Nya sidor hos sociologins nestor Max Weber

Med Max Webers (1864–1920) sociologiska forskningsrön kämpar ännu många samhällsvetare och historiker.

Idealtypernas och den ”förstående” sociologins fader var en fyrbåk inte bara genom sina nya metoder utan genom sin breda lärdom och ett ifrågasättande av det konventionella som inte utesluter en vilja att erkänna värden. Bland Webers stora intressen fanns jordbrukets ekonomi och den moderna kapitalismens drivkrafter, men han sysslade egentligen med alla mer betydande samhällsområden och institutioner.

Den som på 1960-talet mötte Webers tänkande – i läroböcker eller i forskning – kunde uppleva hans tankevärld som både cerebral och dogmatisk. Det var inte svårt att tänka ut andra gestalter, som borde ha fått en bråkdel av det intresse som Weber då mötte. Hans sätt att möta de stora frågorna var skickligt, ofta genialt, men föreföll så ”slutgiltigt” att det stäckte lusten att arbeta med dem. Till detta bidrog också den auktoritet som Weber åtnjöt.

Först som student för statsvetaren Wilhelm Hennis i Freiburg och senare i samverkan med Hans L. Zetterberg, svensk sociolog i Webers efterföljd, insåg jag själv till fullo att Webers utgångspunkt faktiskt varit human- och inte enbart naturvetenskaplig. Han såg handlande som uttryck för individuella värden och motiv. Det ”förstående” hos Weber bildar rätt fattat en motsats till de opersonliga metoder (bl. a. systemteorin) som 1970-talets samhällsvetare gärna tilllämpade. Att Weber förhöll sig ”strängt vetenskapligt” och ”värderingsfritt” beror på att han ville frigöra sig från det alltför subjektiva i sin tids vetenskap.

I historikern Joachim Radkaus (f. 1943) biografi Max Weber framgår hur sammansatta den kände sociologens personlighet och motiv var, liksom hur ofta hans uppslag sprang fram ur personliga, smärtsamma brott i eller fördjupningar av hans livssyn. Ångest och tvivel var livsluft för den till synes så självsäkre, viljestarke forskaren som på grund av detta periodvis tvangs ta ledigt från sina tjänster och verka som outsider. Fast Weber höll på sin roll som oberoende vetenskapsman framgår i boken hans syn på tidens politik. Trots vissa nationalistiska drag var han i princip liberal. Han drömde ibland om en politisk eller administrativ bana men beträdde den aldrig. Weber stödde en tysk modernisering och en utbyggd författnings- och rättsstat. Mot kejsar Wilhelm II var han djupt kritisk. Endast en gång, efter första världskriget, tog Weber ett offentligt uppdrag genom att bli medförfattare till Weimar-författningen.

Fast Weber i hög grad arbetade med det som positivistiskt kan beläggas kom han att ägna stor energi åt vad religionen betyder för människan. Han, som ansåg sig som ”krympling” och ”omusikalisk i trosfrågor”, grundlade via sina djärva och jämförande perspektiv den moderna religionssociologin. Ett skäl till detta intresse kan ha varit att modern varit unitarier, men lika viktiga källor fanns i hans egen personlighet.

Weber valde en ovanlig utgångspunkt. Han som i yngre dagar känt sig hämmad inte bara inför ”det heliga” utan också inför det erotiska livet sökte mentalt alltmer förknippa de båda – förmågan att ta emot kärleken och att ta emot tron ansåg han besläktad. De båda framstod som gåvor till människan – om hon har rätt sorts beredskap. Genom en djup kärleksupplevelse sent i livet överskred därtill Weber sin ensidiga rationalism och förnyade sin forskning. Vad religionen och särskilt mystiken beträffar ansåg han sig länge sakna den erfarenhet i vars namn han kunnat dra säkra slutsatser. Även i detta skulle han dock förändras.

Weber insåg tidigt att människan naturligt vill tro och söka ett svar på teodicéproblemet. Han var uttalat kritisk till liberalteologin och till viss modern religionskritik. Han avvisade även en heroism med överdriven självkontroll och ovilja till överlåtelse. Weber var för sin del ovillig att se en kyrka som medium mellan honom själv och Gud. Det kan till exempel belysa varför inte den katolska kyrkan med dess traditionalism väckte hans intresse. Radkau skriver: ”Katolicismen är den stora och märkliga vita fläcken.” Weber ville om något ha ”direkt” kontakt med Gud. Och hustrun Marianne Weber berättar hur han i sin vardag ”grälade högt med Gud” på sätt som kan erinra om judendomens upprorsmän.

Fast Max Weber aldrig förnekade religionens roll i samhället talade han ogärna om sin egen tro. Han såg dock budet ”att lyda Gud mer än människor” som viktigt och unikt för Västerlandet. Även i en icke troende tid vidareför många, enligt hans åsikt, omedvetet religiösa föreställningar – en synpunkt som i vår ”postsekulära” tid möter intresse.

Webers religionsforskning djupnade med åren. Sin kända tes om hur den puritanska kristendomen uppammat kapitalismen hade han format i sitt verk Die Protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus (1901). Här stod betydelsen av askes i centrum. Tack var den kunde företagaren rikta sin kraft mot avgränsade uppgifter. Han blev även beredd att uppskjuta sin belöning.

Weber kom dock senare att anse att askesbegreppet inte fångar in religionens roll och betydelse. Genom studier bland annat i orientalisk religiositet – hinduism, buddhism och konfucianism – vidgade han sin syn på hur tron formar samhällen. Weber såg i sin naturvetenskapliga tid religionernas inslag av förnuft. Särskilt kristendom och judendom har enligt honom medverkat i den rationaliseringsprocess som utmärkt Västerlandet. Han såg här även klostrens särskilda disciplin som viktig.

Att den moderna världen är dömd att mista sin ”förtrollning” – rationaliseringens resultat – var ju Webers stora tes, på visst sätt också hans sorg. Detta betyder för Weber samtidigt inte att världen måste sekulariseras. Tro och modernitet är förenliga. Mellan hans egen religiösa och vetenskapliga sida såg han ingen motsättning.

Ett begrepp som Weber förknippats med är ”karisma”. Ursprungsbetydelsen är ju ”nådegåva”, men han vidgar det först till ett kraftfullt personligt ledarskap och en maktutövning som kan väcka samverkan. Han ansåg även att karismatiska faser märks hos stater och organisationer men att rutin snart gör det vägröjande till vardaglig ritual eller byråkrati. Detta kan också drabba vetenskapen och religionen. Överallt kan dock nya karismatiska gestalter öppna nya vägar, varpå förloppet börjar om. Själv begeistrade Weber i föreläsningar och postseminarier sina studenter, då han i en kaskad av improvisationer lät teorier och hypoteser på hög nivå blixtra fram – också detta var nog en ”karismatisk” yttring.

Vilken mångfacetterad och kaotisk, ja ofta marterad gestalt Weber var belyser Radkau väl.

I den självmedvetne patriciern och ibland militante wilhelmstysken rymdes en plågad och späkande person, vars dyrköpta insikter har lyst upp vägen för och givit goda uppslag åt generationer av forskare.

Weber, vars popularitet tog fart efter 1945, var en stark förebild för till exempel Theodor Heuss, Förbundsrepublikens förste president. I nyare socialvetenskap, inte minst amerikansk, blev han närmast en halvgud.

Vad Max Weber hade tyckt om 1900-talets exploderande antal samhällsforskare vet vi inte. Men hans kräsna förmåga att varsamt låta sina iakttagelser växa till förklaringsmönster lär inte upphöra att fängsla oss, bara därför att han visar sig vara en människa med svagheter och konflikter.

Carl Johan Ljungberg är fil.dr i statsvetenskap.