Påvliga vetenskapsakademin och dödsbegreppet

På inbjudan av påvliga vetenskapsakademin samlades en arbetsgrupp den 10, 19 och 21 oktober för att granska ”det artificiella förlängandet av livet och det exakta fastställandet av dödsögonblicket”.

Efter att ha konstaterat de senaste framstegen på återupplivningsteknikens område, och hjärnskadors omedelbara och långsiktiga effekter, diskuterade arbetsgruppen de objektiva dödskriterierna och vilka regler som bör gälla för hur man bör bete sig inför ett till synes definitivt dödstillstånd. Å ena sidan avslöjar de experiment som utförts att hjärnans motstånd mot frånvaron av blodtillförsel i hjärnan kan tillåta tillfrisknanden som annars anses omöjliga.

Å andra sidan har man verifierat att då hela hjärnan har utsatts för obotlig skada (hjärndöd) så försvinner slutgiltigt varje möjlighet till sinnesförnimmelser och tankeverksamhet, medan en kortvarig vegetativ överlevnad kan möjliggöras av en artificiell förlängning av andningen och blodcirkulationen.

1. Definition av döden

En människa är död när hon oåterkalleligen mist varje möjlighet att integrera och koordinera kroppens fysiska och psykiska funktioner.

Döden inträder:

a) när hjärtats och andningsorganens spontana funktioner har upphört definitivt, eller

b) när man konstaterat att alla hjärnfunktioner har upphört oåterkalleligen.

Av diskussionen framgick att hjärndöden är det egentliga dödskriteriet, eftersom det definitiva upphörandet av hjärtats och andningsorganens funktioner mycket snabbt leder till hjärnans död.

Gruppen diskuterade därför de olika kliniska metoder och instrument som gör det möjligt att konstatera detta oåterkalleliga upphörande av hjärnans funktioner. För att man med hjälp av EEG skall kunna bli säker på att hjärnan är död, det vill säga att den inte längre rymmer någon elektrisk aktivitet, måste man utföra undersökningen minst två gånger med sex timmars mellanrum.

2. Regler för läkares uppträdande

Med ”behandling” avser gruppen alla de medicinska ingrepp som kan göras och som är lämpliga i det specifika fallet, oavsett teknikens komplexitetsgrad.

Om patienten befinner sig i permanent och oåterkallelig koma krävs ingen behandling, men vård, inklusive näringstillförsel, bör ges även fortsättningsvis.

Om man kliniskt konstaterat att det finns en möjlighet att patienten tillfrisknar, krävs behandling.

Om behandlingen inte kan vara till någon som helst nytta för patienten kan den avbrytas, medan vården fortsätter.

Med ”vård” avser gruppen den sedvanliga hjälp som patienterna har rätt till i kraft av den medkänsla och det känslomässiga och andliga stöd som vi är skyldiga varje människa som svävar i fara.

3. Artificiell förlängning av de vegetativa funktionerna

Då hjärndöd inträtt kan konstgjord andning förlänga hjärtats funktioner under en begränsad tid. Denna överlevnad av vissa organ är lämplig när man förutser att de kan komma att behövas för transplantationssyften.

Denna möjlighet föreligger enbart vid total och oåterkallelig hjärnskada hos en ung individ, vanligen efter en svår olycka.

Med tanke på de viktiga framsteg i fråga om kirurgisk teknik och metoder att öka toleransen för transplanterade organ anser gruppen att organtransplantation förtjänar stöd från läkarkåren, lagen och allmänheten.

Vid donation av organ bör man under alla omständigheter respektera donatorns sista vilja och inhämta de anhörigas samtycke, när dessa kan kontaktas.