Den svenska samfundsbildens förändringar

Det första av Religionssociologiska institutets Smärre meddelanden 1978 är en sammanställning av Antalet medlemmar i valda samfund i Sverige 1960-1977. Statistiken för de flesta samfund förefaller nu så fullständig att vi kan få ett intressant långtidsperspektiv på utvecklingen, särskilt om vi kompletterar med uppgifter från 50-talet.

De data för Svenska kyrkan som närmast motsvarar medlemsutvecklingen i de fria samfunden är sannolikt gudstjänstbesöken. Det är väl bestyrkt att 50-talet var en tid av återhämtning och för de flesta stift en ökad högmässobesöksfrekvens. Denna trend bröts fram emot 1960 och efterträddes av en tillbakagång, som efter mitten av 60-talet erinrade om katastrof. Under 70-talet har däremot situationen stabiliserats och besöksfrekvensen varit tämligen konstant.

Stämmer då denna bild av utvecklingen också för frikyrkorna? Den generella tendensen är olika för skilda typer av fria samfund. De gamla frikyrkorna Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet har gått tillbaka under hela tiden. Förlusterna i medlemsantal sedan 1950 har för SMF varit ca 25 procent, för de övriga mellan 35 och 40 procent. Men medan tillbakagången under 50-talet för de tre tillsammans var ca 9 procent, var den under 60talet en halv gång till så stor, för att på 70-talet åter reduceras något. För SMF var förlusterna under senare delen av 60talet ca en procent om året, men åren 1971-1974 inte mycket mer än hälften så stora.

Frälsningsarméns medlemsutveckling är den samma som kyrkobesöksfrekvensens i Svenska kyrkan. Under 50-talet ökade medlemsantalet med knappt 3 000 till 41000, för att under 60-talet sjunka till mellan 36 000 och 37 000, där den därefter har legat konstant under 70-talet.

Örebromissionen har detaljerad statistik först sedan slutet av 50-talet, och medlemsantalet i dess församlingar synes de senaste tjugo åren varit ganska stabilt kring knappt 20 000.

Pingströrelsen har en tämligen bristfällig statistik på grund av rörelsens decentraliserade uppbyggnad. Om utvecklingen på 50-talet finns skiljaktiga uppgifter. Den statistik som återges i Carl-Erik Sahlberg, Pingströrelsen och tidningen Dagen, doktorsavhandl. i kyrkohistoria i Uppsala 1977, förefaller vara den mest pålitliga. Enligt denna (s. 256) skulle PR ha ökat med drygt ett tusental om året fram till ett maximum på 92 0001959/60. Under 60-talet skulle också Pingströrelsen ha minskat till strax under 90 000 tio år senare. 70-talet skulle åter inneburit tillväxt: 1977 95 000.

De mindre samfunden som Helgelseförbundet, fribaptisterna och Svenska Frälsningsarmén har visat stor stabilitet.

Av den grupp frikyrkor som står längre från den kristna huvudfåran, har Adventistsamfundet varit stabilt kring 3 300. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, mormonerna, har ökat stadigt, men något starkare under 60-talet. Jehovas vittnen har fördubblat antalet aktiva 1960-1977. Först det senaste året har siffran stagnerat på 16000, vilket synes motsvara en global tendens.

De katolska och ortodoxa kyrkorna lämnar vi i detta sammanhang utanför, då deras medlemsantal-beräknats och redovisats på ett sätt som varken är jämförligt inbördes eller med de inhemska frikyrkorna.

En prognos och dess utfall

Den utveckling vi skisserat får en särskild relief om den ställs mot den prognos över utvecklingen inom den svenska kristenheten som Bernt Gustafsson lät göra vid utgången av 60-talet, och som avsåg tiden fram till 1990. På grundval av 1968 års data, den närmast föregående utvecklingen och bl.a. samfundens ålderssammansättning gjorde han denna framskrivning. När ung. halva den tid den avsåg, har passerat, kan vi se något av utfallet.

BG förutsåg en mörk framtid för alla traditionella frikyrkor (liksom för Svenska kyrkan). Det samfund som haft till närmelsevis en så negativ utveckling som förutsades är Svenska Baptistsamfundet, men också det skulle med extrapolering av utvecklingen sedan 1968 ha något tusental medlemmar mer än de 16 000, som prognosen angav för 1990. Inte heller MK kan rimligen minska till den låga siffra som förutsades. Framskrivning av den reella utvecklingen skulle för SMF ge 74 000 medlemmar år 1990, inte de förutsedda 52 000. ÖM skulle tappa minst en tredjedel, men företer inga tendenser till minskning. Också Pingströrelsen förutsågs minska till 77 000, men har under 70-talet ökat påtagligt. Inte heller någon väsentlig tillbakagång för Frälsningsarmén kan iakttas.

Något annorlunda förhåller det sig med BG:s prognoser om ”andra gruppen frikyrkor”. För Adventistsamfundet förutsågs en mindre ökning, som ännu inte visat sig. Mormonerna har inte ökat riktigt så snabbt som förutsågs, medan däremot Jehovas vittnen redan uppnått den numerär som prognosen angav för 1990.

Jämförelserna med den tio år gamla prognosen visar tydligt, hur vanskligt det är att sia om framtiden, och inte minst att det verkligen skett en trendomsvängning på 70-talet. Däremot var utgångsvärdena för framskrivningen korrekta, och hade den katastrofala institutionella krisen från senare delen av 60talet fortsatt, hade prognosen slagit in.

Vad som hänt är uppenbarligen ett slags normalisering. Det traditionella samfundsmönstret i Sverige visade sig mera hållbart än det föreföll under 60-talskrisen. Det förtjänar dock att uppmärksammas att den ”andra gruppen frikyrkor” gått fram i minst den omfattning som prognosen angav, särskilt Jehovas vittnen.

För den samlade svenska frikyrkligheten var 50-talet en tid av stabilitet, även om det alltså skedde en viss omfördelning i styrka mellan samfunden. 60-talet innebar för alla samfund utan undantag en tid av tillbakagång, som under 70-talet bromsats upp och för några förbytts i förnyad expansion.