Den religiösa situationen på Island

År 1000 (eller 999) antogs kristendomen på Island. I motsats till många av de nordiska länderna, där den hade tvingats på folket av kungen, accepterades den efter en intensiv debatt på alltinget (dvs. det nationella parlamentet) som landets enda officiella religion.

Under de första århundradena av kristendom prästvigdes många världsliga hövdingar (godar). De byggde även kyrkor och bestämde vem som skulle inneha biskopsämbetet. Därför har vissa forskare kallat kyrkan vid den tiden för goðakirkja (dvs. hövdingarnas kyrka). Kort efter det att kyrkan på Island ställdes under ärkebiskopen i Nidaros jurisdiktion år 1253 började hennes kamp för oberoende av de världsliga makterna. Ett viktigt steg i denna utveckling var antagandet av den nya Kristinréttur år 1275, dvs. en ny kyrkolag som var skild från de världsliga lagarna genom att den tydligt slog fast att alla islänningar skulle lyda påven i Rom. Ungefär två decennier senare godtogs biskopen som den högste domaren över alla större kyrkor i landet (på isländska staður, dvs. beneficium).

Denna första period av katolsk närvaro på Island avslutades år 1550 med avrättningen av den siste katolske dignitären i de nordiska länderna, biskop Jón Arason. Under det nya lutherska styret avskaffades munkklostren som religiösa institutioner och deras egendom drogs in till den danska kronan. De två biskopssätena blev dock kvar under några århundraden och de enskilda kyrkornas egendom förblev oförminskad.

Förhållandet mellan kyrka och stat på Island

Kung Kristian V:s danska lag från 1683 gällde på Island under nästan 200 år. Den föreskrev straff för var och en av den danske kungens undersåtar som blev katolik. Det var inte förrän kungen gav islänningarna en ny grundlag 1874 som detta förbud formellt upphävdes och allmän religionsfrihet infördes.

I 1874 års grundlag fick den lutherska statskyrkan en särställning framför andra religiösa samfund (se paragraferna 45–47 i 1874 års grundlag). Det är också viktigt att notera att den ”isländska nationalkyrkan” i och med grundlagen erhåller status som juridisk person. Dessa paragrafer (62–64 i den nuvarande grundlagen) gäller fortfarande med vissa smärre förändringar: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan skall utgöra statskyrkan på Island, och skall som sådan stödjas och skyddas av staten. Detta kan ändras genom lagstiftning” (paragraf 62).

De övriga paragraferna i den nuvarande grundlagen vilka gäller religion lyder: ”Alla personer har rätt att bilda religiösa sammanslutningar och utöva sin religion i enlighet med sina individuella övertygelser. Inget får dock predikas eller praktiseras som är till men för god moral och allmän ordning” (paragraf 63) och: ”Ingen får fråntas några av sina civila eller nationella rättigheter på grund av sin religion, inte heller får någon vägra att utföra några allmänt tillämpliga civila plikter av religiösa skäl. Ingen skall tvingas betala några personliga avgifter till en religiös sammanslutning som han inte tillhör. En person som inte är medlem av någon religiös sammanslutning skall till Islands universitet betala de avgifter som han skulle ha betalat till en sådan sammanslutning om han hade vare medlem. Detta kan ändras genom lagstiftning” (paragraf 64).

Nämnas bör att den isländska grundlagen, efter den ekonomiska kollapsen och dess följder i form av sociala omvälvningar, för närvarande är föremål för revision och att det är mer än troligt att paragrafen som ger den lutherska kyrkan dess särskilda privilegier kommer att avskaffas eller åtminstone ändras i något avseende.

Förhållandet mellan de religiösa trossamfunden och staten har dessutom definierats genom olika lagar och officiella regleringar, som till exempel lag 108/1999 (tidigare 108/1975) om registrerade religiösa trossamfund. Dessutom bestämdes det särskilda förhållandet mellan den lutherska nationalkyrkan och staten i lagarna 30/1905 och 50/1907. I enlighet med dessa lagar fick de lutherska prästerna sina löner från staten, som i sin tur fick jurisdiktion över all kyrklig egendom. Den lutherska kyrkan ifrågasatte denna lag och hävdade att detta helt enkelt innebar en konfiskation av hennes rättmätiga egendom.

Denna tvist bilades slutgiltigt med lagen 76/1997. Där medger den lutherska kyrkan att kyrkans egendom formellt tillhör staten. I gengäld lovar staten att betala lönerna för ett visst antal präster liksom även för den lutherske biskopen och ett visst antal av hans anställda. Enligt denna lag har kyrkans lagstiftande församling den yttersta makten över kyrkans angelägenheter och även över sådant som tidigare beslutades av Alltinget. Denna lag utgör, enligt den lutherska kyrkan, ett de facto-skiljande mellan kyrkan och staten, trots att den tidigare nämnda klausulen om det särskilda skyddet av kyrkan fortfarande finns kvar i grundlagen.

Då den katolska kyrkan, liksom de andra religiösa trossamfunden på Island, förutom statskyrkan, inte får några pengar från staten, bortsett från en liten skatt (se nedan), har hennes ekonomiska situation ofta varit svår, och utan generöst ekonomiskt stöd från ett flertal utländska välgörare skulle hennes uppdrag vara näst intill omöjligt. Hennes enda inhemska inkomst, bortsett från kollekter och gåvor, är den skatt som staten tar upp i form av ett fast belopp för varje registrerad katolik som fyllt 16 år. Detta uppgår till 701 isländska kronor (ca 4,7 euro eller 29 SEK) per månad.

Allmänna fakta

Enligt Statistics Iceland, Islands motsvarighet till SCB, hade Island 319 575 invånare den 15 februari 2012 (sifferuppgifterna nedan hänför sig till detta datum). Av dessa var 245 456 (76,8 procent) registrerade medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan (dvs. stats- eller nationalkyrkan). År 1998 tillhörde 89,9 procent av befolkningen den lutherska kyrkan. År 2012 var antalet registrerade katoliker på Island 10 455 eller 3,27 procent av befolkningen – en ökning från 3 214 (1,18 procent) år 1998.

Denna plötsliga och dramatiska ökning av antalet katoliker på Island under en relativt kort period kan, liksom i de flesta andra nordiska länderna, till stor del förklaras av ett växande antal immigranter från huvudsakligen katolska länder, främst Polen och Filippinerna. Troligtvis är det verkliga antalet katoliker på Island avsevärt större, eftersom många av dem inte bryr sig om att registrera sin religiösa tillhörighet hos myndigheterna. För närvarande står över tio procent av befolkningen officiellt utanför någon religiös grupp – 1998 var denna siffra endast tre procent.

Det är oklart hur dessa siffror bör tolkas, men tillsammans med de tidigare nämnda demografiska förändringarna har attityden till religion i allmänhet inte varit positiv under de senaste åren, åtminstone inte i medierna. Många har kritiserat hanteringen av skandalösa brott i det förgångna. Detta har resulterat i undersökningar som har lett till nya och proaktiva regleringar inom såväl den lutherska kyrkan som andra religiösa gemenskaper, inklusive den katolska kyrkan på Island. Förhoppningsvis kommer denna betoning av preventiva försiktighetsåtgärder, särskilt vad gäller sexuella övergrepp, att leda till positiva resultat i framtiden.

Rent allmänt är förhållandet mellan den katolska kyrkan och staten hjärtligt. Statliga representanter har vid flera tillfällen tackat ja till inbjudningar från den katolska kyrkan att delta vid särskilda ceremonier. Lagförslag som skall läggas fram för parlamentet skickas regelbundet till kyrkan för utlåtande, om dessa har kopplingar till religion eller religiösa trossamfund. När de katolska biskoparna i Norden sammanträtt på Island har den isländske presidenten tagit emot dem i sitt officiella residens. År 2011, när Islands president gjorde ett officiellt besök hos påven Benedictus XVI i Rom, inbjöd han biskop Peter Bürcher till samtal både före och efter besöket hos den helige fadern. På nyårsdagen bjuds biskopen, tillsammans med andra dignitärer, in till den isländske presidentens mottagning.

Den katolska kyrkan deltar i de aktiviteter som de isländska kristna samfundens ekumeniska kommitté anordnar. Katolska präster ombeds att närvara vid vigslar mellan katoliker och icke-katoliker och vice versa. Genom en särskild överenskommelse mellan den katolske biskopen och den evangelisk-lutherska kyrkans biskop tillåts katolska präster att använda lutherska kyrkor och kapell för sina liturgiska gudstjänster på platser utanför huvudstaden, där den katolska kyrkan saknar kyrkobyggnader. Förhållandet mellan den katolske och den lutherske biskopen är mångsidigt och alltid vänskapligt.

Den katolska kyrkans återkomst till Island och dagens situation

Den katolska kyrkan hade varit borta under nästan 300 år, när den återvände till Island under den andra hälften av 1800-talet. Hon köpte snabbt en tomt och upprättade en mission i Landakot i Reykjavik, där hon fortfarande har sitt högkvarter och sin katedral.

Den katolska gemenskapen förblev liten under flera decennier, med ett växande medlemsantal utökades dess aktiviteter. Ganska tidigt inrättades en katolsk skola för barn, en katedral byggdes i Reykjavik och invigdes 1929. Samma år vigdes Martin Meulenberg till biskop av Island.

År 2007 installerades monsignore Peter Bürcher, som biskop av Reykjavik. För närvarande tjänstgör 17 präster i Reykjaviks stift, som är landets enda. Just nu finns det fem församlingar i stiftet. Tre av dessa församlingar, med sina centrum i Reykjavik- och Hafnarfjörður-området, täcker landets västra och södra delar, medan de två återstående, koncentrerade kring Akureyri och Reyðarfjörður, tar hand om de glest befolkade områdena och byarna utmed den norra och östra kusten. Två unga män förbereder sig för att tjänstgöra som präster i stiftet. Stiftskansliet har för närvarande tre anställda.

Förutom de fem församlingarnas huvudkyrkor har några kapell inrättats i några centralorter i distrikten, som Keflavik i sydväst, Stykkishólmur i väster, Ísafjördur i nordväst, Egilsstaður och Höfn i öster och Riftún, nära Hveragerdi i söder.

För närvarande tjänstgör 33 systrar från fem olika ordnar på Island. The Missionaries of Charity (Moder Teresas systrar) har ett center i sitt hus i centrala Reykjavik där de ber och serverar frukost till behövande under veckan. Den världsvida rörelsen Couples-for-Christ har också en avdelning på Island. Focolare-rörelsen får också alltmer inflytande. Det finns flera aktiva bönegrupper inom stiftet, liksom bibelstudiegrupper. En särskild tyngdpunkt har lagts på arbetet med barn i Breidholtsdistriktet i Reykjavik, i Hafnarfjördur och i Stykkishólmur. Biskop Peter Bürcher har lett möten vid Världsungdomsdagen på palmsöndagen och har också deltagit i Världsungdomsdagens internationella möten med påven. Varje år deltar en grupp vuxna i katekesundervisningen i förberedelsen inför första kommunion och konfirmation. Katekesundervisning organiseras i alla församlingar för barn mellan sex och 14 år. Detta stöd involverar ett ganska stort mått av ansträngning för att nå barnen i avlägsna områden. Vissa kateketer använder sig av moderna metoder, som exempelvis undervisning via Skype, för att hålla regelbunden kontakt med barnen.

På sista tiden har många människor deltagit i pilgrimsresor, både utomlands och till heliga platser på Island, som till exempel de gamla biskopssätena och Maríulind (Maria-källa) på Snæfellsnes-halvön i väster. Liturgin förblir dock centralpunkten för de troendes religionsutövning. Mässorna läses på olika språk; latin, isländska, engelska och polska. Flera körer är aktiva i liturgin. De kyrkliga verksamheterna upprätthålls i hög grad av de religiösa ordnarna, vilka tar hand om sakristiorna och andra dagliga behov i församlingarna. De organiserar också lekfolkets deltagande.

Under de senaste tio åren har den katolska befolkningen mer än trefaldigats och det sker tio gånger fler dop och begravningar. Den katolska kyrkan på Island är ung och snabbväxande.

Översättning: Per Lindqvist

Thorkell Olason är bibliotekarie och sekreterare på Katolska biskopsämbetet i Reykjavik.