Sydafrika – en syndabekännelse

Att de kristna kyrkorna i Sydafrika har spelat mer eller mindre hedersamma roller i samhällsutvecklingen är bekant. Att ansvaret för de pågående reformerna också åvilar kyrkorna visar de ekumeniska samtal som nu förs. Från den 5 till den 9 november i fjol samlades 230 företrädare från 97 kyrkor och kyrkliga organisationer i närheten av Rustenburg, West Transvaal, till en konferens om ett gemensamt kristet vittnesbörd i den aktuella politiska och samhälleliga situationen. På detta möte fanns företrädare för de kyrkor som tillhör det sydafrikanska kyrkorådet, biskopar från den katolska kyrkan, företrädare för den nederländska reformerta kyrkan (NGK = Nederduits Gereformeerde Kerk), den tyskspråkiga lutherska kyrkan, evangelikala kyrkor och pingströrelser.

Under konferensens gång kom den nederländska reformerta kyrkan allt mer i medelpunkten. NGK har 1,5 miljoner medlemmar. 90 procent av regeringsmedlemmarna tillhör denna kyrka liksom 70 procent av parlamentsledamöterna.

1960 lämnade NGK det ekumeniska samarbetet i Sydafrika och internationellt. Den direkta anledningen var sydafrikanska kyrkorådets gemensamma skarpa kritik mot rasismen efter Sharpevillemassakern.

Konferensen i Rustenburg bevistades inte av den konservativa Hervormde Kerk in Afrika och Afrikaner Protestantse Kerk. Som observatörer förekom biskopar från Sovjetunionen, USA och Norge och en representant från det all-afrikanska ekumeniska kyrkorådet liksom en företrädare från Vatikanen.

En dramatisk vändpunkt blev ett föredrag med titeln ”Hinder på väg till ett gemensamt vittnesbörd för kyrkorna”, som professor Willie Jonker höll. Han tillhör NGK, undervisar i teologi i Stellenbosch och var inbjuden som expert men tillhörde inte delegationen för sin kyrka.

Under sin föreläsning gjorde han ett uppehåll och läste upp följande: ”Jag bekänner för er och för Herren inte bara mina egna synder och min skuld, mitt personliga ansvar, utan också den strukturella orättfärdigheten, som många av er sitter fast i och följderna av den, som ni och många i vårt land lider av. På ett ställföreträdande sätt vågar jag säga detta i NGK:s namn och för afrikanderfolket i dess helhet. Jag har befogenhet att göra det eftersom NGK på sin senaste synod förklarade apartheid som synd och bekände sin skuld för att ha undlåtit att varna för apartheid och inte redan för länge sedan tagit avstånd därifrån.” Genast reste sig den anglikanske ärkebiskopen Tutu, steg fram och meddelade rörd syndernas förlåtelse.

Denna händelse gjorde ett starkt intryck på den sydafrikanske TV-reporter som var närvarande. Vid kvällens nyhetssändning meddelades att den nederländska reformerta kyrkan för första gången offentligt bekänt sina synder och att biskop Tutu i alla de församlade kyrkornas namn lyssnat till denna bekännelse och gett avlösning. TV-inslaget ställde den officiella delegationen från NGK inför avgörandet att instämma i syndabekännelsen eller ta avstånd.

Morgonen därpå sade en medlem: ”NGK:s delegater måste tveklöst fastställa att de helt och hållet håller med professor Jonker beträffande sin kyrkas position. I själva verket upprepade denne vad vår generalsynod uttryckte i Bloemfontein för två veckor sedan.” Efter detta officiella yttrande kom det till rörande scener på konferensen. Ärkebiskop Tutu sade: ”Gud har visat att stora ting är i görningen i detta land.” Frank Chikane, generalsekreterare för den allafrikanska kyrkokonferensen, som under årens lopp lidit förföljelse och suttit i fängelse, bad en spontan bön, där han tackade Gud för denna nya början, och press, TV och radio kallade det hela ”sensation i Rustenburg”. Indignationen uteblev inte, i synnerhet inte från kyrkfolket. Politikerna kallade NGK en ”förrädarkyrka”. En våg av utträden lär ha förekommit.

Det var inte så enkelt att återföra konferensen till dess ursprungliga inriktning, nämligen att reflektera över kyrkornas uppgift i det framtida Sydafrika. Man enades om en slutrapport från Rustenburg som bland annat framhöll: ”Efter årtionden av förtryck måste samtidigt som de diskriminerande lagarna avskaffas, konstruktiva åtgärder till på olika områden för att gottgöra vad som förbrutits: hälsovård, psykisk rådgivning, undervisning och uppfostran, bostadsbygge, skapande av arbetstillfällen, ekonomiska infrastrukturer och framförallt markägande.” (Till följd av den så kallade ”homeland”-politiken har hundratusentals svarta sydafrikaner tvångsförflyttats.)

Rapporten krävde vidare att den sydafrikanska regeringen snarast avskaffar de apartheidlagar som ännu finns kvar, friger politiska fångar och grundlagsfäster rösträtten efter principen ”en person, en röst”. En ny författning måste garantera alla människors lika människovärde, inskränka säkerhetspolisens makt och utesluta varje diskriminering på grund av ras, kön eller religion.

Efter ett starkt bifall och gemensam bön antogs resolutionen. En gudstjänst avslutade konferensen. Representanterna för NGK var vid de avslutande överläggningarna inte längre närvarande i plenisalen. Efter konferensen yttrade en av NGK:s delegater: ”Det förekommer utsagor i dokumentet som är mycket ensidiga och som delegationen inte instämmer i.” En representant från NGK menade dock att även om man hyste invändningar var man dock helt överens om att utan tvekan beteckna apartheid som synd.

Att NGK tog till orda efter slutdokumentet visar enligt konferensens koordinator, Barney Pityana, vilken påtryckning som de konservativa politikerna ännu utövar på denna kyrka.

Bearb. Anna Maria Hodacs