Den spanska kyrkan efter Franco

Kardinal Tarancón, den spanska kyrkans primas höll vid Juan Carlos regeringstillträde en predikan som väckte mycken uppmärksamhet, vari han kraftfullt uttalade sig för demokratiska reformer och amnesti för politiska fångar. Vid den spanska biskopskonferensen höll kardinalen den 15 december ett anförande som ännu klarare uttrycker den officiella kyrkans hållning inför Spaniens framtid.

Detta behandlades i ett av de senaste numren av den efter en tids publiceringsförbud åter utkommande politiska veckotidningen Triunfo. Kolumnisten E Miret Magdalena refererar och kommenterar det under rubriken De la Cruzada a la Guerra Civil, ”Från korståg till inbördeskrig”. Uttrycket återger träffande den smärtsamma omprövning av sin egen roll i landets historia och samhällssystem som Spaniens katolska kyrka nu kan sägas ha fullbordat.

Alla biskopar på ett undantag instämde i konferensens slutdeklaration som upprepade anhållan om frihet för dem som hålls fängslade av rent politiska skäl, och att de skall tillåtas återvända till fosterlandet som ställts utanför på grund av rent politiska anledningar, och att revidera de lagar som inskränker utövandet av de medborgerliga friheterna.

Kardinalen tog också avstånd från det tidigare slagordet att ”Spanien inte kan sluta att vara katolskt utan att upphöra att vara Spanien”. ”Denna lösen som innehåller toner av krigets larm, tjänar idag inte längre till att uttrycka de nya relationerna mellan kyrkan och världen, mellan religionen och fosterlandet, inte heller mellan tron och politiken.” I fortsättningen berör kardinalen de förändringar som haft djupa återverkningar på våra troendes medvetande. Dessa har alltmer accentuerat ”den reella åtskillnaden mellan det civila och det kyrkliga samfundet”. Kyrkan inser nu tydligare att ”tillhörigheten till staten är en nödvändigt faktum, men tillhörigheten till kyrkan kommer av en fri omvändelseakt”. Tydligare än så har man inte från officiellt kyrkligt håll tagit avstånd från den nationalkatolicism, som efter inbördeskriget upphöjdes till både kyrkans och statens bärande ideologi.

Den historiska bakgrunden

Att den katolska kyrkans ställning i det spanska samhället och att dess hållning till regimen grundligt förändrades under 60- och 70-talen, har ofta uppmärksammats också i svensk press. Däremot har det varit synnerligen ont om försök att ge en historisk bakgrund. Varför kom katolska kyrkan att identifiera sig med nationalistsidan under inbördeskriget och med Francos auktoritära regim under tiotals år därefter?

Den spanska republikens korta och dramatiska historia 1931-36 var ett slags upprepning i stark förkortning av några huvudtendenser i spansk modern historia från 1808. Denna präglas av tvära kast mellan radikala regimer, som alltid börjat sitt reformarbete med en drastisk lagstiftning mot kyrkan, upplösning av ordnar och kloster, förbud mot ordnar, konfiskationer, och lika våldsamma mot reaktioner när mer konservativa grupper kommit till makten. Kyrkan kom att identifiera sig med de sociala krafter som garanterade dess ställning i det spanska samhället, och blev samtidigt symbolen för den bestående sociala strukturen.

När den spanska arbetarrörelsen framträdde övertog den liberalismens antiklerikalism, nu kombinerad med den våldsamma anarkism som var utmärkande för Spanien. 1909 kom det till våldsamma upplopp i Barcelona med mord på präster och mordbrand på kyrkor. När Primo de Riveras halvhjärtade försök i Mussolinis efterföljd mer eller mindre självdog 1931, kung Alfonso lämnade landet och republiken utropades, kom samma mönster att forma republiken.

Trots den fruktansvärda ekonomiska krisen började den vänsterregering som 1931 vunnit en knapp valseger sina reformer med en radikal antiklerikal lagstiftning. Därmed kom från republikens begynnelse kyrkans ställning att bli själva huvudpunkten i den politiska kampen. När 1933 högerpartierna fått majoritet slog pendeln tillbaka, för att 1936 efter ett valutslag för vänstern åter gå till motsatt extrem.

På katolskt håll var meningarna delade om den grundläggande hållningen till republiken. En stor del av hierarkin, ledd av kardinal Segura, gick på en direkt konfrontationskurs. Rom sökte även under de mest hårresande antiklerikala excesser någon form av samförstånd och samexistens med republiken, en politik som målmedvetet drevs av nuntien Tedeschini. När Segura drevs i landsflykt underlät Rom att intervenera. Också inom Spanien fanns kristligt-demokratiska strömningar, som sökte värna kyrkan och tron inom det rådande politiska systemet. De mest betydande företrädarna för en sådan linje var Angel Herrera, redaktör för El Debate, senare vid mogen ålder prästvigd och 1947 biskop av Malaga, och Gil Robles, som blev ledare för det stora katolska demokratiska partiet CEDA. Också under republiken inträffade de vanliga pöbelupploppen mot präster och kyrkor, i Madrid 1931 och Asturien 1934.

Inbördeskriget

Efter valet 1936 skärptes situationen. Inom CEDA tog Calvo Sotela makten och styrde in på en mer antidemokratisk kurs. Mordet på honom kom att bli en av gnistorna till explosionen. När Franco och sammansvurna generaler grep till vapen mot den lagliga regeringen, tog den stora majoriteten av aktiva katoliker upprorsmännens parti mot den regering de uppfattade som kyrkans uttalade fiende. Biskoparna tog Francos parti och myntade tidigt slagordet om ”korståg”. Uppslutningen var dock inte total: en kardinal och en biskop förblev republiken trogna och gick efter Francos seger i landsflykt för att aldrig återvända. I de baskiska provinserna stod kyrkan bakom kraven på autonomi, som gjorde att baskerna gick i förbund med de eljest politiskt helt främmande republikanska krafterna.

Men vad som gjorde att kyrkan kunde identifiera sig med kuppmakarnas sak, var inte någonting som generalerna eller biskoparna gjorde, utan en sista grotesk upprepning av de antiklerikala reflexerna. Bakom de republikanska frontlinjerna mördades under krigets första fas 5 500 präster, ytterligare något tusental munkar och seminarister och nära 300 ordenssystrar. Detta är siffror som nu är allmänt accepterade, och som återfinns också i prorepublikanska historiska arbeten som Hugh Thomas, The Spanish Civil War, 1961, och G Jackson The Spanish Republic and the Civil War 1931-39, 1965. Som en jämförelse från andra hemsökelser kan nämnas, att tyskarna i Polen under Andra Världskriget mördade knappt hälften så många katolska präster.

Francos stat

Spanien under Franco betecknas ofta som en fascistisk stat, men det kan diskuteras om detta är en träffande karakteristik. 1937 sammanslogs de politiska krafterna på nationalistsidan, CEDA, de traditionalistiska och legitimistiska carlisterna med centrum i Navarra och den lilla fascistiska Falangen. Men CEDA:s ledare Gil Robles gick i frivillig landsflykt, återvände och gick i ny exil. Han är i dag som ledare av de mest konservativa av de kristligt-demokratiska riktningarna den enda av republikens politiker som ännu 78-årig spelar någon roll. Carlisterna fick inte monarkin tillbaka, och falangisterna gavs inte någon möjlighet att göra revolution utan fick organisera de statligt styrda fackföreningarna och odla sentimental retorik vid högtidliga tillfällen.

Franco skapade i stället en i grunden ”opolitisk” samhällsbildning, auktoritär och tillbakablickande utan någon folklig mobilisering till stöd, som fallet är i egentliga fascistdiktaturer. Dess ideologi blev snarare nationalkatolicismen än något slags fascism. Beteckningen nationalkatolicism markerar både ideologins roll för nationens självförståelse och den isolering från katolska kyrkan i övrigt, som Spanien levde i fram till 50-talet.

Under denna tid kom kyrkan att institutionellt stärkas, inte minst genom talrika präst- och ordenskallelser. Från omkring 1950 kom nya moment in i bilden som på längre sikt kom att omvandla kyrkan och dess förhållande till staten. Dels nya former av apostolat, t ex Cursillos de Cristiandad, ett slags kateketiska reträtter, och för arbetet bland intellektuella och akademiker.

I slutet av 40-talet började den omfattande hjälpen med spanska präster till Latinamerika, vilken på längre sikt också påverkade opinioner i Spanien. 1953 slöts konkordatet med den Heliga stolen, vilket då föreföll att bekräfta nationalkatolicismen, men som också kom att ha en avgörande betydelse för att bryta den spanska kyrkans isolering. Vatikankonciliet visade att de spanska biskoparna långt ifrån var så enhetligt konservativa som allmänt antagits.

Kyrklig nyorientering

Under 60-talet kom allt fler tecken på att stat och kyrka inte längre levde samman i nationalkatolicismens symbios. Konkordatet hade förutsett en ordning för utnämning av biskopar som gav Rom och regimen ett slags delat inflytande. Nu visade systemet påfrestningar i form av tvister om biskopstillsättningar.

Att den spanska kyrkan definitivt brutit sin isolering kom också till synes i att samma omställnings- och krissymptom som uppträtt i den västliga katolska kristenheten också uppstod i Spanien. För tio år sedan kom en allvarlig kris för den katolska aktionen, den viktigaste lekmannaorganisationen från 20- till 50talen. Även den kris inom prästerskapet som präglat den efterkonciliära kyrkan, har drabbat Spanien.

Kyrkans nyorientering i den moderna världen var i vissa hänseenden svårare i Spanien än på andra håll. Den ekonomiska och sociala omvandlingen som tog fart på 50-talet, tilläts aldrig att artikuleras i politiska, sociala och ideologiska former. Det auktoritära spanska samhället låstes fast vid former och överbyggnader som hörde samman med det traditionella agrara Spanien, alltunder det att industrialiseringen och urbaniseringen gick synnerligen snabbt. I denna situation uppträdde moderniserade versioner av spansk katolicism, t ex i gestalt av de asketiska teknokraterna i Opus Dei.

När systemets sociala bas alltmer urholkats av den ekonomiska utvecklingen, har kyrkan målmedvetet sökt att också plantera tron i de nya progressiva sociala krafterna, arbetarklassen och den nya medelklassen. Teologiska bedömare menar att kyrkans främsta tillgång inför ett nytt Spanien är att den för för första gången i modern tid inte är entydigt identifierad med de härskande klasserna, utan också är närvarande bland arbetarna, och kanske ännu mera påtagligt i den nya medelklassen och bland de intellektuella. (Däremot marxistisk dominans vid vissa universitet.)

Regionala skillnader

Den snabba sociala omvandlingen under de senaste tjugofem åren har givetvis påverkat trons och den kyrkliga sedens ställning i folket. De nya stora industriella koncentrationerna, har skapat de vanliga pastorala problemen. Men de regionala skillnaderna har i stor utsträckning rötter i Spaniens historia. Liksom vi småningom fått lära oss om de stora skillnaderna i Portugal mellan latifundiernas och jordproletärernas okyrkliga söder och småböndernas katolska norra del av landet, blir väl med tiden vår syn på det katolska Spanien mer differentierad.

Också Spanien uppvisar samma nordsyd-motsättning: en gräns mellan en kyrksam norra del och en okyrklig södra, som i mycket motsvarar gränsen för det islamska inflytandet under medeltiden. I söder, särskilt i Andalusien dominerar storgods, medan i norr självägande bönder brukat jorden. De baskiska provinserna, Navarra, Gamla Kastilien, Leon, Aragon och Balearerna har en besöksfrekvens i söndagsmässan på 60–70 %. Hela kusten från Pyrenéerna till Sydportugal, med Andalusien och Extremadura mot portugisiska gränsen, och Kanarieöarna däremot endast 20–30 %. Lägst är kyrksamheten i Nya Kastilien, kring och öster om Madrid.

Det mest anmärkningsvärda är kanske att de gamla ekonomiskt välutvecklade industriområdena i Baskien ännu visar så stor kyrksamhet.

Den spanska kyrkan inför framtiden

Trots den sociala förändringen visar spansk folkreligion en förvånansvärd kontinuitet. Frågan är givetvis i vilken utsträckning detta är en konformism, som kan försvinna med en verklig pluralisering av samhällslivet.

Den officiella kyrkan har genomfört en smärtsam men nödvändig omprövning. När nationalkatolicismen förklarade att spansk och katolsk var ett och detsamma, identifierade man i själva verket kyrkan och tron med en sida i den politisktsociala kampen. Först när kyrkan uttryckligt tar avstånd från den extrema nationalkyrkligheten, kan den göra anspråk på att vara en kyrka för alla spanjorer.

Ett viktigt steg i kyrkans frigörelse från och omprövning av det nära förflutna togs 1972 vid biskoparnas och prästerskapets gemensamma församling, då en stor majoritet av de närvarande instämde i ett uttalande vari sades: ”Vi erkänner ödmjukt och ber om förlåtelse för att vi vid denna tid inte förstod att vara försoningens sanna tjänare och en öppen famn för vårt folk, delat av ett krig mellan bröder.”

Spanien efter Franco har utan återvändo trätt in i ett nytt historiskt skede, med större frihet, given eller tilltvingad, för olika politiska och sociala krafter. Tidigare har kyrkan alltid politiskt varit ett motsägelsens tecken. Kyrkan själv söker nu att bli ett försoningens och förbrödringens i det nya Spanien. Och det finns väl också mycket som tyder på att den tidigare virulenta kyrkofientligheten på radikalt håll har klingat av. Kanske också den åberopade artikeln i den vänsterradikala Triunfo kan ses som ett vittnesbörd om detta.