När själva livet hotas – miljö och ursprungsbefolkning engagerar kyrkan i Peru

Peru präglas av tre mycket olika regioner: Stilla havskusten (öken), som i dag omfattar stora storstadsområden, Andernas högland, som under de senaste 50 åren har påverkats negativt av kraftig utvandring till de större kuststäderna, framför allt Lima, och det vidsträckta Amazonasområdet (som utgör nästan 60 procent av landet) med förhållandevis lägre befolkningstäthet. Den geografiska och klimatmässiga karaktären hos dessa olika regioner har möjliggjort utvecklandet av en stor biologisk mångfald i Peru.

I synnerhet inom Andernas högland och inom Amazonasområdet finns det omfattande förekomster av råvaror (guld, silver, koppar, zink och andra metaller, liksom olja och naturgas). Råvarubehoven leder dock i allt högre grad till starka sociala spänningar och konflikter. Ty i den ekonomiska tillväxten försvinner, på grund av såväl staten som företagen, ofta de internationella miljö- och hälsoskyddskraven nästan helt och hållet.

I juni 2011 lade Defensiora del pueblo in Peru, en statlig institution med uppgift att försvara medborgarnas rättigheter gentemot staten och att medla i konflikter mellan medborgare och staten, fram en rapport. I denna pekar man på att mer än hälften (55,4 procent) av samhällskonflikterna i Peru i dag är socioekologiska konflikter. Det handlar då om tillgång till naturtillgångar och ett ansvarsfullt utnyttjande av dessa liksom om livsnödvändiga resurser som vatten, ren luft och en hållbar miljö.

Kyrkan kan inte förbli likgiltig

Biskopskommissionen för social aktion (CEAS), med dess ordförande, ärkebiskop Pedro Barreto från Huancayo i spetsen, understödjer många stift i deras engagemang för en ökad ekologisk medvetenhet i Peru och för en ansvarsfull hantering av naturresurserna i kombination med en måttfull och solidarisk livsstil, som en sådan hantering med nödvändighet kräver, liksom för en helhetsinriktad och uthållig utveckling. I maj 2011 valdes ärkebiskop Barreto också till ordförande för de latinamerikanska biskopskonferensernas kommission för rättvisa och fred (CELAM).

När CEAS i sitt pastorala arbete lägger tyngdpunkten på miljön är påven Benedictus XVI:s tänkande grundläggande; att ”miljön måste uppfattas som en Guds gåva till alla. Att bruka den medför ett ansvar för hela mänskligheten, i synnerhet gentemot de fattiga och gentemot framtida generationer” (Budskap till Världsfredsdagen 2010). Inför åsynen av den växande miljöförstöringen i Peru, de ökande negativa följderna av klimatförändringen, vilka framför allt de fattiga drabbas av, och den enorma avverkningen av tropisk regnskog kan och får inte kyrkan förbli likgiltig, därför att denna utveckling hotar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv, till föda och till hälsa liksom den sociala samhörigheten/freden. Därför orienterar sig CEAS:s arbete tillsammans med de olika stiften efter påvens uppmaning: ”Vill du främja freden, så skydda skapelsen” (Budskap till Världsfredsdagen 2010).

I exempelvis ärkestiftet Huancayo (i centrala Anderna i Peru) råder det svåra miljöproblem, som framför allt förorsakats av ett smältverk i staden La Oroyas centrum. Smältverket drivs sedan 1997 av företaget Doe Run Perú, som är ett dotterföretag till det så kallade Renco Group, ett holdingbolag i USA. Smältverket har under många år släppt ut giftig rök, som bland annat innehållit svaveldioxid, bly och arsenik. Gifterna har hamnat i såväl jorden som floden Mantaro. Karakteristiskt nog utnämnde den amerikanska miljöorganisationen Blacksmith Institute år 2007 La Oroya till ”Latinamerikas mest förorenade stad”. (Knut Henkel, ”Blei im Blut” i Amnesty Journal 01/2010, s. 57–59). Sedan dess är staden ”nationellt och internationellt en synonym för den latenta förgiftningen av befolkningen genom ett skrupelfritt företag”.

När företaget Doe Run Perú startade sin verksamhet i La Oroya lovade det den peruanska staten att successivt uppfylla de statliga miljövillkoren. Man fick en bindande tidsplan, som räknade med att alla nödvändiga åtgärder för att minska miljöförstöringen skulle vara genomförda inom tio år. Företaget följde inte den överenskomna tidsplanen med dess olika etapper utan begärde flera gånger en förlängning hos de statliga myndigheterna. Man utövade då påtryckning på staten genom att hota med att lägga ner smältverket om begäran inte bifölls. På grund av detta beviljade staten 2006 företaget ett uppskov på sex år.

Ärkebiskop Barreto tog över ärkestiftet Huancayo år 2004, i en tid då de sociala konflikterna i staden förvärrades. Ty i La Oroya stod de som kritiserade företaget Doe Run Perú för dess stora miljöförstöring, och som krävde åtgärder för att minska utsläppen av skadliga ämnen, mot företagets arbetare, som fruktade för sin arbetsplats på grund av de hårda miljövillkoren och de därmed förknippade kostnaderna.

Snart visade det sig att den stora miljöförstöringen inte bara rörde staden La Oroya utan även hela Mantarodalen. Denna har en stor biologisk mångfald och lämpar sig mycket väl för jordbruksproduktion. Båda hotas dock av gifter i luft, mark och vatten.

Inför denna situation var ärkebiskop Barreto angelägen om att inte bara kritisera de aktuella missförhållandena. Han ville dessutom tillsammans med de andra aktörerna i samhället arbeta för en integrerad och varaktig lösning. Därför föreslog han år 2005 bildandet av ett rundabordssamtal, det vill säga ett dialogforum, mellan representanter för företaget Doe Run Perú och för andra företag, politiska makthavare, representanter för olika organisationer inom civilsamhället och för de kristna kyrkorna i regionen. Förslaget fick stort bifall i offentligheten. Därför kom dialogforumet snabbt till stånd och inledde redan 2005 officiellt sitt arbete.

År 2006 anslöt sig grannregionen Junin, liksom biskopen för stiftet Tarma, Richard Alarcón, till initiativet. Ärkebiskop Barreto valdes till dialogforumets ordförande. Redan i juni 2011 tillhörde representanter från hundra olika kyrkliga och civila institutioner forumet. De samordnar de olika aktiviteterna inom projektet ”Mantarodalen lever upp igen!”, som har som mål att undanröja de ekologiska skadorna och få till stånd en hållbar utveckling i Mantarodalen. Till de deltagandes glädje går det redan, som projektnamnet antyder, att se tecken på nytt liv i Mantarodalen.

På grund av ett samarbetsavtal mellan ärkestiftet Huancayo och St Louis University, Missouri kom en expertgrupp från universitetet till Peru i augusti 2005, för att noga undersöka hur stora miljöskadorna är för befolkningen i städerna La Oroya och Concepción. I samband med detta utförde de mätningar av luftvärden och tog även med sig jord- och vattenprover. Likaså tog de blod- och urinprov på en representativ del av befolkningen för att fastställa eventuella rester av skadliga ämnen.

Proverna utvärderades i USA. De visade att halten av särskilt bly, men också av andra tungmetaller som kadmium och kvicksilver, i blod och urin i flera fall låg långt över det gränsvärde, som Världshälsoorganisationen har fastställt. Framför allt barn under tolv år uppvisade alarmerande värden. I de påträffade koncentrationerna är de nämnda tungmetallerna synnerligen hälsovådliga. En för hög koncentration av exempelvis bly i blodet förorsakar inte bara luftvägs- och hudsjukdomar och huvudvärk utan får också negativa konsekvenser för barnens fysiska och psykiska utveckling. Dessutom medför de en stor risk att insjukna i njurcancer.

I samarbete med Caritas och städernas sjukhus initierade ärkebiskopen därför ett närings- och hälsoprogram inom vilket 1 200 ”blybarn” samt några gravida kvinnor och äldre människor, vilka också led av en för hög blykoncentration i blodet, deltog. Programmets mål är att stärka kroppens immunförsvar och därigenom minska upptaget av bly och andra tungmetaller i kroppen. Undersökningar visar att programmet har varit framgångsrikt.

Vatten som en allmän egendom

Ett flertal av dialogforumets representanter, däribland ärkebiskop Barreto, uppmanade dessutom flera gånger offentligt företaget att ta sitt sociala och ekologiska ansvar. Därför utsattes – och utsätts – ärkebiskopen ständigt för angrepp. Han krävde också effektiva åtgärder från regeringen för att skydda befolkningen, framför allt de fattiga, som lider mest av de hälsovådliga följderna av Doe Run Perús agerande.

Den peruanska staten har visat upprepade prov på bristande beredskap att vidta åtgärder i sina förhandlingar med företaget om att uppfylla de överenskomna miljövillkoren. Detta ändrades först år 2009, då företaget återigen begärde att få en förlängning av den frist som staten beviljat. Såväl den starka protesten från en stor del av civilsamhället som det faktum att kronärtskockorna från regionen inte längre accepterades för export till världsmarknaden, på grund av deras stora rester av bly och giftiga ämnen, gav staten anledning att vidta beslutsamma åtgärder gentemot företaget.

På grund av detta ställde företaget in större delen av produktionen under 2010 med motiveringen bristande betalningsförmåga. Med detta steg ökade de sociala spänningarna i staden La Oroya, eftersom arbetare och tjänstemän var rädda för att förlora sin arbetsplats, och de höll civilsamhällets organisationer ansvariga för den svåra situationen. Företaget kommer att vidta rättsliga åtgärder på internationell nivå mot den peruanska staten. Man ser sig dock utsatt för en växande offentlig kritik, som kyrkliga solidaritetsaktioner på nationell och internationell nivå i hög grad har bidragit till.

I miljonstaden Lima utgör säkrandet av dricksvattnets kvalitet ett allvarligt problem. Dricksvattnet utvinns till stor del ur floden Rimac, som flyter genom Lima. Därför stödde CEAS ett projekt som undersöker flodvattnets kvalitet och det därur utvunna dricksvattnet i Lima, vilket direkt påverkar människornas hälsa. CEAS inbjöd dessutom de olika stiften i Lima och i Limas omedelbara närhet att aktivt delta i projektet, som hade som målsättning att utbilda lekfolk till att regelbundet genomföra kontroller av vattenkvaliteten och även delta i arbetet för att väcka medvetenhet om vikten av en ansvarsfull hantering av vattnet som en värdefull naturresurs. Ty vattenbrist är redan nu ett allvarligt problem i Limas olika stadsdelar och i flera av landets provinser. Aktuella miljöstudier visar att den livsnödvändiga naturresursen vatten under de kommande åren kommer att bli mycket begränsad i Peru, på grund av klimatförändringar och svåra vattenföroreningar. Därför måste motiveringen för ett ansvarsfullt utnyttjande av vatten prioriteras i det sociala och pastorala arbetet.

Redan från början deltog stiftet Chosica, med stöd av sin biskop, Norbert Strotmann, med stort engagemang i projektet. Caritas Chosica samordnade de respektive aktiviteterna i stiftet. Efter hand anslöt sig också stiften Lurin, Carabayllo och Callao liksom tre tättbefolkade stadsdelar i ärkestiftet Lima, nämligen El Agustino, San Luis och La Victoria. Under tiden utbildades dessutom 150 personer från 25 olika organisationer för att regelbundet genomföra de nödvändiga kontrollerna av vattenkvaliteten och på så vis lämna ett bidrag till folkhälsan. De har också uppövat förmågan att göra allmänheten mer lyhörd för temat ”vatten”.

Ursprungsbefolkning och regnskogar hotade i Amazonasområdet

I juni och juli 2009 liksom i november 2010 hämtades inom ramen för projektet vattenprover från olika ställen i floden Rimacs lopp. Analysen visade att floden förorenas av såväl orenat avloppsvatten från mindre samhällen som sopor som slängs direkt i floden, men framför allt av spillvatten från gruvindustrin. Genom gruvindustrin hamnar tungmetaller som bly och kadmium i vattnet som rinner genom vattenreningsverken. Det visade sig att det fanns kvar rester av tungmetaller i vattnet även efter reningsprocessen i vattenreningsverken.

I detta sammanhang är det särskilt oroande att de peruanska lagarna tillåter gränsvärden för tungmetaller i dricksvatten, som är tio gånger högre än Världshälsoorganisationens gränsvärden. Resultaten av vattenundersökningarna har motiverat den drabbade befolkningen att vidta gemensamma åtgärder för att förhindra ytterligare förorening av Rimacfloden och att även säkra en tillräcklig kvalitet på dricksvattnet och därigenom skydda människors hälsa.

Amazonasområdet i Peru är för närvarande föremål för en ohejdad exploatering av sina råvarutillgångar. Till dessa hör framför allt ädelträ av olika slag men också olja, naturgas och guld liksom andra metaller. Dessutom projekteras det för flera stora vattenkraftverk i regnskogen. Till detta kommer att nästan en halv miljon hektar land i Amazonasområdet ska användas för plantager med grödor för framställning av biobränslen. Detta medför drastiska ingrepp i regnskogens komplexa och ytterst känsliga ekosystem, ingrepp som hotar dess fortbestånd. Och eftersom urinvånarnas kultur och livskvalitet är starkt knuten till regnskogen så är också dessa befolkningsgruppers överlevnad allvarligt hotad.

I denna oroväckande situation framhöll biskoparna i Perus Amazonasområde i ett herdabrev den 4 februari 2011, att kyrkan är kallad att tjäna och leva för urinvånarna. Hon kommer att ”bistå dem, när de försvarar sin identitet och sitt självbestämmande, när de skyddar sitt territorium […] och försvarar sina rättigheter” (Slutdokument från CELAM:s 5:e generalförsamling i Aparecida, s. 530). Tillsammans med ordföranden för den peruanska biskopskonferensen, ärkebiskop Miguel Cabrejos (Trujillo), protesterade biskoparna i februari 2011 offentligt, när president Alán Garcia under de sista månaderna av sin mandatperiod tillät prioriterade lagdekret för att legitimera undantagsregler. Dessa ska försvara genomförandet av 33 projekt, vilka syftar till att säkra internationella företags investeringar i råvaruproduktionen. Biskoparna anmärker på att lagstiftningsdekreten kommer att bidra till att projekten uppenbarligen kommer att beviljas utan det hittillsvarande kravet på miljöprövning. Med hänvisning till påven Paulus VI:s encyklika Populorum progressio betonar biskoparna att en helhetsinriktad och uthållig utveckling fordrar respekt för jorden och dess invånare.

De socialpastorala initiativen stöds inte av alla biskopar

Biskoparna och deras medarbetare delar ursprungsbefolkningarnas djupa oro för den tilltagande förstörelsen av deras livsutrymme utifrån en ekonomisk modell ”som ger ett omåttligt vinstintresse företräde framför människornas och folkens liv och framför ett förnuftigt förhållande till naturen” (Slutdokumentet från Aparecida, s. 473). Tillsammans med ursprungsbefolkningarna engagerar de sig för att förslaget till en lag, som föreskriver en obligatorisk konsultation med ursprungsbefolkningen innan gruv-, olje- och naturgasutvinning får påbörjas, snarast möjligt ska behandlas av parlamentet så att den kan börja gälla. Lagförslaget innehåller ett krav på att den berörda befolkningen inför konsultationen får omfattande och balanserad information om de aktuella projektens för- och nackdelar. I det sammanhanget kan de kyrkliga radiokanalerna vara till stor hjälp.

Perus nye president, Ollanta Humala, som tillträdde sitt ämbete den 28 juli 2011, tillkännagav i sin första regeringsförklaring att han skulle engagera sig för ett förnuftigt och ansvarsfullt utnyttjande av Perus naturresurser. Han vill främja en hållbar utveckling, som även omfattar de många människor i landet vilka lever i fattigdom. Humala har tagit över ett tungt politiskt arv, eftersom hans företrädare saknade respekt för och beredskap till dialog med ursprungsbefolkningarna i Amazonasområdet och med småjordbrukarna i Andernas högland, och genom sitt sätt att regera förstärkte han många socioekologiska konflikter i landet. Alán Garcia gav också bort stora delar av landet i koncession till olje- och gruvbolag, på villkor som visserligen var mycket gynnsamma för företagen men till skada för en uthållig utveckling av landet. Den nya regeringen har väckt stora förhoppningar. Det är bara att hoppas att dessa inte kommer på skam.

Biskoparna och deras kyrkliga medarbetare i Amazonasområdet värdesätter ursprungsbefolkningarnas omfattande och rika traditionella kännedom om det uthålliga utnyttjandet av naturtillgångarna i regnskogen. Detta har biskoparna än en gång gett uttryck för i sitt budskap inför presidentvalet 2011, då de sade: ”Kyrkan stöder ursprungsbefolkningarna i deras krav på att deras världsbild, deras värderingar och deras kulturella identitet ska erkännas, så att de på så sätt aktivt kan bidra till en helhetsinriktad och uthållig utveckling och uppbyggnad av den peruanska nationen.”

Redan 2009 framhöll biskoparna från hela Amazonasområdet i en gemensam skrivelse, att Latinamerika var i skriande behov av utarbetandet av ett alternativt ekonomiskt paradigm, där vinstmaximering inte står i centrum. De framhåller att ursprungsbefolkningarna genom sin alternativa förståelse av jordbruk och sina värderingar som hänger samman med detta tydligt pekar mot ett nytt sätt att tänka. Beslutsamheten med vilken indianfolken engagerar sig för sina övertygelser, som har sin grund i deras världsbild, är ett föredöme för kyrkan. Det kan inspirera henne till att ställa självkritiska frågor om sin egen beslutsamhet i engagemanget för värderingar som är förankrade i den kristna skapelsetron.

Sammanfattningsvis kan sägas att kyrkan i de flesta av Perus stift engagerar sig för såväl miljön som för en helhetsinriktad och uthållig utveckling. Kyrkan arbetar då ofta tillsammans med skolor, stadsförvaltningar och civilsamhällets organisationer, deltar i offentliga aktioner för att skydda miljötillgångar som ren luft och rent vatten, och lämnar med sitt utbildningsmaterial ett viktigt bidrag till ett ökat ekologiskt medvetande hos befolkningen. Tyvärr stöds dock inte de här många nämnda initiativen inom det sociala och pastorala arbetet av alla biskopar i Peru.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 9/2011.