som exempelvis när Svenska kyrkans kyrkomöte i slutet av oktober valde att strunta i ekumeniken och gå sin egen väg i frågan om en välsignelseakt för samkönade par.

Förvisso kan reformivrarna säga att man har profetians gåva och är en spjutspets som framsynt investerar i den framtid som ingen av oss känner till, och att vi förmodligen så småningom kommer att få se att dagens så kallat progressiva hade rätt. Men inteckningar i framtiden är ovissa. Det mödosamma lyssnandet på varandra i nuet lägger en fastare grund för vår gemensamma tro än den snabbt framstormande reformistiska brådskan utan kontakt med rötterna. Att bekänna sig till det demokratiska samtalet och dialogen är att svara på en kallelse till ansvarstagande för helheten. Det är att sjunga långsamhetens lov.

Både Svenska kyrkan och katolska kyrkan har en stolt historia av att vara brobyggare. På ömse håll kan vi nu se en ödmjukare hållning till dessa traditioner. På världsscenen blev Johannes Paulus II en banbrytare för kyrkans syn på dialogen. Benedictus XVI verkar bli den som verkställer visionen. Många tecken tyder på det, inte minst den nyss avslutade biskopssynoden.