Forskare på jakt efter en ”religion”

Innan vi presenterar de ämnen den nya gnosis tar upp kan det vara på sin plats att något uppehålla sig vid dess mål och tillvägagångssätt liksom de drivfjädrar som ligger bakom. Den beteckning som getts denna lära, nämligen gnosis, är adekvat i den mån den liksom den äldre syftar till en kunskap som ligger på ett högre plan än den vanliga vetenskapen. Den får emellertid inte tas för detsamma som den gamla gnosis. I motsats till denna syftar icke den nya gnosis till att nå fram till frälsning genom kunskap: den fördömer icke materien som för den gamla gnosis representerade något mindervärdigt i förhållande till en högre värld. Den söker inte ”insikten” på intuitiv väg i ett direkt beskådande av tingens väsen. Representanter för den nya gnosis understryker vidare att den inte kan jämföras med erfarenheter som förknippas med österländska religioner. Ett visst inflytande kan dock spåras kanske genom att så många vetenskapsmän som alltsedan andra världskriget slagit sig ner i USA är asiater.

Den nya gnosis skiljer sig vidare från det esoteriska element som utan tvekan fanns i den gamla. Den vänder sig inte till en liten grupp; det enda man vill är att den skall vara, som man säger, diskret. Vidare går den inte tillbaka på en tradition, en första uppenbarelse, något som ju är utmärkande för det esoteriska.

På samma sätt tar man klart avstånd från varje form av falsk vetenskap, vare sig det rör sig om astrologi, alkemi eller spekulationer av pytagoreisk eller kabbalistisk påverkan. Man ser också med viss skepsis på t.ex. parapsykologien. Man får slutligen inte jämställa den nya gnosis med otaliga överlappade teorier som vinner anhängare genom att ge ett yttre sken av vetenskaplighet, som söker nå fram till globala visioner av världen främst genom att utgå från relativitetsbegrepp, kvantmekanik eller kommunikationsteknik, men som i själva verket är enkla och bedrägliga spekulationer. Den nya gnosis vill vara något mycket mer seriöst.

Vad är den nya gnosis?

Man vill komma fram till en djupare kunskap än den som vetenskapen, även den mest avancerade, kan ge vid handen. Den traditionella vetenskapen är ofta fragmentarisk, bestående av en rad insikter som saknar förbindelse sinsemellan. Man saknar en insikt som i sig fångar upp alla rön det rör sig om. Dessutom snubblar den över en rad frågor som den inte kan besvara tillfredsställande. Gnosis söker genom en total förklaring, en summa av kunskaper att komma fram till en verklig insikt om världen, livet, meningen med människan.

François Russo är jesuit och medarbetare i redaktionen för Études, i vars oktobernummer denna uppsats ursprungligen publicerats.

Gnosis ifrågasätter inte värdet av objektiv kunskap i sig som utgör själva grundvalen för den klassiska vetenskapen. Men den ogillar de snäva gränser den ställer upp för sig, liksom dess självtillräcklighet när den betraktar sig som enda autentiska kunskapskälla om verkligheten. Gnosis står inte i motsättning till vetenskapen, den vill bara komma ännu ett steg längre genom att inte låsa sig i rigorösa eller puristiska positioner.

Är den då snarare en filosofi eller rent av en religion? En mycket speciell typ av filosofi eller religion i så fall. Just genom att den vill stå så nära vetenskapen och grunda sig på denna samtidigt som den inte vill sammanblandas med filosofi och religion i gängse mening.

Dess originalitet

Gnosis framstår i förstone som något nytt och originellt. I många hänseenden förhåller det sig så, även om man måste anföra vissa reservationer.

Den har inte fötts ur intet. Den är inte frukten av spekulationer och fantasier som skulle härröra från vetenskapsmän som tröttnat på vetenskapens grå vardag och strikta normer. Det är snarare fråga om en utkristallisering, men i en fördjupad och radikal mening, av frågor som vetenskapen länge haft att brottas med. Ja, man har rent av hävdat att fanns inte gnosis skulle man få uppfinna den.

Det rör sig om en serie frågeställningar som vi får nöja oss med att räkna upp, för att ägna några av dem mer uppmärksamhet längre fram. Inom fysiken är det fråga om termodynamiken, den statistiska mekanismen, informationsteorien, kommunikationsfysiken, och den allra senaste allmänna systemteorien. Inom biologien är det fråga om de nya landvinningarna inom genetik, molekulär biologi och embryologi. Inom beteendevetenskaperna nya sätt att nalkas djurpsyket och instinkterna. Slutligen måste man nämna de kosmologiska teorierna, som sedan 50 år tillbaka intagit en så framträdande plats.

Vetenskapsmännens ärliga uppsåt har lett dem till att erkänna att inom de fält vi räknat upp så många problem finns att gripa sig an med vars lösning tycks pocka på något utöver de möjligheter som erbjuds genom den objektiva kunskapen. Vissa, t.ex. Monod, har satt sig till motvärn och menat att vetenskapen går iland med att lösa frågeställningarna. Andra som François Jacob har uttalat sig med större försiktighet och erkänt att man känner sig omtumlad. Somliga har t.o.m. låtit antyda att endast metafysiken kan bringa någon klarhet i problematiken. De anser sig inte själva kunna ge svaret utan vänder sig till filosoferna.

Inför dessa frågor har däremot gnosis inte tvekat att ta ställning genom en konstruktiv spekulation som den vill grunda på en ny typ av kunskap som skall bringa reda i den av diverse brister behäftade vetenskapliga metoden. Man har emellertid inte hänvisat till just Teilhard de Chardin som var inne på samma väg. Dennes utgångspunkt hade mycket gemensamt med gnosis. Även om han kom fram till andra slutsatser.

Det är viktigt att understryka att gnosis nog så ofta sammanfaller med filosofiska och religiösa tankar kring de eviga frågeställningarna; behovet av en helhetssyn på världen, upplevelsen av alltet, nödvändigheten av en högre finalitet, spekulationer kring universum och livets uppkomst intar en ledande plats såväl hos gnosis som hos Platon, Aristoteles, Lucretius och hos moderna filosofer som Descartes och Leibnitz. Den anmärkningsvärda originaliteten hos företrädarna för gnosis består emellertid däri att de uppställer problem för sig som man söker lösa inte på grundval av en förlegad, onyanserad vetenskap utan med hänsyn tagen till de allra senaste vetenskapliga landvinningarna.

Den fundamentala tesen

Gnosis hävdar som en av sina primära teser att vetenskapen blott kan ge en föreställning om tingens ”baksida” när det i själva verket finns en ”framsida” av verkligheten som är medvetenhet, subjektivitet. Den består av områden som i sig rymmer sin form och sitt beteendeschema. Gnosis’ universum skiljer sig på intet sätt från vetenskapens men det råder mellan bägge samma skillnad som mellan ett levande och älskat väsen och en robot. Gnosis vill nå fram till tillvarons eget liv. I och med detta är gnosis kunskap i ordets egentliga innebörd och inte bara en väg mot kunskap som fallet är med vetenskapen. Alla varelser är medvetna, betyder något; däremot består materialismens uppfattning i att allt är objekt, utvändigt ting, icke varelse. Den tar baksidan för framsida när den betraktar livet. Gnosis nöjer sig alltså inte med att bakom allt se en blind fatalitet som utesluter varje form av subjekt. Den inför dessutom subjektet som något som finns i tingen, inte bara som något som hör ihop med människan utan i de mest elementära fysiska elementen, såsom atomer och deras beståndsdelar. (Organismer utan hjärna eller nervsystem uppvisar ett medvetande om sin egen form, att de har ett beteende när de blir till och likaså när det gäller anpassning till verkligheten.) Det bör i detta sammanhang understrykas att denna fundamentala tes helt överensstämmer med Teilhard de Chardins.

Denna ”medvetna” uppfattning av verkligheten för med sig svårlösta problem som nygnostikerna inte tillräckligt uppmärksammar. Man borde klarare urskilja olika stadier av medvetande, då framför allt reflekterat medvetande från andra former av medvetande, något som Teilhard de Chardin inriktade hela sin uppmärksamhet på. Om det är möjligt att inse att levande organismer har en dubbel aspekt är det bra mycket svårare att utvidga det att gälla även icke animerade varelser. Man hamnar så lätt i animismen som vetenskapen med så stor möda lyckats befria sig ifrån. Dock måste framhållas att denna moderna animism ingenting har med gamla tiders att skaffa enär den på intet sätt reser sig mot vetenskapen (som den ger full frihet till utveckling enligt egna förutsättningar).

Medvetandet i livet och materien

Enligt gnosis måste vetenskapen alltså räkna med en medvetenhetssida och detta både inom biologien och fysiken, utan denna grundsyn är det omöjligt att komma fram till en godtagbar förklaring till livets och materiens sätt att förhålla sig:

1. Utveckling och embryogenes

Att livets utveckling och än mer dess ursprung skulle kunna förklaras endast genom slumpen är något framstående biologer allt mer tar avstånd ifrån och på den punkten kommer inte gnosis med något nytt. Det finns emellertid i detta sammanhang uttalanden och synsätt inom gnosis som är värda att närmare uppmärksamma om man inte nöjer sig med att förklara utvecklingen med utgångspunkt i det slumpmässiga. Ordningen har inte uppstått ur kaos, vetenskapsmännen anser sig få fatt på det meningsfulla yttrandet ur telefonens knaster. Vetenskapsmännen påstår: ”I begynnelsen var det absolut blinda och absolut oinformativa, ur detta uppsteg det informativa efter att en stor materiell dator formats ur en ren determinism.” De gnostiska biologerna säger däremot: ”I begynnelsen var ordningen eller den stora Datorn eller medvetandet eller den kosmiska subjektiviteten. Visst spelar slumpen en roll när det gäller de levande formernas uppkomst rent historiskt, men det är av en rent underordnad roll. Och det är befängt att tro att det naturliga urvalet utesluter varje form av medvetande, att urväljaren inte är en ande, utan helt enkelt naturen eller den naturliga nödvändigheten. Det finns alltid ett anticiperande och reflektivt medvetande vare sig den har att tålmodigt invänta konsoliderande mutationer eller ej.”

Än mer bekräftas riktigheten i gnostikernas synsätt genom embryologien. Länge har man inom denna disciplin upplevt svårigheten att redogöra för de levande varelsernas morfogenes i strikt positiva termer d.v.s. enbart på basis av elementära fysiska iakttagelser.

2. Den fysiska världen

Det är inte bara livet självt gnosis vill utforska utan hela den fysiska världen och universum och det är ju faktiskt så att fysiken och läran om kosmos är discipliner som det är svårt att innesluta inom den positiva vetenskapens råmärken. Det rör sig om ett fält med oanade möjligheter, statt i ett intensivt utvecklingsskede.

Relativitetsteorien, informationsteorien (framför allt genom Shannon), arbeten rörande termodynamiken av belgaren Prigogine har bidragit till att förankra dessa discipliner i filosofien på grund av det faktum att förklaringen av tidsflödet i en enda riktning tycks härröra från principer som den positiva vetenskapen endast nödtorftigt förklarar. De moderna kosmologiska teorierna har kommit att understryka vikten av tidsproblemet. Man lutar alltmer åt uppfattningen att erkänna att universum har en historia, att det finns en början eller åtminstone ett begynnelsestadium av ett specifikt ytterst koncentrerat tillstånd som sedan successivt strukturerats bl.a. genom uppkomsten av diverse element (bland de moderna kosmologerna må man citera namn som Einstein, Lemaltre, de Sitter, Sciama, Bondi, Hoyle). Man kan förstå att detta förhållande lett gnostikerna in på vägen att söka efter denna historiens väsen och därigenom begåva universum med ett medvetande.

Det faktum att rymden är begränsad, att tiden har en historia, oåterkallelig eller sluten, allt detta är ett första bevis för att vetenskapen inte kan vara ”positiv”. Den oändliga rymdens tystnad är inte evig om den börjat med ett big bang. Överallt inom fysiken och astronomien uppstår spörsmål om uppkomsten. Vare sig man vill eller ej leder varje slag av spekulation kring ursprunget till insikten att universum är bragt ur jämvikt. Stjärnorna sönderfaller, vätet förvandlas till helium. Ingenting framstår längre som statiskt, allt är i vardande, undergående en skapelseprocess, man tror inte längre på substansernas oföränderlighet.

3. Ett steg djupare i Gnosis: Medverkan

Medverkan är kanhända själva nyckeln till en korrekt kännedom om gnosis filosofi. Genom att införa detta begrepp avlägsnar man sig definitivt från den klassiska vetenskapens traditionella språk. Den senare tar inte hänsyn till annat än det som uppenbaras i tiden och rummet, det som kan observeras, iakttagas utifrån ”här – nu”, översatt i klart definierade relationer. För gnosis däremot erbjuder verkligheten inte bara det som kan observeras, men det som utgör en medverkan. Härmed menar man områden, strukturer som utgör totaliteter, vars natur och sätt att agera inte helt låter sig fångas av vetenskapliga metoder som i huvudsak är ”reducerande”. Det rör sig här om en värld som väntar på att upptäckas av samtliga vetenskaper. Vetenskapen sätter sig blott före att nå fram till vad som kan observeras, som avger eller reflekterar skilda vågor, eller själva producerar effekter som kan observeras. Den känner ej vid ”deltagande effekter” för att de inte finns i rummet. Det är därför den omöjligt kan förstå väsenden i sig kapabla att delta i sitt eget förflutna och i kraft därav kunna säga ”jag”: Denna brist är allvarlig och begränsas av kunskapsräckvidden i vetenskapen. Ty det är dessa medverkanden i sig utanför tiden eller detemporaliserande (i minnet) som gör att tiden blir något utöver en rymds funktionalism och som ger den en mening (både som inriktning och som betydelse).

Man har med rätta framhållit att gnosis är inne på en tankegång som är lika gammal som den mänskliga tanken, och att den återfinns i vissa spekulationer av relativt suspekt halt.. På detta svarar man att det synsätt man gör sig till talesman för är mycket seriösare, sakligare: Gnosis består i att man vill införa möjliga och verkligt medverkande processer i vetenskapen liksom i den religiösa filosofien genom den stora dörren, inte genom en suspekt psykologi lite i lönndom, knappt vetenskaplig med ockulta drag; genom mikrofysiken, utvecklingsbiologien, förståelsepsykologien, icke pavlovsk lingvistik, snarare genom Whorfs och Chomskys. Den består i att visa att vetenskapen röjer medverkan men endast genom att se den genom dess frånsida.

4. Ande och materia

För gnosis får ”medvetandet” sin precisering och egentliga förklaring i föreställningen om anden. ”Anden” som tema, ide eller vision är formerande, inneslutande: den anticiperar strukturerna i sina materiella grundvalar. Härigenom framstår gnosis i huvudsak som antimaterialistisk.

Gnosis förnekar emellertid inte materiens existens. Den är varken en idealism eller en panpsykism. Den erkänner materiens verklighet och bestyrker dess roll, sekundär visserligen, men positiv, som gör att den skiljer sig från den gamla gnosticismen som fördömde materien. Den understryker det intima sambandet mellan ande och materia.

Motsättningen ande-materia som inställer sig rent intellektuellt får inte förvränga bilden av livet i kosmos. Visserligen är det fråga om en universell motsats mellan formen som tematisk ide och formen som struktur i rymden. Men den avslöjar den genom att till den grad förstora den att den riskerar att föranleda missuppfattningar och sedan leda fram till de mytologier och excentriska utläggningar som hör samman med den gamla gnosis syn på pneuma och anden, betraktade som helt fristående från materien i vilken de bägge nedsjunker. På intet område blir själens autonomi absolut. Anden blir aldrig ett spöke eller en Gud som fritt rör sig i rymden. Överallt gör sig kausaliteten påmind, materien räcker handen åt anden.

5. Gnosis’ Gud

I sin strävan efter en helhetssyn av verkligheten når gnosis fram till att tillstå Guds existens, som en förlängning av den vetenskapliga tanken.

Gnostikerna vägrar att tro att universum skulle vara något absolut blint eller något av en blindkäpp som leder den blinde först helt omedveten och okunnig om vart han går för att sedan bli medveten på ett mirakulöst sätt, med en vilja att gå mot ett bestämt mål.

Därigenom reser sig gnosis inte endast upp mot den vetenskapliga materialismen, som vägrar att erkänna finaliteter, mål, åtminstone vad beträffar livets yttre manifestationer. Den accepterar inte heller en öppnare uppfattning som bl.a. företräds av Jacob och som erkänner att ”den levande varelsen representerar förverkligandet av en plan”, men som inte ser ett medvetet väsen som upphov till denna plan. ”Inget mänskligt förnuft har lärt känna denna plan, säger François Jacob; den levande varelsen strävar mot ett mål, som dock ingen vilja har utvalt.”

Enligt gnostikernas synsätt måste man i och med att man erkänt att det i universum finns planer dra den slutsatsen att det finns ett förnuft som omsluter och livger universum.

Det är svårt att avgöra vari det skulle vara mest mytiskt att föra in Anden, i viljan att flyga eller gå i vissa utvecklingsfaser eller i tekniska uppfinningar härrörande från den mänskliga hjärnan, eller i införandet av en universell Inspirator som bakomliggande allt utnyttjande av rum och tid.

Universums enhet, den inbördes påverkan medvetanden emellan, Andens mångfald när det gäller att handla för med sig att det blir nödvändigt att tala om ett universellt medvetande, om ett område som mer än något framstår som Anden.

”Gud är Anden återinsatt på sin fundamentala och primära plats. Gud är tanken varav världen utgör hjärnan. En icke docil hjärna, men just därigenom uppfinningsrik, med som följd den omslutande tanken inbegripen i milliarder icke förutsedda äventyr, på samma gång logiska och fantasifulla som en dröm. Gud är slumpens motsats, eller snarare, den som använder sig av och är upphovet till slumpen som han velat skapa genom att dela sig, eller ”explodera” i begynnelsen och ge upphov till en myriad varelser till hälften främmande för varann men alltid sammankopplade till hans under- och överliggande enhet.” Sålunda är den Gud den nya gnosis talar om en nära Gud, men inte en Gud som en dag skulle skapat världen och sedan dragit sig bort från sin skapelse. Gud är ”medagerande”, alltid närvarande, aktiv. Därför anser man att ”det psykiska, biologiska och lingvistiska i själva medverkan just är en sorts uppenbarelse av det religiösa.”

6. Kosmisk optimism – tro på människan

Det funnes mer att säga om olika linjer i denna tankekonstruktion, men utrymmet tillåter inte detta. Vad som framhållits måste emellertid ses som det mest epokgörande inom den nya gnosis eftersom det är tankar som ligger relativt långt från (natur)vetenskapen.

Vi nöjer oss med att omnämna följande teser som speciellt utmärkande för den nya gnosis:

1) Människan kan och bör ingå förening med universum.

2) Döden utplånar individen som enbart har en provisorisk autonomi.

3) Man kan inte säga att livet saknar mening, men det har säkerligen ingen betydelse, inte mer än vinden.

Ur detta rent rationella verk menar sig gnosis ingalunda kunna dra några etiska slutsatser. Den insikt man erbjuder söker ingalunda sin källa där. Mau syftar till att nå fram till det ”verkliga livet”. Men man utsäger inte i absoluta termer vari detta verkliga liv består. Gnosis ideal framstår i sistone som relativt lite upplyftat, man kan tala om en viss kosmisk optimism, en viss tro på människan. Men man vågar inte ta itu med de stora mänskliga orsakssammanhangen.

Kritiska synpunkter

Vari ligger då värdet i den nya gnosis? Teserna är säger M. Ruyer ”solida ur vetenskaplig synpunkt, för de omformar endast naturvetenskapliga aktiviteter utan att motsäga dem, utom på några punkter som är kontroversiella också för vetenskapsmännen själva”.

Detta yttrande är inte helt övertygande. Åtminstone är det nödvändigt med vissa förklaringar, åtskillnader och allvarliga reservationer. Först och främst måste framhållas att den nya gnosis samtliga teser inte ligger på ett och samma plan. Vissa, och dessa är enligt vår bedömning de intressantaste, utgår relativt direkt från naturvetenskapen. Andra däremot, även om de utgör en förlängning, innebär ett närmande till filosofi och religion som är svårare att godta. Vissa kan rent av synas kontroversiella. De förra ger underlag för en debatt liksom fallet är med Teilhards teser. I såväl naturvetenskapliga som religiösa kretsar finns det många som opponerar sig mot detta sätt att behandla vetenskapen och så överträda gränserna för vetenskaplig metod och därmed hemfalla åt en upplösning av disciplinerna. Det är en diskussion vi får lämna därhän. Även om man ger sig ut på mycket osäkrare vatten när man lämnar vetenskapens landmärken, så måste sägas att gnosis i hög grad är förankrad i naturvetenskapen. Den har sprungit direkt ur rent vetenskapliga resonemang.

Vad gäller den rent filosofiska spekulationen hos gnosis har denna utsatts för diverse kritik. Det är sant att de nya gnostikerna icke är filosofer till yrket. Man kan påvisa valhänthet, t.o.m. barnsligheter i deras resonemang. Och ändå är deras filosofi inte utan värde. Vad de erbjuder är något mer än ett råmaterial för tanken. Det rör sig om ett filosofiskt system. Visserligen ett rätt sällsamt sådant. Men det finns ju faktiskt tusentals sätt att filosofera på. Man får inte förhasta sig när man dömer ut spekulationer som inte helt överensstämmer med gängse normer för filosofiska spekulationer.

När det gäller de religiösa synpunkterna tycks det oss att dessa måste anammas med betydligt större reservation. Gnosis i Princeton bär som andra namn: Forskare på jakt efter en religion. Man finner visserligen i gnosis ett sökande efter det yttersta, efter orsaken, efter det sista ordet: och mycket av vad de hävdar överensstämmer med vad de största tänkare gett uttryck åt både vad beträffar just uttrycket, men också oron, känslan för mysteriet kring människan och världen. Hur ofullständigt deras religiösa sökande än kan synas en troende och kanske framför allt en kristen får man inte bortse från att det är något märkligt att i en tid då Gud förklarats död och många kristna fruktar att tron skall komma på skam inför vetenskapens rön, just vetenskapsmän av högsta kapacitet kommer fram till att vetenskapen inte kan avskriva Gud så där utan vidare utan att man rent av är tvungen att räkna med honom. Emellertid är det hos den nya gnosis inte fråga om en transcendent Gud. Han är knappt en person och endast några mycket vaga formuleringar skulle kunna få en att tro att det rör sig om en kärlekens Gud. Man kan för övrigt inte annat än beklaga att en onyanserad, summarisk kunskap om religionen och framför allt om den kristna tron lett de nya gnostikerna att i religionen enbart se ett ”montage av hopp och förtvivlan” och att de vägrar att acceptera uppenbarelsen ”och överlämnar Jesus åt hippies”. Trots dessa reservationer måste den nya gnosis i Princeton betraktas som ett värdefullt bidrag till sentida tanke. Man kan inte förbise dess teser.