Om invandrarnas religiösa integration

Fader William Kenneys intressanta artikel ger anledning till eftertanke. Den behandlar nämligen ett invecklat, svårt och samtidigt oerhört viktigt problem, som berör människans djupaste upplevelser och värden. Detta problem är invandrarnas religiösa integration. I Sverige har problemet ifråga – som författaren uppmärksammar- en helt exceptionell karaktär till följd av att 80 % av katolikerna är invandrare, födda utomlands. Men problemets komplexitet visar först det faktum att de tillhör 50 olika nationaliteter. När vi tänker på att somliga av dessa etniska grupper i vissa städer räknar flera tusen personer och skiljer sig från varandra i fråga om den religiösa kulturens art, traditioner, seder samt språk – då blir vi medvetna om inför vilken svår uppgift den katolska kyrkan i detta land står. Hennes uppgift är att förverkliga kyrkans ideella enhet och egen identitet i Sverige. – Problemet är på vilket sätt detta ideal skall förverkligas och vad som i detta fall kan utmärka kyrkans oumbärliga och nödvändiga enhet.

Mina reflexioner berör kyrkans terminologi och erfarenheter i andra länder ifråga om invandrarnas religiösa integration.

Jag menar att man framför allt bör precisera vissa termer och begrepp, som ofta används men inte förstås lika av alla. Det gäller i första hand begreppet ”integration”, vilket ibland användes för att beteckna ”assimilation”.

För att i korthet förklara dem kan man säga, att med ”invandrarnas integration” förstår man en naturlig och fri process som leder till allt fullständigare deltagande i det samhälleliga livet i bosättningslandet ända tills man uppnått jämställdhet i rättigheter och plikter i förhållande till värdfolket, dock med möjlighet att bevara vissa värden av hemlandets kultur. Integration förstådd på så sätt leder till enhet utan uniformism och nivellering. I denna mening kan man definiera den genom adagium: unum e pluribus.

Ett motsatt innehåll uttrycker termen ”assimilation”. Man använder denna term som en strävan av myndigheterna i ett land (och ibland även av invandrarna själva) till snabb och total förvandling från invandrare till medborgare i det nya samhället men utan möjlighet för dem att bevara sin ursprungliga kulturella identitet. Då invandraren i det senare fallet inte kan förbli sig själv och gradvis – alltså på ett naturligt sätt – byta de värdesystem i vilka han hittills levt, leder detta till oberäkneliga moraliska och religiösa förluster. För närvarande accepterar därför de socialpolitiska programmen i de demokratiska staterna i förhållande till invandrarna integration och inte assimilation. Det sistnämnda anses som utarmning av den kultur och de värden, som invandrarna representerar.

Det är värt att tillägga, att till för ej länge sedan har man ansett att invandrarnas strävan efter att organisera egna kulturella, religiösa eller sällskapliga miljöer, försvårar integrationsprocessen. Nu däremot, erkänner man, att dessa miljöer har en mycket positiv betydelse för denna process. Psykiskt och moraliskt stöd som – i synnerhet inför risken för utrotning, språklig, yrkesmässig, kulturell, religiös osv. – invandraren finner i sina s.k. urgrupper, sådana som familj och vänkrets, utgör en väsentlig och mycket positiv faktor i hans strävan till integration i det nya samhället eller bevarandet av den rätta attityden när det gäller en temporär immigration. Dessa grupper ger honom en känsla av egen identitet, oumbärlig för bevarandet av andlig jämvikt.

Jag menar att särskild uppmärksamhet bör ägnas detta hittills föga klara begrepp: religiös integration. Svårigheter i preciseringen kommer av att religion och själavård är strängt bundna till varje etnisk grupps kultur och dess traditioner. För inte länge sen trodde man här och där att invandrarnas religiösa integration endast är en fråga om att behärska bosättningslandets språk och att i och med att man gör det sker integration.’ Man markerade t.o.m. matematiska tidsgränser i detta hänseende. Ett envist fasthållande vid egen etnisk själavård har orättmätigt och till stort förfång definierats som religiös infantilism, nationalism eller förkärlek för folklor. Emellertid är det helt enkelt en önskan att vara sig själv och en psykologisk regelbundenhet, som framgår ur den roll, som är given i den etniska gruppens religiösa kultur. Ju längre tid denna kultur formats eller snarare ju mer uppoffringar och lidande dess försvar och bevarande har kostat, desto mer visar sig denna kultur under invandrarförhållanden bestående och utan slut. Detta visar judarnas, polackernas och ukrainarnas exempel.

Ovan används termen ”religiös kultur”, som inte skall identifieras med religion. Religionen kan nämligen i olika kulturkretsar och under olika historiska tidsperioder skapa olika former av de yttre uttrycken för de religiösa upplevelserna, nämligen symboler och begrepp som just bildar en religiös kultur. Så sker t.ex. inom den katolska trosbekännelsens ramar, där kulturformer, symbolik (i ramar av universell katolsk symbolik), traditioner och seder, församlingssångens roll, förhållandet till själavårdare osv. ibland skiljer sig betydligt från den ena gruppen till den andra. Man kan märka det i Sverige, när man deltar i katolska gudstjänster, som förrättas för huvudgrupper av invandrarna på deras eget språk, i deras egen stil och av deras egen nationelle präst. Deras känsloatmosfär går mycket djupare in i invandrarnas känslo- och motivationssfär än vad som sker i andra gudstjänster i bosättningslandet. Till själva sitt väsen är de desamma men kulturellt är de olika, även om man kan språket.

Förändringar på detta område sker mycket sakta, och en religiös integration löper inte parallellt med ekonomisk, rättslig, politisk eller ens kulturell. Mycket träffande uttrycks detta i den franske sociologen R. Bastides anmärkning (Bresil, Terre de contrastes, Paris, Hachette, 1957 s. 241), som konstaterar: ”Allmänt sett är religionen det mest betydande motståndsnästet. Man kan ändra sitt språk, sitt levnadssätt och sina kärleksförhållanden. Religionen bildar den sista förskansningen. Kring den utkristalliseras alla värden som inte vill dö. Det heliga bildar i civilisationernas kamp den sista skansen som vägrar att ge sig.” En likadan tanke uttryckte Johannes Paulus II i ett av sina tal till flyktingar, då han sade: ”Modersmålet fasthålles längst i bön” (1979).

Ovannämnda reflexioner är därför så viktiga, att bejakande av dem men också avståndstagande från rätten till dem orsakar praktiska beslut av stora konsekvenser. Ännu viktigare blir t.ex. principen att en äkta och nödvändig religiös integration i bosättningslandets katolska kyrka innebär ett livligt deltagande i trosliv och sakrament samt ett bevarande av på Uppenbarelsen stödda moraliska grundsatser, alltså trons och moralens enhet. Att acceptera detta skyddar från frestelsen att bygga kyrkans enhet på administrativt sätt genom juridiska beslut och nivellering av skilda religiösa kulturer. Erfarenheter från olika länder bevisar, att sådana frestelser alltid orsakat förluster för kyrkan, som inte gått att reparera under många generationer. Kanske är det värt att illustrera med åtminstone ett exempel: Vid sekelskiftet 1900 fanns (under åren 1893-1914) i Danmark över tiotusen polska lantarbetare. De utgjorde då en förkrossande majoritet av katolikerna i detta land. Mellan första och andra världskriget slog sig hälften av dem ner för gott i Danmark. Till 1950, alltså drygt 50 år, var de nästan totalt berövade inhemsk religiös själasorg. Däremot strävade det -katolska prästerskapet (präster huvudsakligen från Tyskland och Holland) med vissa undantag, konsekvent efter att snabbt forma dessa invandrare i den lokala katolicismen, grundad på det danska språket.

Invandrarna blev praktisk taget i kyrkan fråntagna möjligheten till religiöst liv i sin hittillsvarande kultur. Sålunda innebar det krav på en omedelbar och smärtsam förändring av den kulturella identiteten på det religiösa området, alltså assimilation. Den blev förverkligad, men till priset av andlig tragik och ett enormt bortfall av religiöst utövande i invandrarnas första generation. Den andra generationen däremot har både denationaliserats och förvärldsligats uppskattningsvis upp till 80 %. Det polska prästerskap, som kom till Danmark 1950, kunde i denna situation inte längre ändra någonting.

Detta är ett intressant exempel – för övrigt inte det enda – på att det inte går att påbjuda anammandet av en ny religiös kultur. Ty det är en spontan och långvarig process, fast ingalunda anarkistisk.

För närvarande börjar man lägga märke till, att etniska församlingar i USA och Kanada, liksom själavården av etniska grupper, som grundats utifrån deras egen inhemska kultur, fyllt eller samtidigt fyller synbarligen motsatta men de facto kompletterande funktioner, dvs. en bevarande funktion gentemot ursprungslandets religiösa kultur och samtidigt en integrationsfunktion i det nya landet. Det sista realiseras genom att man skyddar invandraren från utrotningsföljder, alltså från moralisk nedbrytning, som hindrar invandrarens integrationsmöjlighet genom att nalkas kyrkans problematik i bosättningslandet på deras eget språk och genom gradvis införande av lokalspråk i mån av växande behov.

Den etniska själavårdens redan långa historia eliminerar en förhållandevis ny invändning, som föddes tillsammans med den moderna nationalismen: att den skapar getton eller flykt från verkligheten. Däremot bevisar denna historia att den etniska själavården utgör en naturlig om än endast övergående miljö för den uppfostran som är oumbärlig för en harmonisk, fullt mänsklig akulturationsprocess, som innebär att invandraren gradvis accepterar den nya religiösa kulturen. I detta sammanhang bör man tillägga att det inte existerar en invandrare i allmänhet utan att det finns invandare av en konkret nationalitet: italiensk, spansk, polsk osv. och var och en av dessa grupper har ett annat förhållande till sin egen religiösa kultur och därför har varje grupp olika öden utomlands.

Om t.ex. italienare eller spanjorer redan i andra generationen i Frankrike tar emot den lokala religiositetens stil, så skjuts denna process hos polackerna framåt till senare generationer. Det kan förklaras genom det specifika i de länder från vilka den ena eller den andra gruppen härstammar.

I slutet av W. Kenneys artikel säger författaren, att uppdelning av kyrkan i Sverige på nationella grupper (författaren nämner även klassgrupper, men existerar sådana uppdelningar överhuvudtaget i en svensk kyrka?) kan ha konsekvenser som varar i århundraden. Det syns mig att man skulle konkret förklara vad man skall förstå genom sådana uppdelningar. Det angår här ett djupt mänskligt problem som berör känsla, tanke och vilja hos tusentals konkreta människor. Om man ännu en gång far åberopa historiska erfarenheter, visar de att endast långsiktiga lösningar av detta problem varit välgörande för kyrkan.

Översättning: Bożyslaw Kurowski/Kerstin Thomell

George Nellemann publicerade 1981 en utmärkt etnologisk studie Polske landarbejdere i Danmark og deres efterkommere som också ingående undersöker förhållandet mellan de polska invandrarna och den katolska kyrkan. Det förefaller riktigt att påstå att kyrkans ledning förde en oklok politik gentemot polsk ”nationalism”. Men assimileringen skall inte överdrivas. Antalet polacker som blev kvar i Danmark under första världskriget var mindre a.n man tidigare förmodat; tre till fyra tusen personer. Av dessa var tre fjärdedelar kvinnor, varför blandäktenskapen med nödvändighet blev många. Dock gifte sig nästan alla polska män med polskor. Katolsk skolgång hade givetvis en stor betydelse för hur många i den andra generationen som förblev katoliker. Med hänsyn till antalet och den sneda könsfördelningen ter sig assimilationen inte så snabb och total, som man också ofta från danskt katolskt håll har menat.

(Red.anm.)