Dopteologi förr och nu

Avhandlingens syfte är att ge ett bidrag till en dopteologi, som kan framstå som trovärdig i en nutida svensk samhällskontext. Det avslutande kapitlet 6, ”Kritiska och konstruktiva bidrag till en trovärdig dopteologi” är därför det både längsta och det teologiskt tyngsta kapitlet. Det bearbetar insikter från föregående kapitel: Barndopets kontext och teologiska problemområden (kapitel 2); Dop i Svenska kyrkan i ekumenisk belysning (kapitel 3); Dopordningar och dopliturgier i Svenska kyrkan (kapitel 4); Jesu dop som dopteologisk motivkrets (kapitel 5).

Anna Karin Hammar lyckas utföra en energisk uppgörelse med Svenska kyrkans koppling till luthersk dopteologi i Confessio Augustana II-traditionen och i sammanhang med detta presentera en svensk nationell utgåva av ”augustinsk-luthersk lära om arvsynden” och ett samlat tänkande om dop, folk och nationalitet. Mot en bakgrund av samhällsanalyser, svensk dopordning och liturgisk praxis argumenterar Anna Karin Hammar övertygande om att ”en dopteologi baserad på att barnet i dopet renas från synd och arvsyndens skuld är ett otillräckligt och ibland troligen olämpligt motiv för en trovärdig dopteologi i Svenska kyrkans nutida kontext” (s. 158). I ekumenisk teologi och i gammalkyrklig och östkyrklig teologi söker Anna Karin Hammar efter argument för motstånd mot en världsbild och en teologi, ”som klyver andligt och kroppsligt, gudomligt och materiellt, sekulärt och sakralt, fromma och ofromma, döpta och inte döpta, samtidigt som jag (Anna Karin Hammar) explicit visar att jag knyter an till hela kyrkans tradition, östlig såväl som västlig” (s. 162). Det är bokens förtjänst att dess artikulering av en ”rikare möjlighet av dopteologiska föreställningar”, där dopet tolkas med basen i Jesu dop och i trinitarisk skapelseteologi, gör det möjligt att flytta den dopteologiska tyngdpunkten från ”syndernas förlåtelse och bortvändhet från Gud” till en trinitarisk skapelseteologi med fokus på dopets kallelse till ett ”liv i relation i Andens skapande kraft och inspiration” (s. 161). I det perspektivet kan man också få tillbaka den lutherska traditionen ”dop till syndernas förlåtelse” i en förståelse av dopet som en utrustning för att ta medansvar för tillvarons destruktion (s. 189). Nedärvd dopteologi med fokus på Romarbrevet kan tolkas så, att Kristi lidande och död blir ”en bekännelse till livets ouppgivliga värde och värdighet, en akt av djupaste solidaritet och kärlek, som öppnar för nyskapelsens och uppståndelsens möjlighet.[…] Ett barn som döps utrustas för sitt möte med destruktionen snarare än befrias från en ärvd skuld” (s. 195).

Som dansk teolog förvånas jag över försöken att hålla akademisk och kyrklig teologi isär från varandra (exempelvis sidorna 5, 155, 207, 212). Detta modernistiska arv rimmar inte med avhandlingens genomförda tyngdpunkt på en hermeneutisk cirkel mellan tolkningsgemenskap och text, mellan teologiska och filosofiska föreställningar, mellan primär och sekundär teologi, mellan specifik teologisk portion och samtidsutrymme i vidaste bemärkelse. När både ”tradition” och ”situation” är konstruktioner (s. 9–10), består uppgiften i att redogöra för, var man stiger in i den hermeneutiska cirkeln. Jag kan inte förstå annat än att Anna Karin Hammar med rätta börjar i en teologiskt praxisrelaterad position, som på det sättet läser av samtidsrummet, väljer ut filosofiska samtalspartner, framhäver det historiska perspektivet med eftertryck och återanvänder/omtolkar texter som är bundna till trospraxis. På det sättet blir trovärdig teologi till, teologi som inte hänger fast i abstraktioner. Inte minst det upprepade bruket av ”partikulär universalism” (s. 167 ff.) pekar på detta tillvägagångssätt. Med ett sådant tillvägagångssätt står emellertid själva avhandlingen i en viss motsättning till inledningens återgång till teorin om korrelationen mellan teologi och situation, ty en sådan teori kräver två principiellt självständiga områden som utgångspunkt.

Ett par desiderata: Den ”augustinsk-lutherska traditionen” beskrivs i Hägglunds utgåva (s. 183 ff.). Nu pågående nyläsningar av Augustinus teologi inom patristisk receptionshistoria utnyttjas inte i den positiva framställningen av dopets teologi. Motivkretsen om Jesu dop skall bära upp mycket i avhandlingens argumentation. Utöver Winklers forskning i gammalkyrklig och östkyrklig dopteologi kunde det med fördel ha tagits med primära texter. En del av den anförda ortodoxa litteraturen kunde ha använts till att fördjupa avvisandet av dikotomi mellan människan och Gud Skaparen. Det framkommer inte tillräckligt klart att just den oändliga och odefinierbara skillnaden mellan Skapare och skapelse gör det möjligt att tänka människors totala förening med Gud och delaktighet i Anden. Om vi kunde precisera skillnaden mellan Skapare och skapelse, skulle detta nämligen kräva att där fanns något gemensamt, i förhållande till vilket Skaparen och skapelsen skulle vara olika. Endast den oändliga, odefinierbara skillnaden värnar om människans erfarenhet av total förening med Gud och delaktighet i Gud den helige Andes liv. I denna förbindelse har Anna Karin Hammar tagit fasta på begreppet ”icke-kontrastiv skillnad”, men dess potential utnyttjas inte. Tendensen går däremot antingen i riktning mot en panenteism och uppfattning av relationaliteten som ”detta och också detta”, eller (oftare) i riktning mot att modernitetens dikotomier fortsätter att klistra sig fast vid de teologiska övervägandena. Så vitt jag kan se, så hänger detta sista samman med en underliggande övertygelse om att postmoderna teologiska överväganden om ”icke-kontrastiv skillnad” skulle försvaga en teologisk positions emancipatoriska potential (jämför s. 31–32).

Det finns mycket annat att diskutera (inte minst användandet av begreppet ’universell kyrka’. Det begreppet tycks avhandlingen, institutionsidealistisk, tillåta att råka i extas i den tunna luften), men det är, enligt min uppfattning, just kännetecknet på en doktorsavhandling att den överbevisande underbygger en självständig position, som det är mödan värt att diskutera. Detta förehavande lyckas i denna läsvärda avhandling om ett högst relevant ämne.

Anna Marie Aagaard är professor emerita i missionsvetenskap, Aarhus universitet.

Översättning: Elisabeth Stenborg