Guds kadaver rör på sig

Georges Suffert som är journalist och redaktionschef på veckotidskriften ”Le Point” har till 10 personer ställt samma fråga (efter vad han själv påstår): ”De flesta människor idag tror inte på något men hyllar livet: varför?”

Svaren har han låtit publicera i en bok med den provocerande titeln ”Guds kadaver rör ännu på sig”. (Le cadavre de de Dieu bouge encore, Grasset 1975, 220 sid.) Ernest Milcent från Informations catholiques internationales (LC.I.) har sökt upp honom för att fråga om han verkligen tror det förhåller sig så eller om han varit ute efter att ”chockera borgarna”.

G. S. Min bok är allvarligt menad. När jag skrev ”Les intellectuels en chaise longue” (De intellektuella på sofflocket) skrev en vän för att lyckönska mig samtidigt som han efterlyste ett klarare ställningstagande beträffande Gud. Här är nu mitt svar.

I. C.I Och ändå säger ni att inget av era intervjuoffer direkt svarade på er fråga.

G. S. Det är riktigt. Det är en fråga som vår tids människor känner obehag inför. Om man bortser från Dom Gramont som är troende och H. Tazieff som intar samma negativa attityd till Gud som Monod så har då övriga visat sig tycka det är svårt att ta Guds namn i sin mun och ändå verkar de samtliga uppfyllda av samma oro som för flera tusen år sedan drev det judiska folket att lämna slaveriet i Egypten. Det verkar som om människan av idag hade en vag känsla av att något utlovats människan, men man vågar inte säga att man tror på Gud. Och det är förvisso ett förkrossande medgivande att säga att man tror. Vad som är paradoxalt i sammanhanget är att just när de troende förirrar sig bort från tron och hamnar i marxistiska och freudianska labyrinter så har vetenskapsmännen, som oftast icke är troende, lättare att ställa sig frågor rörande Gud och räkna med honom som en faktor man inte kan eliminera i det vetenskapliga arbetet. Tänk bara på den kända Princeton-gruppen. De tror på det mänskliga förnuftet, de hyllar livet, och bekymrar sig för släktets fortsatta liv. De frågar efter sanningen. Men kyrkan ignorerar dem.

I. C.INärnisägeratt kyrkan åter måste sträcka ut handen till barbarerna, avser ni då vetenskapsmännen snarare än marxisterna?

G. S. Just det. Och när jag säger det gör jag mig säkerligen inte till talesman för de militanta grupperna inom action catholique, åtminstone vad Frankrike beträffar. De har upptäckt vänstern. Och de har övertygat biskoparna om det nödvändiga i att de gör sammalunda. Det sorgliga är att de är 70 år efter sin tid.

L C. L Att kommunismen utgör en reell maktfaktor i Frankrike kan väl inte bortses ifrån?

G. S. Visst är det så. Jag förnekar inte detta, men jag ser ingen möjlighet att godta kommunismen som filosofiskt system. Den innehåller något som pekar hän mot något utanför människan om man tar i betraktande dess vilja att förvandla människan. Men dess filosofi överensstämmer inte med vad uppenbarelsen lärt oss. Dess undervisning kan jag personligen inte göra mig fri från och jag är för övrigt inte den ende. Vi blir allt fler.

I. C. I. Är det på alla dessa ni tänker när ni säger att Gud kommer tillbaka genom köksdörren?

G. S. I viss mån. I en del avancerade kretsar hör det till god ton att tala illa om den folkliga katolicismen. Det är något jag inte kan förstå. Den delen av kyrkan har assimilierat konciliet mycket bättre än vad man påstår. Det kan väl tänkas att man på sina håll är lite ”förvirrad”. Men man vet att kyrkan inte längre solidariserar sig med de besuttna och däråt gläds man. Jag ser det ansiktet hos kyrkan varje söndag, kanske snarare på landsbygden än i Paris. Där träffar jag kyrkoherdar som får mig att tänka på Bernanos präster, folk som fortfarande tror på bönens makt, till och med för att be om regn, präster som kan tala med sina församlingsbor om det som rör dem personligen.

Det kan hända man kommer att stämpla mig som reaktionär. Man kanske emellertid har lite väl lätt för att glömma att Gud är blygsam och föredrar köksingången. Det var bara på Palmsöndagen han tog den stora vägen. Han går nästan alltid mot strömmen.

Är det reaktionärt att hävda att folk kommer tillbaka till bönen allt mer, att man vill leva ett heligt liv. När jag kommenterade trosbekännelsen i TV strömmade tackbreven snart in.

Kyrkan måste svara mot denna förväntan: den måste tillse att man får nya samlingspunkter där man kan be tillsammans i form av en tvårummare i ett höghus osv.

Man talar allmänt om en prästkris. Men vem vill verkligen lösa den? Jag känner en hel del familjefäder som är beredda att låta sig prästvigas när de fostrat sina barn färdigt. Och som då skulle kunna tänka sig att överge sina yrken för att bli präster på landet om kyrkan så önskar. Gick man med på detta skulle prästbristen i Frankrike snabbt avhjälpas genom ett nytillskott av 5 000 präster. Man måste se framåt, komma med något nytt, snarare än bara prata.