Vågar man ställa ekumenikens centrala frågor?

Kyrkornas världsråds femte generalförsamling i Nairobi avslutades den 10 december. Utan tvivel kan man påstå, att dess resultat – vid sidan av åtskilliga kritiska frågor som kvarstår – pekar på en betydelsefull fördjupning i synen på de kristna samfundens inbördes enhet. En mognadsprocess har pågått som burit frukt särskilt i andra sektionens dokument om den kristna enhetens villkor. Efter stora svårigheter antogs en text om kyrkans konciliaritet som innebär en viktig etapp efter New Delhi och Uppsala. Vi återkommer med en utförlig kommentar till Nairobi.

Vågar man ställa ekumenikens centrala frågor även hos oss? Att säga så låter provokativt efter femtioårsjubileet av Stockholmsmötet 1925, där vi för några månader sedan firat början till ett fördjupat ansvarstagande för den ekumeniska tanken.

Vi har här i landet Svenska ekumeniska nämnden med vida organisatoriska förgreningar som tar hand om mångfaldiga praktiska uppgifter och ett inte mindre viktigt studiearbete. I Sigtuna har Nordiska ekumeniska institutet sitt säte. Dess samordnande funktion, dess konferens- och studiearbete är viktiga för svensk ekumenik. Förberedelserna för det andra kristna riksmötet i Västerås 1977 är redan i full gång. Detta sagt bara för att nämna de viktigaste faktorerna på den svenska ekumeniska scenen.

I denna situation inställer sig frågan hur långt vi kommit på vägen till en enda Kristi kyrka, inte bara till ett närmande och ett ömsesidigt samarbete samfunden emellan. Vågar man överhuvud taget på allvar ställa den frågan i våra sammanhang?

I ett internationellt perspektiv tycks just sökanden efter konkretare vägar till de kristna samfundens återförening alltmer träda i förgrunden (jfr till exempel Karl Lehmanns artikel Ekumeniken – på stället marsch? i Signum nr 1). Har vi i Norden hållit jämna steg med den utvecklingen?

I detta sammanhang är det värt att uppmärksamma ett ytterst intressant inlägg av den framstående evangeliske teologen Wolfhart Pannenberg om ”Reformationen och kyrkans enhet”, som först publicerats i Una Sancta 1975:3 och därefter i Evangelische Kommentare, oktoberhäftet. Just därför att den utgår från Luthers reformatoriska målsättning synes Pannenbergs artikel vara betydelsefull. Han medger helt öppet:

Existensen av särskilda evangeliska kyrkor vittnar om reformationens misslyckande.

Vi kan idag inte tänka på reformationen utan att samtidigt tänka på den västerländska kyrkosplittringen och dess konsekvenser ända in i vår egen sekulariserade kultur. Men det rör sig då om reformationens oavsiktliga följder. Just genom sina oavsiktliga konsekvenser fick reformationen en sådan oerhörd betydelse. Och ändå var inget mer främmande för refomatorerna än uppkomsten av evangeliska särkyrkor och deras skiljande från den ena katolska kyrkan. Uppkomsten av särskilda evangeliska kyrkor var en nödlösning, eftersom reformationens egentliga mål var en reform av hela kyrkan. Med sådana mått mätt var uppkomsten av särskilda evangeliska och reformerade kyrkor inte en framgång, utan ett misslyckande för reformationen. Detta förhållande kan inte nog eftertryckligt framhållas för dagens evangeliska kyrkor och för dem som bär ansvaret i dem. Insikten, att särskilda evangeliska kyrkor existerande vid sidan av den romersk-katolska inte betecknar reformationens mål utan dess misslyckande är ägnad att bevara oss för den självbelåtenhet, som präglat så många protestantiska reformantionsjubileer i det förflutna.

Enligt Pannenberg ville Luther och reformatorerna inte bryta med moderkyrkan, utan deras avsikt var hela kyrkans förnyelse:

Protestanternas vittgående beredskap att ännu efter decennier av bittra konflikter låta infoga sig i den episkopala ordningen och underkasta sig påvens primat, om bara detta inte kom att stå i motsats till evangeliet självt, visar vältaligt reformationens avsikt att bevara och återställa kyrkans enhet. Bilden fullkomnas om man tänker på reformatorernas uttryckliga strävanden att framhäva sin överensstämmelse med det gammalkyrkliga dogmat, och genom deras krav på, att protestanterna måste samlas till ett allmänt koncilium för att bilägga lärostriderna och avskaffa missbruken. Med tanke på alla dessa omständigheter, i vilka reformationens bemödanden om kyrkans enhet kommer till uttryck kan man inte förneka att reformationens syfte var en förnyelse av hela kristenheten och inte att skapa evangeliska särkyrkor. Då blir också den uppställda tesen ofrånkomlig, att den västerländska kyrkosplittringen betecknar inte reformationens mål utan dess misslyckande. Åtminstone måste man medge, att 1500-talets reformation förblir ofullbordad till dess att den som en sann katolsk kyrka förnyas utifrån evangeliet och att dess enhet återställs.

Hur kom det sig? Närmast torde den överdrivna betoningen av den reformatoriska formeln pura doctrina, den rena läran, som grundval för kyrkan och dess enhet kunna ställas till ansvar. Gammalprotestantismen från sent 1500-tal till 1700-talet underskattade svårigheterna att klart fastslå läroinnehållet i de bibliska skrifterna. Därför kunde den betrakta sin egen tolkning av bibeln som ett uteslutande privilegium på evangeliets rena lära och den kyrka som grundats på en sådan konsensus som den enda sanna kyrkan. Därmed förelåg naturligtvis inte längre nödvändigheten att åstadkomma en större enhet mellan alla kristusbekännande kyrkor. Tvärtom ökades kyrkosplittringen inom protestantismen själv. Utifrån kritiska insikter utvecklades inte så mycket en mer differentierad förståelse av kyrkan, utan fastmer den protestantiska individualismen, som överhuvud betraktar den kyrkliga institutionen som något förlegat och som väntade, att kyrkan skulle övergå i en allmänt kristlig kultur och i en etiskt präglad statsform.

Idag visar sig kyrkan på nytt som den kristna uppenbarelsens livsform

Det är främst den ekumeniska rörelsen som har väckt till liv ett nytt medvetande hos de kristna om kyrkans enhet. Även den evangeliska kristendomstypen har i motsats till den s.k. kulturprotestantismen återupptäckt kyrkans betydelse för den enskilde kristne. Med viss ironi anmärker Pannenberg:

Att den kristna existensen skulle få sitt adekvata förverkligande i en redan förefintlig kristlig kultur och att kyrkan därmed skulle uppgå i statens etiska ordningar, det är en förväntan som med hänsyn till 1900talets politiska utveckling ter sig allt mindre självklar.

Samtidigt tillfogar han:

Därmed inställer sig med ännu större eftertryck frågan om de kristnas kyrkliga enhet, om den sanna katolska kyrkan, inom vilken alla kristna finner det adekvata uttrycket för sin tro på Kristus … En sådan framtoning av Kristi ena kyrka i våra idag åtskilda kyrkor tvingar oss till, att ge tydligare uttryck åt en sådan gemenskap i kyrkornas förhållande till varandra. Därvid kan de olika konfessionella traditionerna lämna sitt eget särskilda bidrag till den stora katoliciteten inom en kommande kristen kyrka, omfattande alla kristna – men också till en större katolsk spännvidd redan inom de åtskilda kyrkorna.

Det reformatoriska arvets innebörd för en framtida återförening

Här utvecklar Pannenberg tankar som synes oss vara ytterst betydelsefulla. Han medger, att åtskilligt mer i Luthers lära än man vanligtvis hävdar är tidsbetingat:

Dit räknar jag framför allt den ensidiga inriktningen på ett numera främmande syndamedvetande, som var gemensamt för reformationen och den senmedeltida teologin och kyrkan. Dit hör vidare – och det hänger intimt samman med det nyss sagda – det karakteristiska särskiljandet mellan lag och evangelium, som utvecklats inom den lutherska teologin, som emellertid inte täcker de paulinska utsagornas frälsningshistoriska kontrasterande av lagens tid med evangeliets tid. Till tidsbetingade element i reformationen räknar jag också Luthers politiska teologi med dess lära om de båda regementena, även om vissa element av bestående sanning finns också där. Hit hör vidare mycket av Luthers polemik mot påvedömet och mot mässan: även om en sådan polemik på sin tid var berättigad, träffade den dock inte den egentliga kärnan, efter vad vi nu vet – varken den katolska mässan eller nödvändigheten av ett högsta universellt ämbete i kyrkan. Tidsbunden är också Luthers Skrifttolkning och den därmed sammanhängande uppfattningen om trons förhållande till Guds ord: efter en hel epok av historisk-kritisk exegetisk forskning är det inte längre möjligt att så omedelbart som ännu Luther kunde göra förnimma Guds ord i Skriftens ord. Denna överskattning av Guds omedelbara auktoritet i Skriftordet motsvarar hos Luther en viss underskattning av den mänskliga förmedlingen av den gudomliga uppenbarelsen.

Jag måste tillstå att jag i våra sammanhang från lutherskt håll aldrig har läst något liknande. Men just på det sättet öppnar Pannenberg vägen till en positiv tes:

Reformationens viktigaste arv är läran om den kristnes frihet.

Vari består då reformationens särskilda bidrag till en sådan ny katolicitet eller universalitet i den kristna tron? Vilket är det arv som de reformatoriska kyrkorna för med sig till de kristnas gemenskap? Vi har sett att den frågan ligger reformatorerna så varmt om hjärtat att det snarast handlar om reformationens själva kärnfråga.

Luther satte ofta reformationens egentliga syfte på en enda formel. Om artikeln om rättfärdiggörelsen ”för Kristi skull … utan förtjänst … genom tron” sade han ännu 1537, att däri sammanfattas ”allt som vi lär mot påven, djävulen och världen”. Idag kan man väl fastslå, att denna lutherska rättfärdiggörelselära inte längre i den teologiska diskussionen är någon kyrkoskiljande lära. Det är ett resultat av Joseph Lortz’ livsverk och en rad andra undersökningar om Luthers rättfärdiggörelselära. Just i den katolska Lutherforskningen har idag den tanken slagit igenom, att Luther visserligen utvecklat sina tankar i en för skolastisk tradition otymplig form, men att dessa tankar likväl till sin substans utsäger en fundamental kristen sanning.

Berodde då den västerländska kyrkosplittringens tragedi enbart på missförstånd? Sannolikt riktigt svarar Pannenberg:

Att ett fördömande kunde följa utan en rättvis prövning av de fördömda satserna och att spelrummet för en pluralitet i de teologiska uttrycksformerna var så ringa, att en ny, ur direkt skriftexeges framvuxen form av trosartikulering genast framstod som misstänkt och blev fördömd, och att slutligen – som vid disputationen i Leipzig – hela diskussionen kom att övergå från frågan om evangeliets innehåll till frågan om påvens och konciliernas formella auktoritet, däri ligger problemet. Därmed blev den medeltida kyrkans hierarkisk-auktoritära struktur den egentliga orsaken till, att Luthers egen förståelse av evangeliet i kraft av ett obevekligt och om sin sak övertygat samvete slutligen kunde leda till en kyrkosplittring.

I detta sammanhang utvecklar författaren med eftertryck sin tes:

De reformatoriska kyrkornas speciella bidrag till hela kristenheten ser jag i uppgiften att bevara reformationens dyrbaraste tanke, den kristna människans frihet, att tänka igenom den vad beträffar förutsättningar och konsekvenser. Detta gäller med hänsyn till förhållandet mellan kristen tro och samhällsliv, mellan en legitim pluralitet i trosuppfattningarna och den därpå grundade teologiska friheten, liksom inte minst det kyrkliga ämbetets utformning och det kyrkliga livets författning överhuvud. Därvid framstår också de ekumeniska uppgifterna med särskild tydlighet utifrån detta reformationens centrala tema.

Samtidigt tillfogar Pannenberg något väsentligt:

Den kristna frihetens grundval kräver en ny besinning på vad kyrkan är

Den kristna friheten kan enbart finna sitt hemvist i en gemenskap med alla kristna och med kyrkans apostoliska ursprung. Tron är ingenting utan kärleken. Den enskilde kristne kan inte bli medveten om sin gemenskap med Jesus Kristus utan att äga gemenskap med alla kristna och utan att vända sig till medmänniskorna. Liksom de reformatoriska kyrkorna med sina tankar om den kristnes frihet kan lämna ett bidrag till hela kristenheten, så måste de också integrera de övriga kyrkornas traditioner i sina egna liv. Endast så kan reformationen fulländas genom att nedärvda tvister övervinns i en ny ekumenisk och därför sant katolsk kyrka av alla kristna.

Några ekumeniska konsekvenser för reformationskyrkorna

I det sista decenniets ekumeniska samtal, särskilt efter andra Vatikankonciliet, pågår inom reformationskyrkorna just ett sådant tillägnande av det allkristna arvet i det egna kyrkliga medvetandet. Detta gäller framför allt återupptäckten av eukaristins centrala betydelse inom gudstjänstlivet i alla kristna kyrkor med undantag av några reformerta kyrkor. Den ekumeniska rörelsen i modern tid visar oss, att ett utarmande ägt rum i de reformerade kyrkornas liv, ett utarmande som ingalunda varit avsett av reformatorerna, men som likväl utvecklat sig ur polemiken mot den katolska mässan och till följd av koncentrationen på det förkunnade ordet. Det är inte en tillfällighet att ekumeniska samtal mellan protestantiska teologer å ena sidan och katolska och ortodoxa teologer å den andra har koncentrerat sig på temat nattvarden och nattvardsgemenskapen. Det är dock i nattvarden som kyrkornas splittring på ett synligt sätt kommer till uttryck. Utifrån samtalen om nattvarden har den ekumeniska dialogen under de senaste åren parallellt tagit upp frågan om det kyrkliga ämbetet. Inte heller det är någon tillfällighet, eftersom den egentliga kärnfrågan i de svårigheter, som ännu hänger samman med en full nattvardsgemenskap, visade sig hänga samman med dogmatiska frågor om relationen mellan eukaristin och den kyrkliga gemenskapen, så som den kommer till uttryck i de olika kyrkornas ämbetsstrukturer. Samtalen om det kyrkliga ämbetet har på senaste tid framför allt kommit att gälla biskopsämbetet och frågan om ett högsta, för hela kyrkan ansvarigt ämbete.

Confessio Augustana (1530) betraktade frågor rörande det kyrkliga ämbetets struktur som en sak tillhörande kyrkans yttre ordning som inte rör hennes egentliga väsen. Dess sjunde artikel säger därför, att det för kyrkans sanna enhet ”är nog (satis est) att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”. Den lutherske biskopen Harms sade nyligen apropå detta: ”satis est” non satis est. I själva verket, förklarar Pannenberg, är kyrkans ordning, eftersom den synliggör de troendes enhet i deras förbindelse med Kristus, just inte enbart en yttre och oväsentlig sak. Och han tillfogar: Bara ”genom en sådan process mot en överensstämmelse i synen på de centrala elementen i det kyrkliga livet som en framställning av den på Kristus grundade gemenskapen av troende kommer vi närmare det ögonblick, då ett ömsesidigt erkännande av våra kyrkor som lemmar (Gliedkirchen) i Kristi ena kyrka blir möjligt. Först då kan kyrkan i egentlig mening bli ”tecken på och verktyg för” mänsklighetens enhet – sacramentum unitatis – som andra Vatikankonciliet och med snarlika ord också Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala 1968 uttryckt det.”

Jag skulle önska, att Pannenbergs frågor mer än hittills togs upp även i våra sammanhang. Sannolikt skulle de leda oss närmare till dagens centrala ekumeniska frågor.