Vad det heliga året betytt

Förnyelse och försoning har mottot varit för det heliga året, eller jubelåret för att använda en biblisk term. Vad har det betytt i praktiken för den katolska kyrkan? frågar Hansjakob Stehle i Die Zeit 26 december. Nära sju miljoner människor från jordens alla hörn begav sig under det gångna året till Rom. For de i blindo, kan de alla jämföras med den grupp synskadade pilgrimer, 1 500 från 10 länder, som i jubelårets elfte timme kom till Rom, besökte Peterskyrkan, mottogs av påven, gick runt till basilikorna, utan att se något? Nej, skriver Stehle, de såg och trodde. Till och med i de blindas ansikten lyste det av lycka när de trevade med händerna på marmorkolonner och mosaiker. De blev på ett märkligt vis en symbol för den lyckokänsla som påven hoppades återställa i den katolska kyrkan när han utropade det heliga året 1975 till förnyelse och försoning.

Hur blev det med den ekonomiska behållningen, som under medeltiden alltid fanns med i tankarna på jubelåret och som via avlatsproblemet skulle bli den utlösande orsaken till Luthers revolt? Stehle fastslår att Vatikanen tagit in 25 miljarder lire (163 miljoner kr) på frimärken, men att denna inkomst endast täckt en liten del av de extra kostnader som de tekniska arrangemangen vid högtidsgudstjänsterna och massaudienserna krävt; dessutom har personalen vid Vatikanens museer gjort sammanlagt 46 500 timmar övertid. Man vet, skriver Stehle, att tre fjärdedelar av de sju miljonerna Rombesökare tillhörde de lägre inkomstgrupperna. Många använde sina sista slantar till resan och var glada för att priserna på de 126 klosterhärbärgena var så lågt satta som de var; någon vinst för kyrkan inbringade denna hotellverksamhet ej.

En andlig behållning kan utan tvivel avläsas av det faktum att biktstolarna i stadens kyrkor ständigt var fullsatta. I Peterskyrkan ökades antalet biktstolar från 42 till 60. Enligt monsignor Mazzi, ordförande i organisationskommittén för det heliga året, hade man stora problem med att förse dem med tillräckligt antal präster. Biktfäderna tjänstgjorde i sextimmarspass. Flera av kardinalerna fick ställa sig till förfogande som biktfäder. Mazzi framhöll att det förekom ”talrika omvändelser inför det i stillhet verkande sakramentet”. Enligt samme talesman får man ett intryck av att den katolska kyrkan är ifärd med ”att övervinna många svårigheter, inte minst genom det trogna kristna folket som älskar sin kyrka och inte låter förleda sig av människor som intar en avvikande hållning på kyrkolärans och den kyrkliga verksamhetens område”. Därför har det heliga året blivit en tid av verklig förnyelse för kyrkan, och man kan endast hoppas att det skall bli ett försoningens år för ”de villfarande”. Utan tvivel har det heliga året inneburit en framgång för kyrkan såtillvida som kyrkokrisen ”inte verkar så farlig” och en enkel och handfast kyrkotro manifesterat sig i de hänförda miljoner som vallfärdat till Rom detta år. Kanske har de fått Paulus VI att med skäl hoppas att kyrkokrisen verkligen är över, att ”Guds folk på vandring” gett en rättvisare föreställning om kyrkans vitalitet än all (progressiv och konservativ) teologvisdom.

Kan man utifrån dessa positiva aspekter hysa optimism om läget i stort för den katolska kyrkan, frågar Stehle avslutningsvis. Trots allt har en ”grundläggande attitydförändring skett hos den moderna människan”, påpekar professor Gustav Wetter SJ i sitt remissyttrande i mars till det romerska sekretariatet för icke-troende. Kristna grundbegrepp som synd, frälsning och bön ”har blivit intetsägande” för nutidens människor; det krävs en ny ”översättning” för att evangeliet skall kunna bli uppfattat, skriver Wetter. Har det heliga året inneburit något av en dylik transponering? Den betydelse påven har haft, och den har varit stor, har knappast kommit av hans tal hur många de än varit, utan snarare av den fadersgestalt han uppenbarar. Det heliga året har troligen inte verkat förgäves. Den katolska kyrkan kan falla tillbaka på en ”bottensats” av oreflekterad fromhet som tycks kunna motstå all andlig torka; framförallt torde den ha sin historiska kontinuitet att tacka för den motstånds- och återhämtningsförmåga och den inre kraft som kyrkan även i sina svagaste ögonblick tycks besitta, slutar Stehle.