Teilhard de Chardin och eftervärlden

Den 10 april i år inträffade trettioårsdagen av jesuiten Pierre Teilhard de Chardins död. Den 10 april 1955 var påskdagen. I New York var det klart och soligt väder. För Teilhard började dagen med en enskild mässa, och senare samma förmiddag var han med på den högtidliga mässan i St. Patrick’s Cathedral. Tillsammans med några vänner gick han på en konsert på eftermiddagen, och sedan hälsade han på hemma hos dem.

När han började gå bort från fönstret i vardagsrummet föll han raklång på golvet, och några minuter senare hade han avlidit. Dödsorsak: hjärnblödning.

Två dagar senare kom hans nekrolog i New York Times, där han identifierades som en ”framstående paleontolog och en av Pekingmänniskans upptäckare”. Nekrologen sade att han var en präst som hade accepterat evolutionen och som ”inte ansåg en sådan tro vara oförenlig med religionen”. Däremot sade den ingenting om några försök som han hade gjort att förena dem.

Kanske var detta typiskt, för i New York var han bara känd som präst och paleontolog. De filosofiska och teologiska skrifter som skulle komma att göra honom världsberömd hade ännu inte publicerats. I december samma år gavs Le Phenomene Humain ut i Frankrike. Under de följande tjugo åren publicerades sedan hans samlade teologiska och filosofiska verk i tretton band.

Plötsligt tycktes alla tala om den franske prästen med det svåra namnet. Han blev översatt till sexton språk, och de tio första åren såldes hans skrifter i mer än en million exemplar. Sedan dess har Teilhardvågen gått över, men Harper & Row, en av hans förläggare i USA, säger att under de senaste tio åren har Fenomenet människan sålts stadigt i 5 700 exemplar om året och Den gudomliga miljön i 3 500. Hans inflytande fortsätter.

Vatikanmiljön

Teilhard hade sitt första nappatag med den heliga stolen 1924 när en uppsats om Adam och arvsynden, ej avsedd att publiceras, sändes till Rom. Från och med då fick han inte publicera artiklar om filosofi eller teologi utan att Rom först gav sitt godkännande. 1927 begärde han att få Den gudomliga miljön godkänd, men när han dog hade ärendet förhalats många gånger och avslagits eller ännu inte godkänts.

I juli 1951 hade som tur var kyrkoherden vid jesuithemmet i Paris där han bodde rått honom att utse en vän, Jeanne Mortier, till sin litteräre testamentsexekutor. Så snart hon fick veta att han hade dött gjorde hon upp en lista över internationellt kända forskare, bland annat J. Robert Oppenheimer, Julian Huxley och Arnold Toynbee, som senare skulle komma att stå som garanter för utgivningsarbetet, vilket hon omgående tog itu med. Hon hoppades att stödet från så framstående forskare skulle förebygga krångel från Roms sida. Detta lyckades också fram till monitum d. 1 juli 1962.

Detta monitum hävdade att Teilhards verk ”innehåller många tvetydigheter och allvarliga misstag i filosofiska och teologiska frågor”, men det specificerade inte vilka dessa var. Samma dag anförde en artikel i Osservatore Romano detta monitum och kom med invändningar mot Teilhards skapelsefilosofi, mot hans sätt att tala om en Kristi ”tredje natur” (den kosmiska), att ge naturliga förklaringar åt det övernaturliga och att inte se arvsynden som en ende Adams verk. Artikeln sade att den inte ”var ense med den i stort sett gynnsamma bedömning” som Henri de Lubac, S. J., hade gjort i ”Teilhards religion”. Artikeln slutade med att säga att dess kritik inte gällde Teilhard som människa utan hans tänkande. Med Andra Vatikankonciliet kom ett nytt sätt att tänka in i kyrkan. Flera av de biskopar och periti (experter) som var med på konciliet var väl förtrogna med Teilhard, och biskop Otto Spulbeck av Meissen har berättat om fyra gånger som hans namn nämndes i aulan under diskussionerna om kyrkans pastorala konstitution (Gaudium et Spes).

Det har ofta sagts att Teilhards anda genomsyrar denna text. Gaudium et Spes är ett långt dokument som talar om vetenskapens, teknologins och den mänskliga utvecklingens betydelse. Det talar om Kristus som Omega och som ”den mänskliga historiens mål”. Det talar om hur mänskligheten i dag ”slås av förundran inför sina egna upptäckter och sin egen makt”. Det noterar ”kollektiva strävanden” och ber enskilda och nationer att förenas under nåden och bli ”en ny mänsklighets hantverkare”.

Flera avsnitt i detta dokument tycks överensstämma ordagrant med avsnitt hos Teilhard:

”Människosläktet har lämnat en ganska statisk verklighetsuppfattning och antagit en mer dynamiskt evolutionär.”

”Mänsklighetens framtid ligger i händerna på dem som är starka nog att ge kommande generationer anledning att leva och hoppas.”

Ändå sade Jacques Maritain åt Teilhards anhängare att om de gick igenom konsiliedokumenten med förstoringsglas så skulle de inte hitta så mycket som ”skuggan av en skugga av uppmuntran” åt sin doktrin!

Det närmaste Vatikanen någonsin kommit ett uttryckligt erkännande av Teilhard var i ett brev i maj 1981 gom skrevs av påvlige statssekreteraren, kardinal Agostino Casaroli, till rektorn för Katolska Institutet i Paris i samband med hundraårsminnet av Teilhards födelse.

Detta brev betraktade Teilhard som ”ett vittnesbörd om det enade livet hos en människa som gripits av Kristus i djupet av sitt väsen”. Det ansåg att han ”så att säga besvarat på förhand” Johannes Paulus II:s vädjan att föra Kristus i kontakt med vår tids kultur och utveckling.

Brevet lovprisade kort sagt både människan och hennes strävan, samtidigt som det var försiktigt med att lovorda det som Teilhard faktiskt hade uträttat. Men till och med detta blev för mycket för konservativa element i kyrkan. Två månader senare påpekade Osservatore Romano att 1962 års monitum fortfarande gällde.

Den 2 februari 1983 utnämndes Henri de Lubac, jesuit och vän till Teilhard, till kardinal de Lubac hade varit rådgivare åt dem som publicerade Teilhards verk, och han hade skrivit fem mycket berömmande böcker om Teilhards tänkande. Teilhards anhängare, som längtade efter ytterligare tecken på Vatikanens gillande, har betraktat de Lubacs utnämning som ett indirekt godkännande av Teilhard.

1984 gjorde den påvliga bibelkommissionen ett uttalande om elva välkända kristologier, inklusive den ”så kallade traditionella”. Uttalandet antydde oro över delar av var och en dessa. När det behandlade Teilhard ställde det frågan om han hade givit tillräckligt stor plats åt problemet med det onda och åt Jesu död. Men det som kanske är viktigast är att det inte hade några som helst invändningar att komma med mot den ”tredje naturen” som är så typisk för Teilhards kristologi.

Den teologiska miljön

Det är svårt att placera Teilhard i den aktuella teologiska debatten. Sedan pastor Richard P. McBrien, professor i teologi vid Notre Dame University, placerat 21 teologers kristologier från yttersta vänstern (Pittenger) via centern (Rahner) till yttersta högern (Barth) tillägger han att ”Teilhard själv är för komplex för att kunna klassificeras”.

Men även om det är svårt att klassificera Teilhard så har han haft ett avsevärt inflytande. Han är förmodligen den icke-teolog på 1900-talet som kommit att påverka teologins inriktning mest. Teilhard talade till den moderna världen med glödande tro, och han fick andra att inse att ett radikalt nytt slags teologi var möjlig. Teologin lämnade en essentialistisk åskådning och terminologi och började tala om samtidens problem på ett samtida språk.

Karl Rahner, vårt århundrades störste katolske teolog, har sagt att Vatikanen när den handskats med Teilhard ”visat allt för liten förståelse för en ontologi där de skapade varelsernas väsen … håller på att bli till inom ramen för kosmos’ ”totala evolution”. Det är den förändring inom ontologin som Teilhard har åstadkommit, en förändring från en stabil värld av fasta enheter till ett växelverkande kosmos som fortfarande håller på att utvecklas.

Rahner rekommenderar teologerna att nu energiskt ta itu med Teilhards kristologiska problematik. Det finns anledning tro att Rahner inte hade läst särskilt mycket av Teilhard, men många har påpekat vikten av Teilhards inflytande. Rahner påverkades mer av Teilhards problematik än av hans doktriner. Walter Kasper, välkänd professor i katolsk teologi vid Tübingens universitet, ville se Teilhards inflytande i hans villighet att utforska problemet med det onda på nytt i ett evolutionärt sammanhang.

Teilhards allmänna anda kan man känna igen i många befrielseteologier, men det direkta inflytandet är tydligast hos Juan Luis Segundo. Hans verk i fem band innehåller många långa utdrag från Teilhard, bland annat om det mänskliga arbetets värde, skulden, kyrkan i dialog och mänskligheten som tar kontrollen över sin bestämmelse. Mellan Teilhard och de traditionellare teologierna finner Segundo ”oförenligheten mellan två språk” – det ena evolutionärt, det andra oföränderligt.

Traditionella katolska teologer och filosofer tycktes tala ett annat språk. Jacques Maritain har anklagat Teilhard för ”synd mot intellektet”, för att skriva ”teologiska sagor”, för att presentera en störtflod av vetenskap, tro, mystik, teologi och filosofi ”hopplöst hoptrasslat och förvirrat”.

Etienne Gilsons anmärkning om Teilhards anhängare är välkänd:

”Vi känner oss som om vi stod framför en tom grav. De har flyttat bort vår herre, och vi vet inte var de har lagt honom”.

Andra har kallat Teilhard för den trojanska trähästen i Guds stad. I fem ilskna band har den franske karmeliten Filip av Treenigheten en gång för alla visat att Teilhard inte var thomist.

Teilhard hade central betydelse för förändringen i den katolska andligheten. Thomas Merton skrev att ”Teilhards verkliga betydelse är hans hävdande av ’materiens helighet’ ”. Merton har sagt om s. 79 i Den gudomliga miljön; ”Ingen finare och mer kontemplativ boksida har skrivits under vårt sekel.”

Han skrev två mycket positiva uppsatser om Teilhard och behandlade honom än en gång i det tal han höll i Bangkok på hans dödsdag. För Merton pekar Teilhards skrifter ”mot en ny och viktig horisont i den kristna andligheten”.

Leo O’Donovan, S. J., tidigare ordförande i Catholic Theological Society of America, har gjort en god sammanfattning av Teilhards allmänna inflytande på den katolska teologin:

I den mån detta inflytande direkt styrs av Teilhard är det oklart och gäller snarare orienteringen än det specifika innehållet.

Den vetenskapliga miljön

Den första konferensen om Teilhards tänkande hölls året efter hans död. Den finansierades av Montreals katolska universitet och var kritisk mot hans teologi, hans filosofi och hans vetenskap (han kallades amatörgeolog!). Julian Huxley berättar att han satt i publiken. Eftersom alla visste att han varit vän till Teilhard inbjöds han att komma fram till podiet och säga några ord. Huxley passade på att säga att Teilhard var en ”utmärkt paleontolog”, och han tillade att han personligen hade funnit Teilhards försoning mellan vetenskap och religion både ”upplyst och till hjälp”. Hans ord mottogs med en spontan applåd.

Den kände antropologen och essäisten Ashley Montague har kallat Teilhard för ”en av världens mest framstående paleontologer”. Sol Tax, tidigare ordförande i American Anthropological Association, skrev med glädje ett bidrag till en festskrift nyligen till Teilhards minne.

Teilhards vetenskapliga verk har samlats i tio tjocka band. Till största delen är de detaljerade och samvetsgranna studier av det slag som utgör större delen av den vetenskapliga forskningen. Man kan inte dra någon annan slutsats än att de som kritiserar Teilhards vetenskapliga verk gör det mer av ett allmänt behov av att ge utlopp åt sin vrede än på grund av kvaliteten på hans forskningar.

Ändå har Teilhard blivit föremål för våldsamma utfall från många vetenskapsmän, och alla dessa utfall tycks kretsa kring en liten inledande fras som Teilhard satte in i Le Phenomene Humain många år efter det att boken skrevs.

Han sade att boken skulle läsas ”comme un memoire scientifique” (som ett vetenskapligt memorandum), och fortsatte sedan med att förklara att han inte skrev metafysik utan bara försökte förstå fenomenen. På engelska felöversattes frasen till ”as a scientific treatise” (som en vetenskaplig avhandling), och sedan var det klippt. P. B. Medawar, nobelpristagare i medicin med fysiologi, skrev en föga hövlig recension:

”. . . struntprat utspökat i en massa metafysiskt högmod . . .”

” . . . enda ursäkten för författarens oärlighet är att han bemödat sig mycket att lura sig själv innan han lurar andra.”

Medawars gamla mor blev upprörd över de hårda orden i sonens recension:

”Hur kunde du vara så hård mot den där trevlige mannen?”

Förklaringen han gav henne var att Teilhard hade påstått att boken var en vetenskaplig avhandling!

Alister Hardy, en känd zoolog vid Oxfords universitet, inriktar sig på samma fras och utdömer hela verket med anledning av denna. Jacques Monod, nobelpristagare och molekylärbiolog, anför frasen och fortsätter sedan med att anklaga Teilhard för att vara ”intellektuellt ryggradslös” och för att ”systematiskt falla undan”. (”Ryggradslösheten” ligger av allt att döma i att Teilhard inte accepterade den existentiella förtvivlan utifrån vilken Monod proklamerar sin egen existentiella ”heroism”.)

George S. Simpson, författare till The Meaning of Evolution, uppehöll sig utförligt vid samma anstötliga fras. För honom börjar Fenomenet människan ”som ett slags mystisk vetenskap och blir bara så småningom, nästan omärkligt, till mystisk religion”.

Man kan bara låta sig förbryllas av det överdrivna i dessa reaktioner. Alla dessa recensenter visste att Teilhard ägnade sig mycket åt konventionella vetenskap, och att han här använde ordet vetenskap i en vidare bemärkelse. Begreppet ”vetenskap” är långt ifrån otvetydigt, och täcker normalt ett snävare betydelseområde på engelska och franska än på exempelvis tyska – humaniora är Wissenschaft men inte science.

Men varför skulle Teilhard göra ett senare tillägg till sin text och hävda att den var vetenskap (science)? Anledningen är uppenbar: Teilhard skrev till en god vän om en annan uppsats som han hoppades att han skulle få publicerad. Han sade att han skulle kalla den vetenskaplig i förhoppning att Rom då skulle tillåta publicerandet. Den striden förlorade han mot både vetenskapsmännen och kyrkans folk.

Man kan också notera att engelskans treatise är en dålig översättning av franskans memoire. Teilhards alla ovan nämnda kritiker har skrivit sina egna ”metavetenskapliga” (?) memoarer.

Men det finns också vetenskapsmän som öppenhjärtigt lovordat Fenomenet människan. I New York Times skrev Ashley Montague att det var ”en djup bok av stor vikt och originalitet … Jag kan inte föreställa mig att någon som läser denna bok kan undgå att ta djupt intryck av den, och att vilja läsa om den flera gånger”.

Psykiatrikern Karl Stern skrev:

”Det råder inget tvivel om att senare, när människorna ser tillbaka på vår tid som positivismens mörka period, så kommer fader Teilhards sökande att framstå som ett klart ljus”.

Många vetenskapsmän uppfattade att Teilhard talade om det de höll på med och den värld de levde i, en värld som inbegriper ett oortodoxt ”trevande” i syfte att nå fram till en ny förståelse. Vår tids ledande genetiker, Theodosius Dobzhanski, ställde upp som ordförande i American Teilhard Association. Han tog upp Teilhards ord ”trevande” och tillämpade det på sina egna rön inom genetiken. Paleontologen Richard Leakey berättade om Teilhards ”pionjärarbete” när han föreställde sig framtiden utifrån ett förstående av det förflutna.

Flera vetenskapsmän har skrivit hela böcker där de förklarat eller försvarat Teilhards tänkande. Man kan till exempel tänka på Bernard Towers, Paul Chauchard och två böcker av R. Wayne Kraft. Bara i år har Columbia University Press givit ut The Phenomenon of Man Revisited, en mycket positiv granskning av Teilhards bok utifrån biologins nuvarande ståndpunkt, skriven av Edward O. Dodson, som är välkänd som författare till den vanligaste läroboken på collegenivå om evolutionen.

Den politiska miljön

Guvernör Mario M. Cuomo skrev en livfull dagbok från sin valkampanj för att bli guvernör i New York. I boken berättar han hur han frågade sig vad Teilhard skulle ha tyckt, och hur han kopplade av från kampanjens påfrestningar med att läsa Teilhard.

I våras publicerade många tidningar en intervju med guvernören, som slutade med att ta ett exemplar av Den gudomliga miljön från en trave på bordet, signerade det och gav det åt intervjuaren.

Det mest kända omnämnandet av Teilhard i USA:s politiska liv var kanske det som Sargent Shriver gjorde i slutet av sitt tal, när han 1972 accepterade att bli nominerad till vicepresident vid den demokratiska partikongressen. Robert Trioin från Yale har skrivit en bok om hur man kan reformera det internationella penningsystemet, och dedicerat den åt Teilhard.

Till och med i marxistiska kretsar har Teilhard blivit välkänd. I slutet av 1965 publicerade Sovjetunionen en begränsad upplaga av Fenomenet människan, med många avsnitt strukna. En polsk utgåva ”blev slutsåld med blixtens hastighet”. 1967 kom en tjeckisk utgåva av Människans plats i naturen. Flera verk har kommit ut i Ungern.

Sovjetunionens filosofiska uppslagsverk innehåller en artikel om Teilhard. Den säger att han är motsägelsefull, men den lovordar hans ”optimism, humanism och kollektivism”. Den fortsätter: ”Den livskraftigt hävdade mänskliga källan i Teilhards lära har gjort honom till en framträdande auktoritet i Västvärldens intelligentia.”

Teilhards anhängare tycks påverka ”en förnyelse av katolicismens officiella lära”. I Afrika skrev Leopold Senghor, länge president i Senegal, en personlig uppsats och berättade vad Teilhard betydde för honom. Han såg hur Teilhard erbjöd Afrikas folk ett livskraftigt alternativ till Marx.

Internationellt engagerade personer har haft en särskild känsla för Teilhard. FN:s förre generalsekreterare U Thant har sagt att Teilhard och Albert Schweitzer var de två västerländska tänkare som påverkat honom mest.

Robert Muller, biträdande generalsekreterare (och ansvarig för samordningen av FN:s 32 kontor) har skrivit om sina fem teilhardianska upplysningar – den femte förde honom tillbaka till kyrkan. I hans senaste bok är Teilhard den vägledande anden. FN har finansierat flera symposier om Teilhard. Vid den stora konferensen i Paris 1981, finansierad av UNESCO, var president Mitterand en av talarna.

I USA finns flera aktivistgrupper som hämtat sin inspiration hos Teilhard: advokaterna som framgångsrikt förde fallet med Karen Silkwood till Högsta Domstolen bildade en offentlig advokatfirma, Christic Institute, uppkallad efter en uppsats av Teilhard. Teilhards porträtt hänger på deras kontor i Washington. De var de första som försvarade fristadsarbetarna (de som skyddar latinamerikanska invandrare), och nu håller de på med ett civilmål med anledning av Greensboromassakern.

En grupp som kallas Science in the Public Interest (Vetenskapen i det allmännas intresse) fick sin första inspiration från Teilhard. Grundaren har tillbringat de senaste åtta åren i Kentucky med att bjuda motstånd mot rovdrift i gruvbranschen. Teilhard fortsätter kort sagt att tala till ”dem som älskarjorden”.

Guvernör Cuomo har sagt att det var Teilhard som för första gången formulerade en central kristen sanning för honom:

”Gud avsåg inte den här världen bara som en prövosten för vår renhet, utan snarare som ett uttryck för sin kärlek. Han avsåg att vi skulle leva aktivt, totalt, i den här världen, och på så vis göra den bättre för alla vi kan nå.”

Detta ideal är kanske vagt, men Teilhard lade aldrig fram något politiskt program. Det är inte lätt att säga vad han skulle ha rekommenderat i dagens politiska värld, men han skulle insistera på att vi ser bortom de olikheter som skiljer oss åt och utvecklar en känsla för vår gemensamma mänsklighet. Och han skulle också insistera på att sådant arbete är heligt – för dem som har ögon att se.

Den kulturella miljön

Flannery O’Connor gav en av sina novellsamlingar titeln Eveything thai Rises Must Converge. Hon förklarade att det ”är en fysisk sats som jag hittat hos fader Teilhard, och jag tillämpar den på en viss situation i Sydstaterna”. Hon rekommenderade ofta Teilhard åt dem hon brevväxlade med:

”Han var medveten om allt som man kan vara medveten om.”

Men bortsett från hans livskänsla använde hon också hans avsnitt om förminskning för att förstå sin egen förestående död. Graham Greene (Teilhard uppkallade sin egen självbiografi efter dennes roman The Heart of Matter) läste Teilhard och började tala om Punkt Omega.

Skönlitterära motsvarigheter till Teilhard började dyka upp i populära romaner. En sådan Teilhard finns i Morris Wests roman om Vatikanens politik ”The Shoes of the Fisherman”, en annan i William Blattys skräckhistoria ”The Exorcist” och en tredje i C. Taschdjians deckare The Peking Man is Missing.

Teilhards texter har tonsatts, och bildkonstnärer har sagt sig hämta inspiration från Teilhard. Den tidskrift som Jean-Paul Sartre gav ut innehöll en anonym artikel som lovordade Teilhard, och Frankrike gav ut ett frimärke till hans ära. Mortimer Adler har tagit med Fenomenet människan i sin lista över nittonhundratalets stora böcker. I Indien har både katoliker och Sri Aurobindos anhängare visat stort intresse för Teilhard.

Teilhards inflytande på de sköna konsterna är tydligast hos arkitekten och stadsplaneraren Paolo Soleri. Drygt tio mil norr om Phoenix i Arizona håller Soleri på , att bygga Arcosanti, en stad som han hoppas skall bli en prototyp för framtidens städer. Centralt i stadskomplexet är ett stort hus som nu håller på att byggas, Teilhard de Chardin-klostret. I Teilhards anda har huset integrerats i jorden: det börjar nedanför en bergssluttning och sträcker sig sedan uppåt genom en rad växthus som hänger ihop. Luft som värms upp av solen skall stiga genom växthusen och värma upp bostäderna högre upp – högst uppe skulle Soleri vilja ha en ekumenisk munkkommunitet. Soleri har också utformat en Teilhardklocka – den ingår i hans rad vindklockor som säljs för att finansiera projektet.

Den folkliga miljön.

Teilhard-bulletiner ges ut i Frankrike, Belgien, Storbritannien och USA. Ett internationellt nät av grupper som studerar Teilhard har upprättats. Det sker undervisning om Teilhard vid flera college, och många doktorsavhandlingar har skrivits om hans tänkande.

Flera poetiska avsnitt ur Teilhards verk har tagits med i bönböcker, medan andra citat tryckts på affischer, T-shirts och postkontor. Jean Houston, kraften bakom Human Potential Movement, har givit oss en charmerande skildring av hur hon under sin barndom ofta mötte ”Mr Thayer” i Central Park i New York och promenerade tillsammans med honom. Genom henne har Teilhard kommit in i Human Potential Movement, Omega Institute och flera New Age-workshops.

Men tyvärr tänker många i USA bara på Teilhard i samband med den kände biologen Stephen Jay Goulds ofta upprepade anklagelse i tidskriften Natural History att Teilhard hade haft ett finger med i spelet kring Piltdownmänniskan, ett förfalskat fossil som drog antropologerna vid näsan i fyrtio år och som är nittonhundratalets hittills största naturvetenskapliga bedrägeri (av dem som avslöjats).

Gould anklagade Teilhard för att vara medskyldig. Han grundade sin anklagelse på att Teilhard endast sällan nämnde Piltdownmänniskan i sina egna skrifter, och på sitt eget felaktiga citat ur ett av Teilhards brev. Detta brev skrevs till den brittiska forskaren Kenneth Oakley, som Gould påstod höll med honom. Detta dementerade Oakley dock snart i Times, och senare skrev han att hela grunden för Goulds anklagelse var falsk. J. S. Weiner, som avslöjade först bedrägeriet och sedan bedragaren, avvisade Goulds anklagelse som ”struntprat”.

Tillsammans med Weiner har jag skrivit en detaljerad redogörelse för Teilhard och Piltdownmänniskan Teilhard and the Unity of Knowledge (Paulist 1983), men Goulds dramatiska anklagelse och livfulla stil uppmärksammades av pressen (tre gånger i New York Times, två gånger i Time och Newsweek och en gång på första sidan i Washington Post), medan mindre dramatiska vederlägganden i stor utsträckning inte togs upp.

Under de trettio år som gått sedan Teilhard dog har hans gestalt blivit större än han var i verkligheten. Om fader McBrien kan komma fram till att Teilhards kristologi inte passar in i de vanliga kategorierna så gäller detta även hans övriga skrifter, och för den delen han själv som person.

De som kommer med livliga invändningar mot Teilhard (från Maritain till Medawar) är de som anklagar honom för att skriva teologi, naturvetenskap, politik och filosofi i en enda röra och på ett språk som är både dikt och prosa.

Det är verkligen svårt att klassificera hans skrifter, och hans stil är unik, men de som tycker om Teilhard gör det i allmänhet av samma skäl som far andra att resa borst. Positivt uttryckt kunde han integrera olika kunskapsområden i en helhetsbild. Han ville behandla fenomenet människan, men hela fenomenet, och därför blev han tvungen att utveckla ett nytt sätt att tala. När han gjorde det gav han uttryck åt en enhet som andra redan kände ”från otrons gräns till klostrets djup”.

Men själva människan är också svårt att klassificera. Han var naturvetare och skald, frifräsare och forskare, rebell och samtidigt samvetsgrant hörsam, optimist och ofta nedslagen, en ensam människa omgiven av vänner.

George Gaylord Simpson (vars kritik anförs ovan) har sagt om honom att han var ”osedvanligt lätt att tycka om, och hade en obeskrivligt varm och gnistrande personlighet i förening med en tilltalande ödmjukhet på alla områden utom ett”.

Detta enda undantag var Kristi fysiska närvaro i universum. Teilhards formulering av denna närvaro påverkade teologer som Karl Rahner och de ”fromma trogna” som Luise Rahner, Karls mor. Hon dog 1976 vid 101 års ålder, och i sin bönbok hade hon med egen hand skrivit av en bön av Teilhard. Den trycktes på hennes minneskort:

”Herre, giv något än dyrbarare än den nåd som alla trogna ber om. Det är inte nog för mig att dö då jag kommunierar. Lär mig att se min död som en kommunionshandling, en gemenskapsakt.”

Kommunion, gemenskap, var ett av de ord Teilhard tyckte bäst om. Det dominerade den första uppsatsen han skrev. Man far hoppas att hans död trettio år sedan gav honom den gemenskap han åtrådde så djupt. Men under dessa år har hans skrifter givit en viss gemenskap åt den mänskliga familjen.

Många naturvetare har fatt en ny känsla för teologerna, teologerna har texter som talar till de ”fromma trogna”, de fromma har någonting gemensamt med New Age-entusiasterna; och Teilhard skapade (enligt Sovjetunionens uppslagsverk) ”ett fält för dialog mellan katoliker och marxister”.

Litteratur på svenska:

Pierre Teilhard de Chardin, Fenomenet människan. Övers.: Karin Stolpe, Bonniers 1961.

Pierre Teilhard de Chardin, Så tror jag. Övers.: Cath. Bromme och Ingrid Olausson, Hagaberg 1984.

Unesco-dagarna kring Teilhard de Chardin. Signum 8/1982, sid. 25-29.