Människohandel som industri

Lydia Cacho är en mexikansk journalist och människorättskämpe. 2008 tilldelades hon Tucholskystipendiet av Svenska PEN för sina avslöjanden om korruptionen i det mexikanska samhället. Under fem år har hon nu rest runt i världen och samlat material till sin bok Maktens slavar. Om trafficking och maffian. Hon har intervjuat experter på sexhandeln, makthavare, bordellägare och offer för trafficking, men också organisationer som arbetar för att rädda och rehabilitera offren. ”Det här är en riktigt otäck bok”, noteras i förordet. Boken skildrar många enskilda öden som får representera de 1,75 miljoner flickor, pojkar och unga kvinnor som årligen säljs och köps på denna moderna slavmarknad.

Människohandeln är i dag en välorganiserad stor industri av globala nätverk och brottskarteller som omsätter miljarder. Den har expanderat snabbt de senaste decennierna som en följd av öppnare gränser och ökad frihandel. Antalet slavar är i dag större än någonsin i historien. I nätverken är någon ansvarig för att värva offren, en annan transporterar, en tredje misshandlar och kuvar offren till underkastelse (boken ger en detaljerad beskrivning av hur kvinnorna dresseras genom våld och svek), en fjärde styr och leder verksamheten. De svarta pengarna tvättas vita av mindre nogräknade banker, casinon, klubbar och nöjesetablissemang. Cynismen bland de agerande visar en intervju med en av de ledande inom sexindustrin: ”Det här handlar helt och hållet om pengar, inte om människor, det ska ni ha klart för er.” Hotellen på turistorterna runt om i världen är ”ostörda ställen för europeiska och amerikanska turister som har tröttnat på hemlandets lagstiftning mot prostitution och sex med minderåriga”.

Mutade politiker, tjänstemän, taxichaufförer, hotellägare och poliser är garanter för att verksamheten kan fortleva och operera tämligen ostört. Om en hjälporganisation lyckas befria några av offren kommer polisen eller någon myndighetsperson och återför dem till deras ”rätta” ägare. Bland det mest avskyvärda är handeln med småpojkar och småflickor i 5/6-årsåldern som säljs av sina fattiga föräldrar eller släktingar. De befordras sedan vidare till sexindustrin eller som billig arbetskraft till monteringsfabriker runt om i världen. Nära 80 procent hamnar inom sexindustrin, 18 procent i tvångsarbete och resten i slavarbete i hushåll och tvångsäktenskap eller inom organhandeln.

Många ser prostitutionen som ett jobb bland andra och att det går lätt att skilja mellan dem som är offer och dem som frivilligt prostituerar sig. Myten om den lyckliga horan odlas flitigt bland bordellägare, kunder och andra manschauvinister, inte minst politiker som försvarar hanteringen. Den legala, kontrollerade prostitutionen skulle vara en väg att minska utsattheten och stävja människohandeln. En av de intervjuade experterna hävdar mot detta att ”slavhandlarnas affärer är beroende av att det finns legal prostitution, så att det blir svårare att se var gränsen går mellan det ena och det andra”. Det visar sig också att i alla länder med legal prostitution är den illegala mångdubbelt större. Turkiet sägs ha 3 000 legala bordeller, men 100 000 illegala på turistorter, lyxhotell och kring de många militärförläggningarna.

Boken behandlar också militärens roll för sexindustrin och våldtäkt som vapen, något som är väldokumenterat från de senaste krigen i Bosnien, Rwanda, Chiapas, Algeriet, Irak och Kongo. Kring militärförläggningar flockas hallickarna. I Vietnam ökade antalet prostituerade mellan 1957 och 1964 från 20 000 till 400 000. Där fanns till och med av armén rekommenderade bordeller.

Utan kunder skulle problemet inte finnas. De flesta sexköparna är ytterst vanliga män med vanliga jobb och familjer. ”De bedriver politik i kongressen eller parlamentet, leder rättegångar i brott- och civilmål, bedriver undersökande journalistik på stora fina tidningar, arbetar på skolor och universitet, är webbprogrammerare och fotbollsspelare.” Affärsresor, turistresor och kongresser är viktiga inkomstkällor för de män, och kvinnor, som lever lyxliv på sexslavarnas bekostnad. I bokens ”Slutsatser” ges en rad rekommendationer för att motarbeta och begränsa exploatörernas verksamhet.

Det är vällovligt. Främst är det mäns attityder som måste ändras. Men ju fler som sätter sig in i den fasansfulla hanteringen, desto större blir möjligheterna att skapa opinion och tvinga politiker och ansvariga myndigheter att ta krafttag. Så läs boken!