Replik om sampsalm

I Signum 6/85 redogjorde Anders Ekenberg (AE) för några av de viktigaste melopoetiska kvalitetskriterier som rimligen måste hävdas inför en psalm el. rättare, kyrkovisa: textens egenskaper – innehåll och struktur – och melodins egenskaper – i sig själv och i sitt förhållande till texten (bl. melodisk form, metrik, accentförhållanden m.m.). Som yrkesman i musik hälsade man AE:s synpunkter med glädje. Man gjorde det inte bara som fackmusiker, utan därför att AE på ett insiktsfullt sätt motiverar kvalité över hela det spektrum av nyanser som måste föreligga i konstnärligt melopoetiska uttryck i allmänhet. Det kan inte vara önskvärt att toleransen inför dåliga melopoetiska lösningar tillåts bli större därför att användningsområdet är kyrkligt.

Det förefaller nu som om man anser AE:s synpunkter oekumeniska. Detta är svårförståeligt och ytterst allvarligt. Ekumeniken och det liturgiska materialets melopoetiska kvalité borde inte motsäga varandra. Om man ”mäter” ekumenik främst genom antalet aktivt sjungande gudstjänstdeltagare, så är det troligt, att man kan få fina siffror bl.a. genom att inte hävda för stora kvalitetskrav på ex.vis psalmmelodier. Är dessa bara tillräckligt lättsjungna, trall-vänliga och ”självhäftande”, så blir de givetvis snabbt populära nummer i breda lager. Blir nämnda egenskaper ensidigt de viktigaste kriterierna, så kan säkert temperaturen tänkas stiga i andliga ”myshörnor” och snabba popularitetsvinster göras. Men om endast ”färdigtuggade” melodier presenteras, ex.vis i en psalmbok för bruk under lång tid, så kan negativa effekter uppkomma snart nog. Om man inte tar allvarligt på förmågan att uppfatta och förstå problem och nyanser i hela det melopoetiska skapandet, så kan det gå mindre bra i psalmboksarbetet.

I Signum 7/85, s. 198, talas om ”de poetiska kvaliteter som en psalm bör ha”. Det är gott och väl. Men insiktsfulla överväganden om melodik och om hela den stora ord/ton-problematiken har jag personligen inte tidigare stött på med undantag för AE:s inlägg i nr 6/85. Här finns oeftersättliga melopoetiska sakfrågor som förefaller dåligt penetrerade.

Ett införlivande av hela SOU 1985:16, n.ris 1-325, som kärna i vår nya psalmbok kommer att göra denna problematiskt stor och svårhanterlig. Den stora och brokiga mängden kommer med stor sannolikhet att tränga undan material som är centralt för den katolska liturgin. Detta sagt som farhåga. Ännu vet ingen hur den katolska delen kommer att se ut.

”Vad vore en kyrka där det inte fanns rum för något nyskapande?” frågas i nr 7/85. En i hög grad berättigad fråga. Hur stort blir utrymmet för nyskapande när den nya tjocka psalmboken ligger bunden och präktig i våra kyrkbänkar? Och – en alldeles överhängande fråga – när blir nyskapandet oekumeniskt? Eller ekumeniskt? Frågar sig oroligt

Lars Edlund, tonsättare