Vad är kyrka, vad är kultur?

Frågan om kyrka och kultur hör till de återkommande ämnena, om också oftare i kyrkliga organ än i den allmänna kulturdebatten. Det finns i vår västerländska kultur idag en kyrklig isolering, som tydligt framträder i de nordiska länderna. Kyrkosamfundens försök att nå kontakt med det övriga samhället aktualiseras nu senast genom en bok som bär just titeln Kyrka och kultur, skriven av Carl-Reinhold Bråkenhielm och Johan Unger och utgiven av Svenska kyrkans kulturinstitut. Bokens frågeställningar ligger ganska långt ifrån aktuell katolsk kulturdebatt, och den skall inte recenseras här. Däremot väcker den principiella frågor om vad vi menar med kyrka och med kultur, när vi på detta vis kontrasterar dem.

Den katolska kyrkan är van att röra sig i ett mångkulturellt perspektiv. Det hör till kyrkans storhet men också till dess problematik, att den skall kunna fungera på samma grundläggande sätt och förmedla samma tro bland latinamerikaner, afrikaner, indier och kineser. Den är inte slutgiltigt bunden till någon viss kultur, något som västerlänningar med åren har fatt lära sig inse alltmer. Medan t.ex. den judiska kulturen har kunnat utveckla sin särart genom att religion, historia och folk knutits samman till en enhet, lever den katolska kyrkan i skilda kulturer, som ofta kan inrymma helt andra värderingar än katolska och kristna. Det är få länder där kyrka och kultur har ingått en så oupplöslig enhet som i Polen eller på Irland.

Kyrkans mångkulturella prägel ger också insikter om vad kultur är för något. Kulturen är inte någon smal sektor av samhället – som en sydsvensk kommunalpolitiker en gång råkade säga – utan den materiella och ideella grundvalen för vår existens som civiliserade människor. Språket, samhällssystemet, tekniken, värderingarna, tankeformer, historiska traditioner och konstnärlig smak hör alltsammans hit. Också kristendomen har vuxit fram i en kulturellt bestämd miljö, som den aldrig kan frigöra sig från.

Det innebär också att kyrkan enbart kan framträda i kulturellt bestämda och därför relativa former. Ser vi på dess materiella sida, kan vi lätt finna att altare och predikstol, bänkar och orgel alla är präglade av en viss kultur, och att dessa ting kan saknas eller ha en helt annan utformning i andra kulturer än vår egen.

Betydligt mera elementärt är språket, och också däri finner vi samma kulturella relativitet. Vare sig vi ber eller predikar på hebreiska, grekiska, latin eller nusvenska, präglas våra uttryck av språkets kulturella begränsningar och av de associationer som orden har i de skilda kulturerna. Varje bibelöversättare vet vilka svårigheter det handlar om. Inkulturation, kulturell anpassning, som har blivit ett katolskt honnörsord på senare år, är förvisso en nödvändighet men är också till brädden fylld av problem.

Kyrkan har under sin långa historia genomlöpt olika kulturer i tiden och rummet, och det har avsatt spår i hennes tradition och former. På så vis existerar det en katolsk kultur. Det har i vår tid funnits tankar att man skulle skaka av sig allt detta kulturella gods och återgå till en hebreisk eller arameisk urkristendom. Men detta är bara en önskedröm – Nya testamentet har vi äldst på grekiska, och i den form det har förmedlats till oss är det redan präglat av grekiskt språkbruk och grekisk tankevärld. Dessutom var livet i Palestina på Jesu tid inte någon ojordisk tillvaro utan också detta en form av mänsklig kultur. Det hör till inkarnationens väsen att kyrkan är outskiljbar från växlande mänskliga uttrycksformer. När den katolska kyrkan idag möter svensk kultur, finner den sig konfronterad med ett dubbelt problem. Den svenska kulturen, sådan vi nu har den, är utformad vid sidan om och ibland i motsättning till katolsk tradition. Det finns inte någon levande katolsk folklitteratur, inte någon levande katolsk folkkonst. De vanliga kristna orden har i vårt språk ofta fatt andra associationer än de har i katolskt språkbruk. Det finns rent språkliga hinder för katoliker att göra sig förstådda, och missuppfattningarna är otaliga. Dessutom, och lika viktigt, är den katolska kyrkan också i Sverige mångkulturell. Den har ansvar för ett stort antal invandrare, som har sina egna språk och traditioner, och vars värderingar inte alltid sammanfaller med det svenska samhällets eller de svenska grannarnas.

Varken riktigt svensk eller riktigt utländsk, det är den situation som den katolska kyrkan i vårt land måste leva med under en oöverskådlig tid. Men dess kulturella mångfald kan rara en fördel. I en tid av ökad nationalism, då också i Sverige tendenser till utlänningsfientlighet och rashat kan göra sig gällande, har den katolska kyrkan en uppgift att hävda allas lika värde, oberoende av ras och folktillhörighet. Och den kan göra det, inte bara utifrån ädla principer utan ifrån konkreta erfarenheter i sitt eget liv.

Nu använder vi ordet kultur särskilt om de mera avancerade kulturyttringarna i litteratur, filosofi, vetenskap och konst. Bland svenska katoliker finns det som bekant ett stort antal författare och konstnärer, som intar en självklar plats i svenskt kulturliv. När kristen livssyn idag presenteras i svensk kulturdebatt, är det i förvånande hög grad katoliker som för ordet. Oftast är de lekmän och handlar på eget initiativ utan någon kyrklig toppstyrning. Det visar att ”kyrkan” inte är någon funktion vid sidan om människorna. Likaväl som kristna människor är bestämda av sin kultur, har de full rätt att vara kristna inom sin kultur, så länge inte staten, som i en del länder, med våld hindrar kristna opinionsyttringar.

Däremot har det svenska katolska stiftet uppenbart bristande resurser, när det gäller att ta tillvara sina kulturarbetare. Särskilt problematiskt är det på musikens område, där den katolska kyrkan av ekonomiska skäl hindras att ta del i de senaste årtiondenas storartade kyrkomusikaliska utveckling i Sverige. Men också katolska konstnärer som vill ägna sig åt kyrkokonst har svårigheter att få sina arbeten sålda, för församlingarna måste hålla sina utgifter till ett minimum. I sådana avseenden lever den svenska katolska kyrkan en fattig tillvaro.

Det har ännu inte riktigt gått upp för det svenska samhället, eller för den svenska kristenheten i stort, vilken tillgång katolsk kultur innebär. Med sin vida internationella horisont har den katolska kyrkan möjlighet att förmedla impulser som skulle kunna berika svensk kultur långt utanför kyrkans egen ram.