Religionsdialog i praktiken

”Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje.” Den starka laddningen i dessa ord från den 137:e psalmen kan knappast undgå någon som gjort dem till sina i läsningen av Psaltaren. När dominikansyster Sofie Hamring nu lånat de inledande orden till titeln på sin nyutkomna bok från Artos förlag har de emellertid tillförts en ytterligare, helt konkret dimension. Syster Sofie tillbringade nämligen ett sabbatsår i staden 2006–2007, ett år som för henne innebar en upptäcktsfärd rakt in i judendomen, där hon inte minst också kom att upptäcka och utforska kristendomens judiska rottrådar. Men hon gjorde även förfärande upptäckter, som hon dittills varit ovetande om, i kyrkans delvis mörka historiska förflutna av judeförföljelser och antisemitism.

Efter några introducerande kapitel om Jerusalem – dess grundvalar såväl som de horisonter som staden öppnar emot – ägnas de följande kapitlen i boken varsin särskild judisk fest, och på så vis får läsaren färdas genom hela det judiska liturgiska året och tränga in i dess specifika hemligheter. Författaren berättar åskådligt, men också med stor känsla för mysteriet.

Bokens kanske allra mest komplexa kapitel, tidigare publicerat i Signum, behandlar den sönderslitande och till synes helt olösliga konflikten mellan palestinier och israeler. Ty även om syster Sofie tillbringade en stor del av sin tid i västra Jerusalem, i de judiska kvarteren, betyder det ingalunda att hon enkelt skulle identifiera sig med en proisraelisk hållning. Under sina första månader var hon tvärtom bosatt i stadens östra delar, i de muslimska och kristna kvarteren, där hon fick ta del av helt andra perspektiv på verkligheten. Framför allt upptäcker hon också att skiljelinjerna inte alltid går där man tror. Visst finns där både fördomar och förtryckarmekanismer – men också många gränsöverskridare, som inspirerar genom sin beredvillighet att trotsa alla hinder för att våga möta ”den andre”.

Men mer än något annat är syster Sofies bok en berättelse om en stormande förälskelse. Utropstecknen flödar ymnigt i texten: förundrade och förtjusta utrop över rikedomen och mångfalden i den tradition hon möter – liksom över den djupa släktskapen mellan judiskt och kristet. Genom att lära känna judendomen upptäcker hon juden Kristus på nytt – ”din andlige förfader” som en judisk vän kallar honom – och därigenom också alla ”våra äldre bröder”.

Texten är till stor del skriven i lyrisk ton, som glimtvis kan erinra exempelvis om Ingemar Leckius i diktsamlingen Under terebintträdet – även om poeten Leckius är väsentligt mer ordknapp. Hos syster Sofie varvas långa stycken genomsyrade av biblisk texttradition, parafraser i kyrkofädernas anda, med vardagliga, ibland rentav smått komiska partier. Men dessa krockar kan vara nog så välgörande.

Man kan bara beklaga, i en bok med så hög poetisk ambitionsnivå, att förlaget inte tagit sitt lektörs- och korrekturansvar fullt ut. Trots allt är det störande, och inte så litet förbryllande, när Greenwich mean time råkar bli Greenwich village. På innehållssidan händer det också att jag hakar upp mig på en och annan i mitt tycke onödig eller irrelevant polemisk kommentar. Är det till exempel nödvändigt att i förbifarten ge en känga åt regnbågsfestivaler i diskussionen av chanukah? Eller att jämföra veckohögtidens räknande av dagar när man firar äktenskapet mellan Herren och hans folk med en förlovning, bara för att strax pekpinneaktigt tillägga att ”(Ja, för det existerar faktiskt unga som väljer att leva en äkta förlovningstid!)”? Sådana små gliringar rimmar illa med förtätningen i texten som helhet. Men dessa invändningar är trots allt perifera.

Syster Sofie Hamrings bok är religionsdialog i praktiken, långt från teoretiska traktater eller torra promemorior. Den kan läsas som ett reportage om interreligiösa mötesplatser i Jerusalem, eller som en personlig, inte sällan självutlämnande dagbok. Slutligen, och inte minst, kan man också läsa den som en djuplodande andlig reflektion över Jerushalajim, både det jordiska och det himmelska – platsen där Gud låter sig ses. I Jerusalem upptäcker syster Sofie Herren – och sig själv – på nytt. Och samtidigt gör hon en annan, helt fundamental upptäckt: ”Jerusalem är överallt! Elden och tonen och rytmen finns fördolda i din offergåva. Jerusalem är inom dig. Gräv djupt, och du skall stöta på samma ådror av utsatthet och våldsam sammandrabbning. Stengraven och ängeln. Och den Högstes välsignelse.”

Astrid Söderbergh Widding är professor i filmvetenskap, Stockholms universitet.