Den polska grannen

Att få veta mer om ett nära grannlands historia och nutida förhållanden är alltid angeläget. Polen, vars norra kust inte ens ligger 20 mil bort från Sveriges sydspets, är ändå mentalt sett relativt avlägset för många svenskar. Samtidigt är Polen med sina nästan 40 miljoner invånare en viktig handelspartner, större än Ryssland när det gäller exporten från Sverige. Dessutom är Polens historia på många sätt sammanflätad med Nordens, från forntiden till i dag. En av förtjänsterna i Peter Johnssons bok Polen i historien (2009) är just att nya historiska och arkeologiska forskningsresultat om den äldsta polska historien och nordbornas inflytande på den, genom inflyttning och samhällsbygge, uppmärksammas.1 Att skriva om detta var under den kommunistiska tiden nästan omöjligt för en polsk historiker. Den polska statens territoriella förflyttning 1945 västerut, från stora områden i nuvarande Ukraina, Litauen och Vitryssland, in i dåvarande Tyskland, har i förening med kommunistisk ideologisering av historiesynen lett till att vissa teman inte varit gångbara. Att nu kunna se på historien med nya och öppna ögon, är en viktig del av demokratiutvecklingen efter 1989, inte bara i Polen.

Peter Johnsson, svensk historiker och journalist, men sedan många år bosatt i Warszawa, skriver för det mesta intressant och ledigt, men ibland är dispositionen rörig, vilket också beror på en mindre lyckad layout eller typografi. I likhet med många andra svenska förlag tycks Carlsson inte hålla sig med någon förlagslektör. En sådan skulle också ha uppmärksammat slarvfelen, några av dem riktigt komiska (t.ex. fanns i 1800-talets Preussen ingen ”D-Mark”; Katarina II:s polske kunglige älskare kallas ”älskarinna”, m.m.). Sådant stör, men rensas dessa fel bort i en ny upplaga, liksom några i faktadelen (där räknas t.ex. inte Tyskland och Tjeckien upp i listan över Polens grannländer), blir boken mycket värdefull för svenska läsare.2 Den är dessutom inte bara informativ utan ofta även underhållande. Till det sistnämnda hör att författaren gärna uppehåller sig vid enskilda personers öden, några av dem roliga på sitt speciella sätt, till exempel att Gustav Vasas sonsonsson, kung Sigismunds son Jan Kazimierz, under sitt växlingsrika liv ett tag (1643) också var jesuitnovis i Italien, för att sedan snabbt avancera till kardinal och därefter gifta sig och bli kung (1648–1661), den polska Vasaättens siste. Några år tidigare ville Wladyslaw Vasa, Jans äldre bror och föregångare, att brodern skulle gifta sig med sysslingen drottning Kristina av Sverige och han själv med Kristinas mor Maria Eleonora!

Polen i historien behandlar en lång period och många ämnen. Sverige spelar ofta en mindre positiv roll, särskilt den svenska ”syndafloden”, de svenska härjningarna i Polen under 1600-talet, där författaren för övrigt särskilt hårt attackerar Peter Englunds enligt hans och många polska historikers uppfattning allt för svensk-patriotiskt färgade skildringar. Hur som helst så är Polens historia under senmedeltidens och adelsrepublikens period fram till slutet av 1700-talet riktigt spännande.

Dessa och inte minst bokens senare avsnitt är särskilt intressanta för vår förståelse av den moderna utvecklingen. Polska statsbildningar har omfattat många folkslag, många kulturer och religioner, vilket vi inte alltid är så medvetna om. Detta gällde både under den tid då det polska väldet sträckte sig över stora områden i nuvarande Östeuropa, från Östersjön till Moldavien och sedan det turkiska väldet (1300- respektive 1600-talen), och de mer än hundra år då den polska nationen saknade en egen statsbildning utan var uppdelad mellan Ryssland, det habsburgska väldet och Preussen (delningarna i slutet av 1700-talet, i kraft fram till 1918). Det nuvarande Polen är mycket mer homogent, både etniskt och religiöst – ett resultat av omflyttningen efter andra världskriget och inte minst efter det att den stora judiska minoriteten, tio procent av mellankrigstidens befolkning, nästan helt hade förintats.

När det handlar om Polens historia, gäller det alltså att skilja mellan staten Polen och det polska folket. Staten Polen omfattade under långa tider stora delar av dess nuvarande grannländer. Och delar av det polska folket bodde under långa perioder i områden som nu omfattas av Polens grannar. Det är därför inte förvånande att tolkningen av Polens mer än tusenåriga historia har varit lika växlande som denna historia. Och även modern polsk historiesyn och periodisering skiljer sig av förklarliga skäl från västeuropeisk. Detta gäller inte minst för perioden efter mellankrigstiden: ”Polen som ingick i den segrande alliansen förlorade kriget”, skriver författaren. Åren 1939 till 1989 betecknades i fjolårets jubileumsfirande som en enda förtryckets period, då Polen var avskuret från sina rötter i västlig civilisation. Först 1989, då kommunismen föll, kunde Polens Tredje republik knyta an till tiden före Tysklands angrepp och den Andra republikens fall: det polska folket har åter kommit fram i Europa. En central del av boken handlar givetvis om dessa mörka år: först kriget, förintelsen, motstånd och nederlag; sedan nytt förtryck och nytt motstånd: staliniseringen, nomenklatursystemets utveckling, attackerna mot den katolska kyrkan, de ekonomiska kriserna och de misslyckade reformförsöken – och ständigt återkommande strejker och revolter på ”vägen till Solidaritet”. Solidaritets första 16 månader 1980/81 och rörelsens fortsatta underjordiska verksamhet fram till att regimen under 1980-talets senare del började förhandla, med kyrkan som förmedlare, intar givetvis en central plats i framställningen.

Kommunismens fall i Polen är en utdragen process, allt tydligare från mitten av 1980-talet. Kompromisspolitiken kunde inte hejda fallet. På några ställen lyfter författaren fram Lech Walesas förhandlingsskicklighet under denna tid, vilken i dag kanske inte alltid får sitt rätta erkännande. Ett annat erkännande i denna bok gäller den samtida demokratiska rörelsen i Polens grannland Litauen, då ännu en del av Sovjetsamväldet. Det var inte bara i Polen ”allting började”.

Några avsnitt i denna del av boken handlar om särskilda och mer avgränsade men nog så centrala ämnen: ett kapitel om judarna i Polens historia, ett tema som först under de senaste årtiondena har fått beskrivas på det nyanserade sätt som det förtjänar. Där finns mycket att upparbeta för dagens Polen. Ett annat kapitel heter ”Karol Wojtyla – Johannes Paulus II”. Att denna påve har spelat en central roll i Polens historia inte bara efter 1978, utan redan tidigare, först som hjälpbiskop och sedan som kardinal i Krakow, är ju inte okänt, men den utförliga framställningen, som även tar upp påvens agerande i den övriga i världen, överraskar ändå i en bok som denna. Men visst är den motiverad! Ytterligare ett särskilt avsnitt handlar om Polens kultur, bland annat de många nobelpristagarna i litteratur. Här finns dock mindre av analys och mer av en uppräkning av namn och verk.

Bokens avslutande två delar behandlar den Tredje polska republiken, alltså tiden från 1989. Johnsson, som själv under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet hade knutit kontakter med polska oppositionella, beskriver den senaste utvecklingen med blandade känslor, men håller samtidigt en välgörande distans även när han beskriver sådant som han uppenbarligen ogillar. Efter segern över den kommunistiska regimen väntade en ekonomisk hästkur. Och problemen är långt ifrån över; många förhoppningar har inte infriats, även om det trots bakslagen finns tydliga tecken på både ekonomiska framsteg och en demokratisk moderniseringsprocess. Det var en nödvändig, dock inte överallt populär väg, som den förste icke-kommunistiske premiärministern, den liberale katoliken och Solidaritetsrådgivaren Tadeusz Mazowiecki, började gå år 1989: med en ”sköldpaddas takt” och ”en åsnas envishet”. Året därpå valdes för övrigt Lech Walesa till president, efter det att general Jaruzelskis beslut att avgå hade fastslagits vid ett ”terep” hos kardinal Glemp.

Den katolska kyrkans roll är trots minskande inflytande givetvis fortsatt viktig även i det moderna demokratiska Polen. Utan kyrkan, i det instämmer Johnsson, hade den fredliga omvandlingen 1989 knappast varit möjlig. Och det finns en fortsatt stark religiositet. Men kyrkan – eller delar av kyrkan – har svårt att lära sig att hantera en sekulariseringsprocess som knappast går att hejda. Här spelar också relationen till det västliga Europa in. Europeiska unionen är inte populär i alla kretsar, som betraktar den som ett hot mot en polsk nationell och religiös identitet. Samtidigt är närheten till USA och stödet för USA:s utrikespolitik påtagligt. Men Polen är nu med i EU och är, efter de framgångsrika medlemsförhandlingarna 1998–2004, den store vinnaren. Det var för övrigt det omvandlade gamla kommunistpartiet som då, åter som regeringsparti, fick föra Polen in i den Europeiska unionen!

Unionen har betytt mycket för Polens utveckling, både ekonomiskt och mentalt, inte minst inom medelklassen. Medelklassen framträder som ”Polens nya ansikte” och den kommer troligen att bestämma färdriktningen. Men av stor betydelse är att man kommer tillrätta med en förlegad industristruktur och att ”förlorarnas” situation förbättras: läget för de stora delar av befolkningen i industri och jordbruk som inte hinner med i utvecklingen och för vilka det sociala skyddsnätet uppvisar avsevärda brister. Ty efter Solidaritets seger försvann ”solidariteten”, som det heter i en ny studie om Polens utveckling.3

Solidaritet var en medborgarrörelse, men ”medborgarsamhället” försvann, skriver Peter Johnsson. Och det politiska systemet drabbas av ständig turbulens, inte minst i partilandskapet. Den politiska apatin tilltar. Vid sidan av dessa inre problem finns de yttre där det gäller att bygga upp stabila relationer. Förhållandet till Tyskland är nu i grunden positivt, även om retoriska utfall då och då tycks visa på något annat. Österut är ett ”normalt grannförhållande till Ryssland” av största vikt. Delvis i konflikt med detta ligger Polens intresse att verka för ett närmande av Ukraina, Vitryssland och även Moldavien till EU. Polens mål är att flytta EU:s gränser österut, en målsättning som ännu inte delas av många andra av unionens medlemmar. Men hur det än blir, och trots en ibland högljudd nationell retorik, så är Europa Polens, liksom Polen är Europas, som det heter i boken.

Klaus Misgeld är professor; historiker verksam vid Södertörns högskola, tidigare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

Noter

1.Volymen bygger på författarens 2005 publicerade bok Polen i Europa. Nytt stoff finns framför allt i kapitlen om Polens äldsta och senaste historia.

2.Den som vill få en koncis, aktuell och samtidigt instruktiv överblick, rekommenderas Jakub Święcickis lilla bok Polen (SNS förlag 2009, Pocketbiblioteket Nr. 42), som i all korthet också tar upp mer omdiskuterade ämnen som ”Kyrkan i Polen” och ”Polen och judarna”. Författaren, verksam vid Utrikespolitiska institutet, härstammar från Polen men bor sedan början av 1970-talet i Sverige, då han engagerade sig starkt för den polska demokratiska rörelsen.

3.Gerald B. Beyer: Recovering Solidarity. Lessons from Poland’s Unfinished Revolution (University of Notre Dame Press 2010). Boken, som ingår i Catholic Social Tradition Series, inleds med den lapidariska meningen: ”With the birth of capitalism and democracy in Poland in 1989, solidarity died.”