Jesus och S:t Mug

En lysande kommentator till tokenskaper i samtiden och det nära förflutna – så kallade jag Malcolm Muggeridge i en recension av hans självbiografi. När jag nyligen åkte ned från London för att tillbringa en eftermiddag med honom i hans stuga i Sussex, dök uttrycket upp igen och dröjde sig envist kvar.

Vänner som haft att göra med Muggeridge uppmuntrade mig med att han privat var förekommande och gästvänlig t.o.m. mot intervjuare. Men den olycksbådande uppsynen som TV etsat in på näthinnan liksom den barska tonen i de bägge böcker jag just hade läst, fick mig att undra om jag var i färd med att sticka huvudet i lejonets gap. Jag tillhörde ju, låt vara parentetiskt, den generation han så djupt förtvivlat om – den ungdom vars uppror mot sina pappors fuskvärld hade lett dem in på en ännu mer förmörkad väg belamrad med artificiella stimulantia och efemära engagemang. Och även om mitt yrke nog friade mig på den punkten, så band det mig väl i stället vid en institutionell kyrka som Muggeridge gärna läxade upp för dess krypande dagtingan, med få undantag, med Mammon i form av materialism och sekulariserande liberalism. Det kunde nog bli en ganska lång eftermiddag, tänkte jag.

I själva verket blev det förstås helt annorlunda. Trassel med posten gjorde att min värd fick veta ankomsttiden först när jag ringde honom i sista minuten från stationen i London. Villervallan blev knappast mindre av att tåget jag reste med visade sig vara för långt för den lantliga avstigningsplatsen så att jag måste träda in på scenen från en bakre vagn genom att skutta bland spåren och kliva tafatt längs tjugo meter på syllarna till den upphöjda perrongen i lag med några marockanska studentarbetare, av vilka en var klädd i fladdrande nationaldräkt. (Muggeridge anförtrodde mig senare att när han såg oss tre komma, slogs han av den förlamande tanken att gästen han väntade var den sällsamt skrudade individen – någon religiöst anlagd galenpanna som dök ner på honom för eftermiddagen.)

Jag blev glad att se honom vänta vid stationen eftersom jag inte hade minsta aning om var hans stuga låg och inte ens var riktigt säker på att han kunde ställa upp med så kort varsel. Klädd som det föll sig i byxor och tröja som bar färska spår av konstnärliga mödor, tog han varmt emot mig och fick mig genast att känna det som att jag var hos min hyggliga morbror.

Ute vid bilen kom marockanerna fram till oss och frågade efter ett arbetsläger i trakten. Muggeridge talade om på flytande franska att det låg en bra bit bort, och att det knappast gick att åka buss eftersom det var sista långhelgen för sommaren. De blev fundersamma men lomade av. Över biltaket sade han till mig på ett sätt som jag tycker är betecknande: ”Nog borde vi köra dit dem. Har redaktörn något emot det?” Vankelmodet, omtanken om gästens bekvämlighet och ändå den säkra övertygelsen att det egentligen bara fanns en enda sak att göra – allt detta gjorde människan sympatisk för mig.

När vi upptäckte att de två marockanerna var studenter från Casablanka, tog han upp ett samtal med dem om deras studier och nämnde i förbigående att han hade tillbringat två år som lärare vid Kairouniversitetet i början av 30–talet. Anmärkningen passerade utan kommentar. Senare vid lunchen bekände han självironiskt skrattande att han hade väntat sig åtminstone något hörbart livstecken från sina passagerare när de fick veta att de hade en f.d. professeur som chaufför. Fåfänga och ironi i en som jag tyckte lustig kombination.

Själva lunchen var en behagligt otvungen anrättning baserad på grönsaker och frukt från den egna täppan och uppfriskad av att hans fru Kitty och en journalistvän gjorde oss sällskap.

T.o.m. vid ett så kort möte kunde jag se varför hans hustru svävar över hans självbiografi som en ofta åkallad skyddsande. Efter nästan femtio år tillsammans uppvisar de varje tecken på att föredra varandras sällskap före något annat. Efter lunchen inbjöd mig Muggeridge till hans bokbeklädda arbetsrum för en längre pratstund. Swifts samlade verk märkte jag intog en framträdande plats, och på en vägg hade han hängt en skämtteckning av sig själv klädd i munkdräkt och rosenkrans med inskriften ”S:t Mug”.

Religionen har onekligen blivit Malcolm Muggeridges dominerande intresse, och titeln på hans nya bok Jesus: The Man Who Lives belyser hans särskilda infallsvinkel. För sju år sedan publicerade han ett urval föredrag, betraktelser och uppsatser rubricerade Jesus Rediscovered, och sedan den tiden har han, ibland med visst besvär, verkat som Englands ledande kristna apologet. Till skillnad från C. S. Lewis, vars fallna mantel han därmed axlat, har Muggeridge emellertid ståndaktigt vägrat identifiera sig med någon organisation.

När vi talade, medgav han att han ibland önskar att han hade växt upp inom den katolska kyrkan, men att han i dagens läge inte kan förmå sig till att gå med i den, trots den beundran han känner för enskilda företrädare som Moder Teresa, Jean Vanier och Fader Martin D’Arcy S.J. Till en del kommer sig motviljan av en ovillighet att ge sin lojalitet till en organisation som han senare kommer att känna sig nödgad att kritisera offentligt för dess avvikelser från evangeliets väg.

Visst är Muggeridge medveten om att kyrkan sällan har varit utan sina inre kritiker, vare sig från höger eller vänster, och en till av samma sort skulle säkert inte ställa till någon obotlig skada. Men det är nog ett drag hos denne man, att när det gäller hans skarpsynta syrlighet har han ingen önskan att genera sina trosfränder med sina aktioner.

Innan han offentligt förde fram sin ”återupptäckt” av Jesus, ägnade han sig t.ex. metodiskt under en längre tid åt askes. Som han uttryckte det i en intervju för åtskilliga år sedan: ”Det skulle vara mycket dumt gjort av vilken människa som helst att säga att han fullständigt uppnått behärskning av sina köttsliga begärelser, men jag kände mig i stånd att förklara mig som kristen när jag var något så när säker på att en granskning av mitt liv inte skulle blamera de ofattbart höga ideal som uppställts av kristna som jag beundrar – Tolstoy, Pascal.”

Ett långt djupare psykologiskt skäl för denna vägran att ansluta sig till en kyrka kan nog spåras till hans oförstående inställning till eukaristien, den teologiska och religiösa hjärtpunkten i varje högkyrklig ecklesiologi. Han nämnde det helt kort i Jesus Rediscovered när han beskrev mässan i ett trappistkloster i Skottland: ”Detta väsentliga begrepp: att äta Kristi kött och dricka Hans blod, det är en sak som jag varken begriper eller känner mig tilltalad av.”

I sin senaste bok återvänder han till frågan med en klar ton av saknad: ”Gästerna vid denna fest är verkligen lyckliga, men jag har aldrig varit ibland dem, och kommer säkert aldrig att bli det. Sorgset måste jag medge att dess sublima symbolism alltid har undgått mig … Var det detta, frågar jag mig, som sände Judas ut i natten för att förråda sin Mästare? – att brödet och vinet för honom förblev, liksom för mig, otranssubstantierat, Närvaron overklig?” Muggeridge talade med förtjusning om prästen i bykyrkan där han och hans fru hade besökt mässan varje morgon under sina tre månader i södra Frankrike förra året, men denna oförmåga att delta i kommunionen tillsammans med de andra gudstjänstfirarna hjälper nog till att förklara hans avstånd från fullständigt deltagande i kyrkans liv.

Men därtill kommer en annan sak. En engelsk jesuitkollega, som förblir helt positivt inställd till Muggeridge, uttryckte det pregnant när han beskrev mannen som ”något av en misantrop”. Till skillnad från den ofta karikerade liberale humanisten som älskar mänskligheten men inte kan tåla folk, tycker Muggeridge att många enskilda personer är klart tilltalande, bland dem en hel del präster, men massrörelser eller folk i stort antal, inom eller utom kyrkan, stöter bort honom. Han besöker sällan London numera och försitter aldrig ett tillfälle att angripa alla former av masskommunikation och massunderhållning, alldeles särskilt TV, det medium som gjorde honom riksbekant.

Malcolm Muggeridge, som här porträtteras av kulturchefen i den amerikanska veckotidskriften America, är i Sverige mest känd för sitt TV–program och sin bok om moder Teresa i Calcutta, som har kommit ut på svenska med titeln ”Gud behöver människor” (Verbum).

Sedan en längre tid är favoritföremålet för hans misantropi den märkliga varelsen ”secular man” eller – teologiskt mera tilltalande kanhända – ”den myndiga människan”. (Ironiskt nog är Muggeridge en hängiven beundrare av Dietrich Bonhoeffer – vars skrifter gett spridning åt det senare uttrycket – som han placerar jämsides med Simone Weil som ett av de största samtida vittnena för evangeliet.) ”Vad som till sist kommer att förgöra oss,” gissade han på ett ställe, ”är inte kommunismen eller fascismen, utan människan som uppträder som Gud.” Tillämpad ateism av detta märke har inga klara gränser som ideologi. Den finns överallt där det djupt mänskliga begreppet drama har ersatts av det mekaniska begreppet process.

Muggeridge återvände åtskilliga gånger till denna kontrast, som han har utvecklat mera utförligt i Jesus Rediscovered. Att utelämna dramats krokvägar, oväntade omkastningar och plötsliga igenkännanden till förmån för en hastig färd längs en utslätad motorväg, det är att utelämna allt mysterium ur livet och skära ned det till en serie av allt mer komplicerade problem som enbart kräver högre nivåer av sinnrikhet att lösa.

Muggeridge belyste det hela med en historia om ett seminarium i Kanada han nyligen deltog i. Efter en utdragen diskussion vände sig en av de klyftigare studenterna till honom med viss förvirring och frågade på fullt allvar hur någon som var så uppenbart intelligent och välinformerad som han kunde godta ”en så avskärmad syn” som kristendomen. Liksom vid ett liknande sammanträffande med medicinstudenter vid Guy’s Hospital i London sade Muggeridge att han först då klart insåg hur bred klyftan verkligen var mellan honom och dessa ungdomar.

Det faktum att denna ”avskärmade syn” hade godtagits och förespråkats under nästan två årtusenden av de mest intelligenta och avancerade tänkarna i den västerländska civilisationen sade dessa studenter ingenting. På något sätt hade flera generationer växt upp övertygade om, inte att kristendomen var en farlig lära som måste bekämpas, men värre: att den knappast förtjänade någon uppmärksamhet av en välutbildad modern människa. Inte häftig gensägelse, men förakt och avvisande. I en sådan värld ser Muggeridge hur den kristne blir mer och mer isolerad och den institutionella kyrkans vapenrustning allt rostigare. Jag nämnde att han delade denna syn med ingen mindre samtida teolog än Karl Rahner – vilket tycktes tilltala honom – och jag lovade sända honom Rahners skrifter om ”diaspora”–kyrkan.

Inte att undra på då att Malcolm Muggeridge finner de mest hoppingivande tecknen på kristen återfödelse i Centraleuropa, där den fräna motsättningen mellan Gud och kejsare, som har mjukats upp i Väst, understryker evangeliets insisterande på avgörelse (krisis). ”Ställda inför kejsaren med hans nakna makt kastas de i Kristi armar.” Han talade medryckande om ryssarna, unga och gamla, som han hade sett sammanträngda i en Moskvakyrka på söndagarna för de långa ortodoxa gudstjänsterna. När jag nämnde den ofta förekommande beskyllningen att priset för denna begränsade ”gudstjänstfrihet” är kyrkoledarnas maskopi med Kreml, svarade Muggeridge med en balans som man inte ofta tilltror honom: ”Det måste finnas sådana som Mindszenty, men det måste också finnas sådana som får utföra den betydligt mera motbjudande uppgiften att förhandla med kejsaren.” ”Ingen kan övertyga mig om,” fortsatte han, ”att det skulle vara bättre att inte ha de där gudstjänsterna varje söndag.”

Den andliga hunger han såg på dessa ansikten i Moskva och på andra ställen i Östeuropa berörde Muggeridge djupt. Han kunde identifiera sig med dessa människor därför att också många av dem höll på med att ”återupptäcka” Jesus. Men var är Muggeridge själv i återupptäcktens stadier? Jesus: The Man Who Lives ger några nycklar.

Allt sedan den moderna bibelkritikens uppkomst har ”biografier” över Jesus varit på nedgående, och Muggeridge erkänner så här mycket när han diskuterar 30–årsklyftan i evangelieberättelsen: ”Evangelieförfattarnas syfte … var förkunnelse, inte biografi eller dokumentation.” Men sporren att skriva en kommentar om Jesu liv förblir stark. Han inleder sin egen med några reflektioner om Ernest Renans sekelgamla vision. Liksom Renan har Malcolm Muggeridge hämtat mycket av sin inspiration från att besöka det Heliga Landet, men med mycket olika resultat: ”Medan … i hans (Renans) fall effekten blev att få handlingen ned på jorden, när han ju gjorde en herdedikt av ett mysteriespel, så hade det i mitt fall motsatt verkan: det var mysteriet som väcktes till liv.”

Två lyhörda och drivna skribenter, bägge klart medvetna om sin tids intellektuella och andliga strömningar, bägge i möte med samma berättelse – och ändå så motsatta reaktioner. Vilket bevisar ännu en gång, att när någon försöker berätta historien om Jesus, är det berättarens eget liv som främst kommer i dagen.

För Muggeridge är tron nyckeln, och han hämtar belägg hos en av sina stående idoler, William Blake: ”Sanningen kan aldrig berättas så att den blir förstådd och samtidigt inte trodd.” Den sanning som han ser inristad överallt i evangelierna är den stora paradoxen om liv genom död, om styrka genom svaghet, en sanning som Jesus lärde (mest minnesvärt i saligprisningarna) men, mera viktigt, en sanning som Jesus levde. Muggeridges motivering för denna sanning – med alla dess variationer – är helt enkelt att den fungerar, att de är världen bättre till tjänst som inte söker dess lön, att eftersökt lycka oftast är förlorad lycka, att avsägelse leder till frihet.

Denna tro förklarar också hans obevekliga kritik av samtidens moral, ty om det finns ett ledmotiv som genljuder i den kakafoni som omger oss, så för den fram ett enda tema: den starke har allt att vinna. ”Hos oss är överflödet en religion. Stormarknaderna firar det – köp detta till min åminnelse! Bankerna är dess allraheligaste – spendera detta till min åminnelse! TV–studiorna är annexkapell.” Bakom kvickheten ligger det radikala val som Jesus talade om: Gud eller Mammon.

Utan att förneka det går Muggeridge i fällan på ett liknande sätt när han talar om kyrkan, som han varken kan gå in i eller låta vara. På sitt mest Savonarola–liknande sätt förutsäger han att den västerländska civilisationen kommer att bryta samman och de ”mörka århundradena” komma på nytt, och han trycker särskilt på att kyrkan bryts ned. Men han balanserar sin klagan med ett effektfullt självporträtt: ”Vi jämrar oss över försvinnandet av en liturgi som vi aldrig deltog i, en lydnad vi aldrig tillämpade och en ortodoxi vi aldrig anslöt oss till utan förlöjligade.”

Bokens positiva bidrag uppväger emellertid vida dessa retoriska missgrepp. När han t.ex. jämför Jesus helbrägdagörande verksamhet med erfarenheten av blodöverföring, i vilken man ser sitt eget blod flyta in i en främmande människas kropp, blir Lukas’ gåtfulla framställning att ”makt kom ut ur Honom och botade dem alla” plötsligt glasklar. Här ännu ett exempel på att Muggeridge i sitt sätt att handskas med det mystiska elementet i evangelierna lyckas på samma gång framställa lärjungarnas extas och att förringa författarens anspråk på att fånga den: ”Nedflyttningen till ord – dessa klumpiga och osmidiga brickor – är som att försöka spela Missa solemnis på munspel eller att dansa mazurka utan ben.” Muggeridge vägrar att ta sig själv eller någon annan högtidligt, och det gör honom lika farlig i närheten av potentater (publicist och prins kvittar lika) som den klarsynte gossen som kände igen en naken kejsare när han såg honom.

I alla händelser tar han Jesus och Hans budskap fullt på allvar, vilket den som läser den här boken kommer att intyga. Jesus: The Man Who Lives är en lysande illustrerad och vackert skriven ”biografi” över Jesus. Den är framförallt en redovisning av tron, dess mer övertygande eftersom den ger, som han säger på slutet, det välövervägda omdömet av ”en typisk produkt av dessa förvirrade tider, (en människa) med ett skeptiskt sinne och en sensuell läggning. . .” Den bästa rekommendation jag kan erbjuda för Malcolm Muggeridge – och i utvidgad tillämpning också för hans bok – kommer från en annan engelsk jesuitkollega, och efter vårt korta möte över lunch är jag säker på att det är den som Muggeridge skulle uppskatta mest. ”Hur besvärlig han än kan vara ibland,” anmärkte min vän, ”så är han en som alldeles tydligt söker efter Gud. ”