Förhållningssätt till det outhärdliga

Det har skrivits åtskilliga böcker om Sveriges agerande under andra världskriget, allt ifrån vetenskapliga avhandlingar till skönlitterära framställningar och kritiska böcker av mer journalistisk karaktär. Det är nog till och med så att det har utvecklats en särskild genre kring detta, en diskurs. Perspektiv och inriktning i denna genre har dock skiftat genom åren. På 1970-talet genomfördes ett projekt vid Stockholms universitet ”Sverige under andra världskriget (SUAV)”. Detta projekt resulterade i ett tjugotal avhandlingar, som sträckte sig över ett vitt fält. Det som dock aldrig berördes var förhållandet till den nazistiska ideologin och Förintelsen. Det var ett svenskt inifrånperspektiv som valdes. Andra världskriget studerades utifrån ett maktperspektiv som inte självklart inkluderade Sverige. De politiska omsvängningarna i Europa kring 1990 förändrade bilden radikalt. Uttryck som: ”Sverige gick med i andra världskriget 1990” har framförts i debatten. Detta något drastiska uttalande om Sveriges roll i kriget visar på det perspektivskifte som ägde rum. Från att utifrån ha betraktat krigshändelser och folkmord blev Sverige en kollektiv aktör i detta drama. Den passiva åskådarrollen omvärderades och det ideologiska perspektivet blev mer påtagligt. Samtidigt kom de moraliska implikationerna på ett helt annat sätt med i bilden. Perspektivförskjutningen hör mycket samman med den allmänna förskjutningen inom historievetenskapen under denna tid, bort från ett objektivistiskt analyserande av fixerade fakta till en mer subjektifierad syn på historien. Människan började ses, inte bara som en produkt av det historiska förloppet, utan även som en producent av historia. Det är människans frågor till det förflutna som skapar historien. Med detta skifte öppnades även fältet för den moraliska sidan av historien, då våra frågor till historien många gånger är av moralisk natur.

På regeringsinitiativ drogs ett nytt projekt igång 2000, ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (SweNaz)”. Titeln på projektet visar med all önskvärd tydlighet på den perspektivförskjutning jag talat om. Koordinator för detta projekt var professor Klas Åmark, som även hade varit en aktiv deltagare i SUAV projektet 30 år tidigare och får betraktas som en av Sveriges främsta experter på detta område. Detta projekt avrundades av Åmark i våras, då denne gav ut en historisk syntes och sammanfattning av detta stora forskningsfält: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen.

De sista 20 årens perspektivförskjutningar behandlas av Åmark. Han påpekar att aktörsperspektivet blivit allt mer dominerande, något han själv tar fasta på i boken. Han påpekar visserligen att ett moraliskt perspektiv på historien lätt blir anakronistiskt. Vi kan inte bedöma dåtidens aktörer med vår tids måttstock, värderingar och kunskap. Det vi dock kan och skall göra, enligt Åmark, är att ringa in det handlingsutrymme aktörerna hade och analysera hur de utnyttjade detta handlingsutrymme. Vi kan ställa frågor kring deras val.

Åmark påpekar även att handlingsutrymmet var betydligt större än historiker tidigare har velat medge. För att kunna göra detta måste perspektivet förskjutas från ett struktur- till ett aktörsperspektiv. Detta lite mer existentialistiska angreppssätt visar på de valmöjligheter som fanns och gör historieskrivningen mindre deterministisk och mekanisk. Historien blir möjligheternas historia.

Därmed blir även ondskan en valmöjlighet för oss människor. Åmark gör inget försök att definiera vad han menar med ondska, vilket kan ses som en svaghet, då detta begrepp är långt ifrån entydigt. Han lämnar över denna stora definitionsfråga till läsaren. Den stora fråga han ställer sig är vad som händer när man fått en granne som blivit något annat än man varit van vid i det intima samarbete man haft under en lång tid.

En annan grundläggande fråga för Åmark är varför en stor del av det officiella svenska samhället tidigt valde återhållsamhet och en förhandlingsväg visavi Nazityskland. Varför mobiliserades inte i stället ett ideologiskt motstånd mot den nazistiska utmaningen? Hans frågor riktas inte minst till den socialdemokrati som styrde Sverige under de aktuella åren och vars ledande gestalter, enligt Åmark, valde att aldrig riktigt på allvar ta sig an den nazistiska utmaningen utan förespråkade en förhandlings- och eftergiftslinje redan från början.

Tanken att Sverige skulle stödja andra demokratiska stater eller förföljda grupper var enligt Åmark främmande för statsminister Per Albin Hansson och hans regering. Det var återhållsamhetens neutralitets- och förhandlingslinje de konsekvent valde. Detta blev särskilt markant efter 1936, då doktrinen om den kollektiva säkerheten kollapsade i kölvattnet av de misslyckade försöken att stoppa Abessinienkriget. Efter detta slöt sig Sverige i en kokong av neutralitet.

Denna regeringspolitik stod i viss kontrast till den allmänna opinionen, som tidigt reagerade på brutaliseringen av det tyska samhället. En spänning uppstod mellan en regering som fordrade återhållsamhet och en mer aktivistisk allmän opinion. Det var enligt Åmark den snabba brutaliseringen och våldsanvändandet som väckte den svenska opinionen. Den analys han gör av våldets betydelse som politisk kraft blir därmed extra intressant.

I denna analys slår han även hål på myten om det effektiva Nazityskland. Det var ett byråkratiskt kaos som skapades efter 1933 när ledarprincipen infördes och alla ämbetsmän fick total auktoritet över sitt område, samtidigt som gränserna för denna auktoritet var oklara. Detta kaos utnyttjades av nazisterna. Konkurrens mellan makthavare uppmanades, vilket omöjliggjorde det mesta av rationell planering. Det var inte effektivitet som ledde till de nazistiska framgångarna utan brutaliteten och våldsanvändningen. Detta var något som den svenska opinionen tidigt blev medveten om och valde att reagera mot, samtidigt som det officiella Sverige i stor utsträckning valde att blunda för detta faktum. Åmark påpekar att statsminister Hansson i ett tal på Skansen några dagar före krigsutbrottet väljer att benämna det annalkande kriget som ett stormaktskrig. Han distanserar sig därmed från konflikten och bortser helt från den ideologiska aspekten. Statsministern väljer att aldrig benämna Nazityskland som en diktatur utan som en aktör i en stormaktskonflikt, som det gäller att till varje pris hålla sig utanför.

Åmark analyserar vidare olika yrkesgruppers val, att samarbeta med kolleger i Tyskland eller inte, väl medvetna om att det efter det nazistiska maktövertagandet var mestadels nazister de mötte vid dessa professionella utbyten. Åmark påpekar att viktiga nyckelgrupper som officerare, kulturarbetare, affärsmän och Svenska kyrkans präster valde att upprätthålla ett samarbete långt efter det att kriget brutit ut. Motiveringen för detta varierade. Svenska kyrkan, med ärkebiskop Erling Eidem i spetsen, hävdade att personliga samtal var bättre än distansering och offentliga protester. Eidem satt därför kvar som ordförande för den starkt nazifierade tyska Lutherakademin ända fram till 1943. En annan motivering för hans val var att Svenska kyrkan med sina kontakter både med Tyskland och det anglikanska England skulle kunna spela en medlande och försonande roll vid återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

Även den svenska krigsmaktens officerare valde att upprätthålla ett samarbete med Nazityskland. Överbefälhavaren uppvaktade till och med Hitler på hans 50-årsdag 1939.

Åmark behandlar dock inte lärarkåren, som valde en radikalt annorlunda väg, att bryta allt samarbete med sina tyska systerorganisationer när dessa nazifierades.

Det finns en tendens i boken att tona ner de grupper som valde att distansera sig från det nazistiska Tyskland. De grupper inom Svenska kyrkan, som valde att reagera mot den nazistiska ideologin, avvisar han som oförmögna att samla sig kring ett politiskt program som kunde utmana nazismen. Valet att föra en opolitisk linje och ställa sig över politiken betraktar Åmark som ett exempel på en oförmåga att ta ställning. Jag är inte så säker på det. Även en ytligt sett opolitisk retorik kan vara ett nog så starkt ställningstagande mot nazismen. Det gäller bara att välja de rätta analysverktygen för att upptäcka detta.

Det mest spännande och övertygande avsnittet i boken handlar om den svenska flyktingpolitiken före, under och i viss mån strax efter kriget. Det är inte så konstigt att denna fråga får ta upp 173 av bokens sidor. Flyktingfrågan är ett område som i dag engagerar många människor, vilket påverkar våra frågor till historien. Det går i denna fråga även förhållandevis enkelt att ringa in de val som gjordes och det handlingsutrymme som fanns och hur dessa valmöjligheter utnyttjades och förändrades. Åmark påpekar att handlingsutrymmet före 1939 på intet sätt påverkades av tyska krav, tvärtom, tyskarna var mer än glada att bli av med judar och politiska motståndare. Det var alltså något annat som påverkade svenska politiker och myndigheters val av en restriktiv flyktingpolitik fram till hösten 1942, då en omsvängning ägde rum. Fram till hösten 1942 valde svenska myndighetspersoner att använda sig av en mycket snäv definition av begreppet flykting. Att vara utsatt för förföljelse på ”rasmässiga” grunder gav ej någon flyktingstatus förrän 1942.

Även den svenska handelspolitiken behandlas utförligt. Frågan varför Sverige valde att ha ett så intimt handelsutbyte med Tyskland, i vetskap om dessa varors betydelse för den tyska krigsindustrin, är en stor och engagerande fråga som får stort utrymme. En avgörande faktor för att regeringen valde att vidmakthålla ett stort handelsutbyte med Tyskland var enligt Åmark inte enbart utrikespolitiska skäl utan lika mycket hänsyn till folkförsörjningen. Det var alltså importbehovet mer än exporten av varor till Tyskland som fick styra handelsutbytet.

Enligt mig är boken både heltäckande och lättläst. Den sammanfattar väl detta vida forskningsfält. Av naturliga skäl måste Åmark underkasta sig syntesskrivandets svåra villkor och till största delen bygga sina slutsatser på andras forskningsresultat. Det är bara i undantagsfall han själv har kunnat företa egen källforskning. Han hanterar dock de olika forskarnas resultat på ett balanserat och väl avvägt sätt. Det finns inget större forskningsområde med relevans han hoppar över. Han har lyckats med den svåra uppgiften att ge detta stora men även kontroversiella område en ärlig och rättvis belysning. Detta verk kommer därför att stå sig under en lång tid och bli ett centralt verk vid all högre undervisning kring denna viktiga och dramatiska del av vår historia. Verkets lättillgängliga språk och det faktum att han avstått från en teoretisk överbelastning, gör boken även till ett populärvetenskapligt verk i detta ords bästa bemärkelse.