Den religiösa konjunkturen

I slutet av juli fanns i svensk press referat av den senaste undersökningen från Gallupinstitutet om amerikanernas inställning i religiösa frågor. Enkätundersökningar med identiska frågor har i tjugo år företagits med något eller några års mellanrum, och erbjuder en intressant sifferserie.

Särskilt svaren på frågan om man anser att religionens inflytande i samhället är i stigande eller avtagande, förefaller att utgöra en mycket känslig barometer för den religiösa konjunkturen. 1957 var man i USA starkt medveten om den religiösa boom, som då rått sedan inträdet i Andra världskriget, och 69% ansåg att religionens inflytande ökade. 1962 hade siffran sjunkit till 45%, medan 31% menade att inflytandet minskade. Tre år senare, 1965, var siffrorna ung. de omvända. 1967, 1968 och 1970 var det endast 23, 19 resp. 14% som såg religionens betydelse öka. Men 1975 hade alltså trenden vänt och 39% ansåg att inflytandet ökade, ung. lika många som hade motsatt uppfattning.

Ser man dessa siffror tillsammans med uppgifter om medlemsutveckling, gudstjänstbesök, offervilja, präst- och pastorsrekrytering, finner man att med några års fördröjning uppfattningarna om religionens betydelse känsligt registrerar vad som händer. Den starka uppgången i medlemsantal och kyrkobesök i USA under 40- och 50-talen vändes 1958-60. Särskilt senare delen av 60talet präglades av en nedgång av antalet samfundsmedlemmar i förhållande till befolkningen, och för de protestantiska ”liberala” kyrkorna också av en betydande minskning i absoluta tal.

På 70-talet har en ny omsvängning skett och 1974 ökade för första gången på femton år andelen kyrkomedlemmar av USA:s befolkning. Kommentarer i svensk press satte undersökningsresultatet i samband med Jimmy Carters framgångar som presidentkandidat. Och det är sannolikt att de konservativa och fundamentalistiska samfundens starkt ökade betydelse i förhållande till main streamkyrkorna har förvandlat Carters sydstatsbaptism från en nackdel till en tillgång. Southern Baptist Convention är numera USA:s största protestantiska samfund. Det förefaller som om den svenska religiösa konjunkturen nära följde den amerikanska, eller snarare var avhängig av samma variabler. Också i vårt land ter sig 60-talet, särskilt senare delen som en period av stark tillbakagång i medlemsantal och kyrksamhet. För Svenska kyrkan skedde under 70-talets första år en markerad omsvängning, och därefter har gudstjänstbesöken i stort legat stabila.

Religionssociologiska institutets prognos för frikyrkornas medlemsutveckling, betraktad som en svartmålning när den kom, var för 60-talet mer optimistisk än verkligheten. Under 70-talet däremot har den reella medlemsutvecklingen varit gynnsammare än förutsägelsen. Åtminstone i tiden sammanfaller 60-talets kris helt med de då nya och revolutionerande teologierna, vad allt de nu hette. Sällan har något kyrkligt program rönt så ringa framgång, som bemödandena att ”göra kyrkan social relevant”. 70-talets omsvängning sammanfaller med ett ökat inflytande för evangelikala och entusiastiska strömningar.

Man kan givetvis beklaga utvecklingen, men knappast ignorera eller förneka den.