Den ofrånkomliga sekulariseringen

I diskussionen om västvärldens sekularisering framställs inte sällan Skandinavien och i synnerhet Sverige som västvärldens mest sekulariserade område. I takt med att kyrkorna i det övriga Europa genomgår en liknande process ökar uppmärksamheten för situationen i Skandinavien. Det man fruktar mest betecknas ibland med uttrycket ”kyrkornas skandinavisering”. Med detta avses att kyrkorna fortfarande har präktiga fasader och organisationer men inte längre är i djupare mening närvarande i samhället. Uttrycket har präglats i kretsen kring den forskargrupp som genomför en stor kartläggning av värdeförskjutningen inom de europeiska samhällena under 80-talet, den s.k. European Value Systems Study.

Alla undersökningar, både jämförande och de som koncentrerar sig på Sverige, bekräftar sekulariseringen som ett faktum. Med sekularisering menar vi då den process genom vilken folkflertalet upphör att omfatta tron på en transcendent makt och lägga den till grund för sitt liv, en process som har konsekvenser för både samhällsklimat och samhällsbyggande.

De tyder dessutom på att sekulariseringen inte är ett tillfälligt fenomen. Det uppbkomna tomrummet kan tyckas svårt att uthärda, och det är därför inte underligt om det fylls ut med nya andliga rörelser – t.ex. importerade kristna väckelserörelser eller östliga religiösa rörelser uppblandade med västerländsk psykologi. Man har velat tolka detta mångtydiga fenomen som ett trendbrott i sekulariseringen (jfr boken med titeln Postsekulariserat interregnum, Åsak 1990). Den tolkningen förefaller dock inte realistisk, med tanke på hur djupt ingripande sekulariseringsprocessen är och hur djupa rötter den har.

Östeuropeisk sekularisering

Samhällsomvandlingen i Östeuropa har inneburit stora förändringar för kyrkorna, som under 40 år levt under hårt kommunistiskt förtryck. När nu villkoren för kyrkorna i dessa områden förbättras, uppdagas där en djupgående sekularisering. Kyrkorna är både reducerade till en liten rest och illa rustade att möta den nya friheten.

Beträffande det förutvarande Östtyskland föreligger siffror som säger åtskilligt om situationen. Antalet medlemmar i kyrkorna har sjunkit från 81 % i slutet av 40-talet till 36 % år 1990. Hela 66 % tillhör inte någon kyrka alls. 10 % av katolikerna och endast 1 % av protestanterna besöker söndagsgudstjänsten. 45 % säger att Gud inte betyder någonting i deras liv. (Motsvarande siffra för f.d. Förbundsrepubliken är 10 %.)

Sekulariseringen i östra Tyskland är ovanligt tydlig, men också i andra östeuropeiska länder är samma tendens märkbar. Problemet är inte bara att kyrkorna saknar ”resurser”, utan människor söker sig inte till kyrkorna i den utsträckning som man kanske hade förväntat sig. Öst har berörts mycket djupt av samma krafter som väst.

Sekulariseringens grundvalar

I sociologiska undersökningar behandlas sekulariseringen ofta som riktad mot de kristna samfunden: det är kyrkornas ställning som förmedlare av ett budskap om livets mening som försvagas, i och med att människorna inte längre finner kyrkornas svar relevanta i sina liv. Men egentligen innebär sekulariseringen något mer, som kyrkorna ofta inte ser: grunden till sekulariseringen är en djupgående förändring av synen på människan och världen. Denna förändring tillhör den nya tidens idéhistoria.

Det rör sig här om en förändring som har sina rötter i kristendomen. Av den anledningen anser många forskare att man inte kan säga att den från början är riktad mot kristendomen. När denna utveckling senare under upplysningstiden riktade sig mot kyrkorna, var det för att kämpa för människans frihet och befrielse (från falska auktoriteter) och för att etablera människan som en fri och myndig varelse. Det var just detta som Immanuel Kant angav som upplysningens mål: att föra människan ut ur hennes självförvållade omyndighet. Denna process, som pågår än i dag, har inneburit att kyrkorna förlorat inflytandet över och i hög grad dessutom kontakten med tidens kulturella och intellektuella liv. När den moderna europeiska kulturens grundvalar väl en gång etablerats, oberoende av kristendomens värderingar, kunde dessa humanistiska värderingar i mångt och mycket ha stor likhet med kristen människo- och världsuppfattning. Men – och detta är betydelsefullt att se – de hävdade sin egen legitimitet, de levde av en ny fascination. Likhet mellan kristna och mera allmänt omfattade humanistiska värderingar kan inte tas som tecken på att kristendomen fortfarande är djupt förankrad i samhället.

Följden av denna process är bland annat att kristendomen i västvärlden upphört att vara den centrala inspirationskällan i fråga om de värderingar som formar samhället och flertalet människors liv. Kristendomen är fortfarande tillgänglig för dem som söker svar på religiösa frågor, men dess verkningar i samhällslivet är mycket begränsade. Allt fler finner att man kan leva ett gott och lyckligt liv utan att ens fråga efter kristendomens sanningshalt och värde. Man saknar den inte. De välmående kyrkorna finns mitt i våra västliga samhällen, och de som önskar kan komma i kontakt med dem, men alla vet att deras röst bara är en – och ofta inte särskilt lockande – röst i samhällen som i livsåskådningsmässigt avseende har blivit pluralistiska.

I Sverige har denna process haft en delvis egen prägel. Enhetssamhället som en gång var sammanhållet och legitimerat av Svenska kyrkan, bryts under 1800-talet sönder och därmed inleds den utveckling som så småningom förvandlar kyrkan till en passiv åskådare av samhällets utveckling. Upplösningen av det gamla enhetssamhället fullföljs genom avskaffandet av ståndsriksdagen. Både framväxten av arbetarrörelsen, som hämtar sin inspiration i nya idéströmningar om människans värdighet, och uppkomsten av folkrörelserna och frikyrkorna, som samlas kring nya och för människorna angelägna idéer i av kyrkan okontrollerade former, bidrog till att tränga kyrkan ut i samhällets marginaler. Förlusten av inflytandet över skolan och sjukvården och de teologiska fakulteterna understryker ytterligare kyrkans isolering i samhället. De nya intellektuella strömningarna under 1900-talet med sina starkt kristendomskririska inslag bekräftar att den nya människo- och samhällsssynen har slagit igenom i landet. Därefter är det inte längre kyrkan som ställer och ger svar på människans viktiga frågor.

De västerländska samhällena kommer att förbli pluralistiska. Det rör sig här om en så djupt ingripande process att det är orealistiskt att räkna med att tendensen vänder. Sekulariseringen är inte ett tillfälligt fenomen. Den kommer att bestämma västvärlden under den framtid vi alls har anledning att försöka se in i.

Det är inte heller fruktbart att betrakta sekulariseringen som resultat av en allmän andlig avmattning i ett samhälle som i princip fortfarande är kristet. Att föreställa sig att tendensen skall vända genom något slags ”väckelse” är illusoriskt. Inga väckelser kan åstadkomma mer än krusningar på ytan.

Kyrkornas nya uppgift

Kyrkorna måste i denna situation – hur mycket vånda den än skapar – formulera helt nya arbetshypoteser att bygga sitt handlande inför framtiden på. Sådana inlägg i debatten som ärkebiskop Bertil Werkströms och biskop Martin Lönnebos Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet på påskdagen utgör exempel på hur man fortfarande utgår från antaganden som inte längre är brukbara. Omdömet att folket är ”sjukt” avslöjar att viktiga insikter i vad sekulariseringen innebär saknas. Den är inte en sjukdom eller ett andligt matthetstillstånd utan en djupgående förändring i den västerländska kulturen, som kyrkan måste lära sig att förstå och handla utifrån, om den inte vill fastna i gårdagens frågeställningar. Förhoppningar om en omfattande väckelse och om ett återinsättande av kyrkan i gamla positioner är knappast ägnade att bidra till att kristendomen blir närvarande och relevant i samhället. Framhävande av kristendomens överlägsna kulturella värden går knappast hem hos dem som i människans namn försvarar humanitet och människovärde.

Sekulariseringen tvingar däremot kyrkorna att besinna sig på vad som är verkligt väsentligt i budskap och kyrkoliv. Den manar dem att utan baktankar betrakta sig som solidariska partners till andra goda krafter och samarbeta med dem som i humanitetens namn slår vakt om människans värde och värdighet. Slutligen tvingar sekulariseringen kyrkorna att på allvar reflektera över vilken situation i världen som är den för den kristna kyrkan i ordets djupaste mening normala: den situation under en period av västerlandets historia då kyrkan, allierad med den världsliga makten, hade en ledande position i samhället. Eller den situation då kyrkan såsom engagerad minoritet är hänvisad till kraften i sitt budskap och på ett helt nytt sätt förpliktad att forma hela sitt framträdande till ett vittnesbörd om den erfarenhet och kunskap om Gud och människan som den vet sig vara bärare av.