Renässans för Tarkovskij på svenska

För 25 år sedan befann sig den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij i exil. På Gotland kom han att spela in sin sista film Offret som nyligen utkommit som bok – en del av en omfattande förlagssatsning på Tarkovskijs verk.

Atrium Förlag i Umeå har sedan ifjol ägnat sig åt svenskspråkig utgivning av Andrej Tarkovskijs (1932–1986) skrifter. Först ut var en redigerad och granskad nyutgåva av Tarkovskijs essäbok Den förseglade tiden: Reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder, med förord av Astrid Söderbergh Widding. Hon framhåller Tarkovskijs filmer som ”gränsorter, där filmmediet – realismens påstådda medium framför andra – tycks vidga sig mot en dimension bortom det gestaltningsbara, och sålunda också på sätt och vis transcenderar själva konstens gränser”. Det är rader som väl summerar riktningen i Tarkovskijs filmkonst och också hans reflektioner i denna bok.

Till skillnad från de flesta av sina filmskaparkollegor är Tarkovskij avväpnande öppen och mån om att dela med sig av sina föreställningar om filmmediet. Den förseglade tiden kan ses som ett slags filmteoretiskt testamente som utgör dels en utmärkt introduktion till Tarkovskijs filmer och hans syn på det egna filmarbetet, dels en synnerligen kompromisslös handledning till alla som sysslar med någon form av skapande verksamhet. Tarkovskij riktar inte minst hård kritik mot den ytliga masskultur som både i Sovjet och i det västerländska konsumtionssamhället förträngt det inre livet. ”Konstens förutbestämda funktion”, skriver Tarkovskij, ”är inte alls […] att väcka tankar, bibringa idéer eller tjänstgöra som förebild” utan att ”förbereda människan för döden, att plöja och harva hennes själ och få den i stånd att vända sig mot det goda”.

I den postmoderna eran, där relativismen tycks vara förhärskande, är det befriande att läsa hur enkelt och konkret Tarkovskij – med barnets oskuld och förtröstan – skriver om konsten och därtill förbinder den med gudstro som enligt honom är något av en grundförutsättning för all konst. Tarkovskij skriver: ”En konstnär som saknar tro liknar målaren som fötts till blindhet.” Med förebild hos de medeltida ikonmålarna, som skapade enbart till Guds ära, manar han till ”den avsiktslösa och osjälviska skaparakten” som avspeglar ”det faktum att vi själva skapats till Guds avbild” och därmed är kallade till (med)skapande. Håkan Lövgren skriver i översättarens förord att Tarkovskij drivs av ”en strävan efter innerligheten i de helgade och undergörande ikonerna”.

Det senaste tillskottet i den svenska Tarkovskij-utgivningen är Offret, en välillustrerad volym som rymmer synopsis, originalmanuskript samt slutlig dialog och scenbeskrivningar till Tarkovskijs sista film som producerades och spelades in i Sverige år 1985 med till största delen svenska skådespelare. Den hade premiär ett år senare, strax innan Tarkovskij gick bort i cancer.

Det är första gången som något av Tarkovskijs filmmanus ges ut på svenska. Förutom den intressanta inblicken i skapandeprocessen från idé till färdig film, utgör de olika manusfaserna i sig – liksom flertalet av Ingmar Bergmans filmmanus – spännande läsning som genom bokformen dessutom framhäver Tarkovskijs starka band till rysk litteratur och teater, såväl Dostojevskij som Tjechov. Både manuset och filmen kretsar kring protagonisten Alexander som, ställd inför hotet om ett annalkande krig, väljer att handla: han ger upp sin familj, sitt bekväma liv, sin talförmåga och slutligen bränner han även ner familjens hus som en offergärning, enligt synopsis ”förutsättningen för att andlighet och följaktligen framtid ska existera”.

Något som gör Offret-boken än mer intressant är att den också erbjuder inspelningsminnen från ett tiotal av Tarkovskijs svenska medarbetare, däribland skådespelarna Erland Josephson och Sven Wollter samt filmens producent Anna-Lena Wibom. Utöver en del livfulla anekdoter, där det tydligt framgår vilket prestigeprojekt detta var för svensk filmindustri, vittnar alla som arbetade med Tarkovskij om en mycket speciell inspelningsperiod, vägledd av regissörens passion och kompromisslöshet. Översättaren Håkan Lövgren, som var med redan när Tarkovskij letade inspelningsplats till filmen, bidrar därtill med ett innehållsrikt förord om filmens många symbolvärldar och konsthistoriska referenser.

Flertalet texter diskuterar också Tarkovskijs starka och levande gudstro, som även kommer till uttryck i filmens tematik, samt hans förmåga att i både ord och handling förutsäga alltifrån Tjernobylolyckan till sitt eget levnadsöde – i likhet med filmens huvudperson fick Tarkovskij offra sitt hem och slutligen sitt liv för att hans familj (även sonen Andrjusja, som länge förnekades utresetillstånd från Sovjet) skulle få leva tillsammans i det fria väst.

Atrium Förlags ambitiösa Tarkovskij-utgivning fortsätter enligt planen minst två år till. Senare i år utkommer Apokalypsen som vision, som tar sikte på det apokalyptiska motivet i Tarkovskijs filmkonst och bland annat rymmer ett föredrag om Uppenbarelseboken som Tarkovskij höll i St. James’ Church i London. Våren 2011 publiceras sedan Erland Josephsons hyllade radiopjäs En natt i den svenska sommaren, som bygger på inspelningen av Offret, och till 80-årsdagen av regissörens födelse den 4 april 2012 offentliggörs Martyrologion, Tarkovskijs samlade dagböcker – för den som vill stifta än närmare bekantskap med regissörens inre värld.

Christo Burman är doktorand vid Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk, Umeå universitet.