Den oöverträffade skriftens metamorfoser

Den digitala revolution som pågår just nu är lika omvälvande som två tidigare radikala förändringar i möjligheten att lagra och sprida information: uppfinningen av skriften respektive boktryckarkonsten. Skriften låter oss ta del av andras erfarenheter och kunskaper, också på långt håll i rum och tid. Boktrycket möjliggör snabb spridning av nya idéer. Nationalstaten och reformationen är otänkbara utan tryckpressen. Litteraturvetaren Thomas Götselius har skrivit en magistral doktorsavhandling om den materiella revolution som boktrycket medförde under decennierna omkring 1500 i Nordeuropa. Undersökningen är centrerad kring Erasmus av Rotterdam (d. 1536) och Martin Luther (d. 1546), tidens portalgestalter och produkter av dess förutsättningar.

Fenomenet författarskap fick en helt annan mening än tidigare och påkallade myndigheternas kontroll av informationsspridningen. Författarrollen, förhållandet författare–förläggare–läsekrets, den ideella upphovsrätten, äganderätten till verket (inklusive straffansvar) och reproduktionen av det, bokmarknaden, allt detta är produkter av nya materiella förutsättningar. Författaren fick nu möjlighet att bestämma över textens ordalydelse och uttolkning, han antog individualitet och egen omisskännlig identitet. Litteratur i vår mening har uppstått ur kristendomens möte med tryckpressen.

När det manuella kopierandet av texterna upphörde, försvann också en form av meditation, som hade skattats högt i den monastiska traditionen. Skriver man av en text tillägnar man den sig effektivt. Den medeltida texttraderingen var samtidigt underkastad avskrivarnas nödvändiga skrivfel, som fortplantades till nästa avskrift. Texten var därmed öppen, och den levde i ett symbiotiskt förhållande till de så kallade glossorna, randkommentarer till den auktoritativa texten. Man kunde inte, enligt Götselius, tala om egentliga originaltexter. Men med tryckeriet låstes texten i en normaliserad lydelse som framställdes i tusentals identiska exemplar.

Den humanistiska renässansen, liksom den protestantiska reformationen, levde på drömmen om den gyllene urtiden och den autentiska urtexten. Tillbaka till ursprunget, före och bortom senare tiders förfall, så löd parollen. Den medeltida kommentarverksamheten och det språkbruk som denna utvecklat dömdes ut som något degenererat och korrupt. För latinets del ville man komma ifrån beroendet av de talade språken, inflytandet från gatans språk, och återvända till de bästa författarna halvtannat årtusende tidigare. Humanismen var i eminent mening en restauration. Man klandrade sin tids skolastiker med argumentet att Cicero, om han skulle vakna till liv, inte skulle förstå deras latin.

Under medeltiden hade bibeltexten i princip varit tillgänglig enbart i den latinska version som gick tillbaka till Hieronymus översättnings- och revisionsverksamhet omkring 400 (som senare kom att kallas Vulgata). I och med återupplivandet av kunskaperna i hebreiska och grekiska framstod mycket av den traderade kommentarkunskapen som förvrängningar och vinklingar på grund av okunnighet om grundspråken. Erasmus utgav den första editionen av Nya testamentet på grekiska med egen latinsk parallellöversättning, som avvek från Vulgata, använd i kyrkans gudstjänst. Nu blev det möjligt att översätta Nya testamentet från grundtexten. Så bereddes marken för den protestantiska revolutionen: både humanister och reformatorer betonade skriften som själens medium. Kristus, säger Erasmus, är fullt närvarande i och genom evangeliets ord. Liksom varje författare i texten har lämnat sin själs avtryck, tydligare än något målat porträtt, så är Kristus själv Skriftens författare, och mötet med honom står öppet för alla genom bokstävernas förmedling, detta enligt Erasmus. Samma tanke möjliggjorde för reformatorerna att betona den enskilde bibelläsarens direkta tillgång till det gudomliga, utan och utanför kyrkans sakramentala förmedling.

Martin Luther levde också av drömmen om urtexten som nu, efter århundraden av fångenskap, skulle släppas fri på samtidens folkspråk. Normen var gatans, torgets och hemmets språkbruk. Språkgeniet Luther framställde en tysk bibelversion, starkt rytmiserad, med assonanser och allitterationer, späckad med vad som var eller skulle komma att bli talesätt och ordspråk, och han grundlade därmed det tyska litteraturspråket.

När man nu äntligen hade fri tillgång till de hägrande urtexterna i deras daggfriska ursprunglighet, befriade från seklers spindelväv av missförstånd, skulle i princip inga kommentarer behövas: urtexten var klar i sig. Denna hermeneutiska naivitet – skriften förklarar sig själv – var gemensam för humanister och reformatorer. Bibeln ställdes till folkets förfogande på folkets språk, utan de vilseledande glossorna. Här uppstod en paradox: avskaffandet av randkommentarerna ledde till att antalet kommentarer, förord, efterord och tillrättalägganden växte explosionsartat. I stället för kyrkans traditionella tolkning, konsekrerad av liturgin och kyrkofäderna, blev det de samtida lärdes kontroversiella auktoritet som avgjorde innebörden i den heliga texten.

Denna cirkulation av texter ledde till att 1500-talet blev ”scenen för en ordens fest eller tolkningens delirium”, som Götselius formulerar saken. Montaigne klagade: ”Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått överstyr.” För varje kommentar som publicerades spreds i princip tio nya kommentarer som motsade den. Luther själv såg sig tvungen att förse bibelordet med en lång rad tillrättalägganden. Han viktade också de olika böckerna i Nya testamentet, så att det som enligt hans erfarenhet var själva kärnan i evangeliet, rättfärdigheten genom tron allena, inte skulle äventyras. Skriften var inte så allena som slagordet gjorde gällande. Härav Luthers egen ofattbara produktivitet: när han stod på höjden av sin karriär, år 1520, producerade han 27 titlar, omfattande 900 trycksidor, publicerade i 120 upplagor och i en halv miljon exemplar.

Kommentarens förhållande till den kommenterade texten blev i hög grad en maktrelation: makten att dra gränserna för vad som ska räknas till texten, vad som inte hör dit, och makten att falla texten i talet och säga vad som egentligen sägs i det som sägs, som Götselius träffande säger. När folk lärde sig läsa och skriva på egen hand var det en frigörelse som samtidigt innebar en omyndigförklaring. Skriften blev en omistlig byggsten i byggandet av nationalstaten, som tog de religiösa doktrinerna i sin tjänst. Alfabetisering blev nödvändig för myndighetsutövningen. Individen blev i början av nya tiden ett subjekt, i ordets dubbla betydelse: individ och undersåte.

Denna avhandling är skriven i Michel Foucaults anda och är således en diskursanalys av vad som är självklart närvarande och självklart frånvarande i en viss tids sätt att argumentera. Den är följaktligen en studie i disciplinering och maktutövning. Med en typisk foucaultsk formulering: det intensiva läsandet, som uppmuntrades av religiösa skäl, var en maktform som ville frambringa ”kroppar som är både undergivna och övade, manipulerade och produktiva, med andra ord ’fogliga’ kroppar”.

Götselius uppvisar enorm beläsenhet i 1500-talets källor och senare kommentarer. Notapparaten (på 108 finstilta sidor) har den stora förtjänsten att den generöst återger beläggtexterna i original. I sekundärlitteraturen är ett försvinnande fåtal skandinaver, detta trots ett drygt århundrade av intensiv Lutherforskning i Norden. Denna avhandling inger hopp om framtiden för humanistisk forskning i vårt land, som ibland verkar hotad av bristande språkkunskaper och därmed provinsialism i tid och rum.