Econe

För svenska massmedia tycks händelserna kring Econe och ärkebiskop Lefebvre ha varit intressanta enbart under rubriken ”Ärkebiskopen i uppror mot påven”. Däremot tycks bakgrunden och händelsernas vidare utveckling inte ha varit lika roande, trots att en omfattande och spännande dokumentation i bokform har funnits till hands sedan några månader: Jean Anzdvui, Le Drame d’ Econe. Historique, analyse et documents (Valprint CH-1951 Sion). Som komplement till boken kan jag anföra att jag i somras hade tillfälle att på nära håll följa den senaste utvecklingen och samtala med välunderrättat folk i några av de berörda stiften.

I ”dramat Econe” rör det sig säkerligen inte bara om ett akut testfall för den inomkatolska polariseringen utan i viss mån – och detta synes mig vara väsentligare – om ett klassiskt exempel på de egendomligt blandade element som, medvetet eller omedvetet, ligger bakom denna rörelse och som i första hand borde väcka vårt intresse.

Händelsernas utveckling*

För att kunna förstå ”problemet Econe” och dess traditionslistiska rörelse är det nödvändigt att se det i förbindelse med dess upphovsman och ledare, ärkebiskop Marcel Lefebvre och hans personlighet.

Han föddes 1905 i Tourcoing i norra Frankrike och studerade teologi i Rom där han förberedde sig för prästämbetet i det franska seminariet 1923-1930. Det var under den tiden Action francaise och dess ledare Charles Maurras skakade om andarna. Om man ser tillbaka är det sannolikt att atmosfären där också präglade honom redan som ung seminarist. Jag återkommer senare till den roll Action francaise spelade.

Efter några års själavårdsarbete i stiftet Lille inträdde han i Spiritanernas kongregation. Hans kyrkliga karriär blev snabb och brant: apostolisk vikarie och förste ärkebiskop i Dakar, Senegal. 1948 apostolisk delegat för hela det fransktalande Afrika. 1960 medlem i andra Vatikankonciliets förberedande centralkommission. 1962-1968 generalföreståndare för Spiritanernas kongregation. Under konciliet framträdde han med mycket kritiska inlägg och främst i sin egenskap av en av ledarna i den traditionalistiska gruppen bland konciliefäderna.

1970 fick han tillstånd av biskopen i Fribourg i Schweiz att grunda en så kallad ”pia unio”, ”Prästbrödraskapet Pius X” för att främja sekularprästernas andliga liv och apostoliska verksamhet. Samma år köpte han i en liten by i övre Rhonedalen i Econe nära Sion i kantonen Valais ett hus och började där med 10 medlemmar i brödraskapet ett slags ”novitiat” (annee de spiritualite). I strid mot överenskommelsen med biskoparna utvidgade han snart huset i Ec6ne och gjorde det till ett prästseminarium, där under senare år ett hundratal studenter – de flesta från Frankrike – läst teologi, en teologi i strängt förkonciliär anda.

Ytligt sett började konflikten med biskoparna i Schweiz och med den Heliga Stolen i Rom med att brödraskapet i Econe avvisade andra Vatikankonciliets liturgireform med dess nya missale, modersmålet i liturgin m.m. Allvarligare var dock att ärkebiskop Lefebvre angrep andra Vatikankonciliet därför att det i flera hänseenden enligt hans åsikt skulle ha övergivit den katolska tron. Den efterkonciliära kyrkan skulle ha hemfallit åt liberalismens, protestantismens och frimurarnas irrläror, menade han.

På grund av vissa obestridligen tilltalande drag blev Ec6ne snart en samlingsplats för mera traditionellt inställda katoliker som särskilt om söndagarna strömmade dit från när och fjärran för att delta i gudstjänsten.

I denna situation gjorde biskoparna i Fribourg och Sion och senare även Rom allt för att undvika en öppen konflikt. Man inbjöd ärkebiskop Lefebvre till samtal. Ideliga försök gjordes för att få till stånd en ändring i hans inställning till Vaticanum II:s reformer. Alla de enskilda etapperna kan man lätt följa i Anzevius bok där han publicerar en hel rad dokument. Två förhållanden är påfallande om man fördomsfritt läser denna dokumentation: för det första det tålamod och den kärlek som påven personligen visade Lefebvre – exempelvis det handskrivna brevet från den 8 september 1974; för det andra det helt ogrundade i Lefebvres påstående, att påven inte ville ta emot honom, medan han däremot hade tagit emot ledare för marxistisk-ateistiska stater. Riktigt är, att ärkebiskopen befann sig i öppen opposition mot Vaticanum II och i olydnad mot påven. Innan han kunde tas emot måste han därför visa klara tecken på en sinnesändring.

De senaste händelserna är kanske mer kända: Den 29 juni i år vigde ärkebiskop Lefebvre utan tillstånd 13 seminarister till präster. Några dagar dessförinnan hade den påvlige nuntien i Bern rest till Ec6ne för att träffa Lefebvre men blev inte mottagen. Den 4 juli firade en av dessa nyvigda präster, trots förbud från stiftets biskop, på Palais des Expositions i Geneve sin första mässa med deltagande av omkr. 2 000 personer varvid ärkebiskop Lefebvre predikade.’ Därvid sade han bl. a.:

”Man har (dvs inom den katolska kyrkan) velat tillägna sig världens villfarelser. Man har velat tillägna sig de villfarelser som har uppstått ur liberalismen som – sorgligt nog måste man säga det – härstammar från reformatorerna som har spritt de liberala idéerna i världen, och dessa idéer har slutligen trängt in i kyrkans inre. Detta odjur i kyrkans inre måste en gång försvinna, så att kyrkan skall återfinna sin egen natur, sin egen trovärdighet, sin egen identitet, och detta försöker vi att nå. ”

Med detta uttalande tog problemet Ec6ne onekligen ett långt steg från att vara en inomkatolsk fråga till att få också ett antiekumeniskt och farligt konfessionspolitiskt inslag.

Paulus VI ansåg sig därför nödsakad att suspendera ärkebiskop Lefebvre och de av honom vigda prästerna ”a divinis” för ett år. Därmed förbjöds de att utöva sitt biskopliga och prästerliga ämbete under denna tid. Enligt en intervju som ärkebiskopen nyligen gav förklarade han, att han skulle betrakta även en eventuell ”exkommunikation” som ogiltig (NZZ 4 aug.). ”Vatikanen leds av män som har förlorat tron. Det är de som lämnar kyrkan … inte vi. Vi, vi är rättrogna. För övrigt har vi många vänner i Schweiz, i Frankrike, till och med i den franska regeringen.”

Dessa uttalanden behöver nog ingen särskild kommentar.

Däremot synes det mig viktigare att söka efter förutsättningarna för Lefebvres och hans efterföljares handlande.

Mellan politisk ideologi och religiös dogmatism

För Marcel Lefebvre är ”liberal” allt det som den franska revolutionen har fört med sig. Sammanhanget mellan franska revolutionen, andra Vatikankonciliet och den efterkonciliäralyrkan är för honom ingen tillfällighet. Revolutionens idévärld har enligt honom under 1800-talet och första hälften av 1900-talet upptagits av och släppts in i kyrkan, å ena sidan av frimurarna (sic!) å andra sidan av de liberala katolikerna. Slutligen fick franska revolutionen sitt genombrott i kyrkan under andra Vatikankonciliet. De belägg han anför för denna tes ser han i det följande: liberte har lett till deklarationen om religionsfriheten, egalite till läran om biskoparnas kollegialitet och fraternite till dekretet om ekumeniken.

I en inträngande analys drar Anzevui den slutsatsen, att den franska politiska högern, som aldrig har funnit sig i franska revolutionen och som stöder Ec6ne, inte bara bör ses som en aspekt utan som något av en grundval i rörelsen. Denna kontrarevolutionära höger har i Frankrike under vårt århundrade haft tre kulminationspunkter: en politisk i Action francaise som förkastades av Pius XI 1926 och 1928, därför att den identifierade kyrkan med högerns politiska syften, en militär i OAS (Organisation armee secrete) som motsatte sig Algeriets avkolonialisering med terroråtgärder och en religiös i Econes integristiska dogmatism. Som jag redan påpekat konfronterades Marcel Lefebvre redan under sin studietid i Rom med Action francaise. Han beundrade den dåvarande föreståndaren för det franska seminariet, som stödde dessa tendenser och därför avlägsnades från sitt ämbete 1927.

För Action francaise personifierade Frankrike med tre ”c” den mänskliga kulturen: catholicisme, contrerevolution, classicisme, medan Tyskland med tre ”r” representerade oordningen: reforme (reformationen), revolution, romantisme. Enbart denna uppfattning gör det förståeligt varför Marcel Lefebvre idag jämställer liberalism och protestantism. Som förespråkare för en ”cité catholique”, för en katolsk stat, har han därför alltid beundrat Salazarregimen i Portugal och Francos Spanien. ”Efter revolutionen hittade Portugal vägen tillbaka till den kristna tron” yttrade han ännu så sent som 1969.

Den franska högern har förstått Ecönes ”värde” och stöder därför Lefebvre generöst och förbehållslöst. Även seminaristerna kommer till stor del ur den franska aristokratin och den högre medelklassen.

Denna sida utgör emellertid bara en del av Ecönes bakgrund. Allvarligare och mera avgörande är något annat som berör den teologiska sidan.

Tradition som petrifakt

Av allt att döma upphör för Lefebvre kyrkans autentiska tradition med Pius XII:s död 1958. Därefter råder i kyrkan bara avfall från tro, sedlighet och disciplin varvid exempelvis bibehållandet av sutanen, den långa prästrocken, spelar ungefär samma roll som fasthållandet vid dogmat. Betecknande nog kallades han skämtsamt redan under studieåren vid franska seminariet av en grupp tysktalande medstudenter ”Die versteinerte sana doctrina” (den förstenade ”sunda läran”).

”Econe är mera än Econe, såsom Port Royal var mera än Port Royal. Econe är symbolen för motståndet mot det senaste konciliet och mot kyrkans nuvarande ledning. (Econe är) ett citadell för den internationella integrismen. ”

Jean Anzévui

Här döljer sig hos Lefebvre och Econe det egentliga problemet som rentav har tragiska drag. Ärkebiskopen tycks vara blind för skillnaden mellan kyrkliga traditioner, som är föränderliga och bör förändras efter tidens behov, och kyrkans Tradition, som under den Helige Andes inverkan är en levande process i vilken’ evangeliet under tidernas lopp gång på gång konfronteras med nya situationer, en ny världsbild och nya livsförhållanden och där kyrkan söker ge svar på människans och tidens frågor.

På ett oförglömligt sätt beskrev Johannes XXIII vid andra Vatikankonciliets öppnande denna kyrkans levande process när han uppmanade koncilifäderna att inte bara bevara trons arv som om kyrkan uteslutande skulle vara intresserad av det gamla, utan att ta itu med tidens trängande problem och i ett nytt bemödande förmedla evangeliets budskap, utan eftergifter och i enlighet med tidens nya krav.

I denna oförmåga att uppfatta kyrkans autentiska syn på Traditionen ligger nog något av Ecönes egentliga tragik.

Econe som tankeställare

Jag har försökt att på ett sakligt sätt belysa Ecönes problematik därför att den återspeglar åtskilliga tendenser – givetvis i olika schatteringar även rörande motiven – inom dagens katolska kyrka. Men bilden vore ensidig och missvisande om man inte åtminstone med några ord också skulle hänvisa till en annan sida.

Efter den nyvigde prästens mässa den 4 juli i Palais des Expositions i Geneve hade jag tillfälle att samtala med en grupp universitetsstudenter som hade deltagit i gudstjänsten. Det rörde sig om unga människor som annars inte alls var särskilt kyrksamma och praktiserande katoliker. Förvånansvärt nog gjorde gudstjänstens sakrala karaktär – den firades givetvis på latin i enlighet med det gamla missalet – ett djupt intryck på dessa unga och en av dem medgav att han för första gången på länge spontant hade gjort ett korstecken. Jag hade det intrycket att det inte rörde sig om ett slags ”from nostalgi”, utan de hade tydligen i denna gudstjänst funnit en djup religiös äkthet och andlighet. ”Trons mysterium” som eljest hade varit ett tomt skal för dem, blev här något av en levande verklighet. Detta samtal blev för mig själv i flera hänseenden en tankeställare och jag kom ihåg ett uttryck som ett så ojävigt vittne som Hans Kung i helt andra sammanhang för inte så länge sedan hade skrivit: ”Om än de konservativa i kyrkan inte alltid har rätt i sina svar så har de dock ofta rätt i sina frågor” (Christsein, sida 90).

Först i denna förbindelse av äkta element knutna till ohållbara positioner upptäcker vi helhetsbilden i Econe – och samtidigt dess egentliga drama. Detta är inte något förvånansvärt och nytt i kyrkan. Har det inte förhållit sig på samma sätt också i början (jfr 1 Kor.) och sedan gång på gång under historiens lopp hos alla schismatiska kyrkliga rörelser?

Anzevui slutar sin bok med några rader som i detta sammanhang är värda att återges: ”Vi kan inte avsluta den här lilla boken utan att fråga oss vad Econe i en föredömlig trohet mot kyrkan … skulle ha kunnat bli. Med det nya missalet i den latinska versionen, och där man på så vis hade antagit kyrkans enhet i bönen rörande det väsentliga, mässans offer, skulle Econe ha kunnat … bli ett exemplariskt prästseminarium, föredömligt i firandet av liturgin, i andligheten, i de teologiska studierna och i disciplinen.”

*För enskilda detaljer hänvisas till Anzevuis framställning och dokumentsamling. I den senare ligger bokens egentliga värde. Samtidigt citerar författaren ymnigt Lefebvres olika skrifter. Anzevui är en katolsk präst som tidigare stod Econe nära men som senare tagit avstånd. Han bemödar sig om en saklig uppgörelse som inte döljer rörelsens positiva sidor. Angående denna prästvigning och gudstjänsten i Geneve (och Paris) jfr dossiern i La Documentation Catholique 1976: 15, 1–15 augusti.

Neue Zuricher Zeitung 16 juni 1976.