Fristad i en hjärtlös värld?

Familjens kris, sjunkande födelsesiffror, stigande skilsmässotal. Den svenska debatten förefaller just nu ha hunnit så långt att man överhuvud accepterar att det är ett samhällsproblem. Även detta är ett betydande framsteg de senaste åren. De som fortfarande talar för alternativ till familjen blir allt färre, och allt mer motsägande. Familjens kris brukas ofta som ett argument för det nuvarande samhällssystemets bankrutt, men alternativen blir allt ogripbarare.

Familjesociologerna har lärt oss att familjen har mist flera av sina traditionella funktioner; vad som återstår är huvudsakligen något slags emotionell funktion, den skulle fylla ett behov av trygghet och intimitet, som ingen annan samhällelig institution tillhandahåller.

Villrådiga föräldrar

Men en utveckling som allt tydligare avtecknar sig är en allmän osäkerhet om familjen och föräldrarollen. En del av vårt lands sjukvårdskris beror uppenbarligen på, att föräldrar inte längre tilltror sig någon möjlighet att bedöma sina barns hälsotillstånd: akutmottagningarna översvämmas av banala åkommor som alltid har kurerats i hemmen eller gått över av sig själva. Det finns uppenbarligen en djup osäkerhet i förhållandet mellan föräldrar och skola. Lärarna upplever som brist på engagemang från föräldrarnas sida vad som ofta sannolikt är osäkerhet om den egna kompetensen. Föräldrarna har abdikerat från en rad av roller gentemot barnen de tidigare har spelat i familjen. Denna utveckling sammanhänger givetvis med den ökade förvärvsintensiteten utom hemmet, både för män och kvinnor.

Stundom behandlas utvecklingen som mer eller mindre självklar. Föräldrafunktionens ersättande av samhälleliga institutioner är endast en fråga om resurser. När samhällsservicen är fullt utbyggd, kommer barnen inte längre i kläm. Men det finns givetvis en motsättning i förhållandet, att samtidigt som familjens funktion huvudsakligen reducerats till den emotionella, förefaller allt fler psykologer övertygade om att också denna blir allt sämre tillgodosedd, att en allt större del av barnen är ”utifrånstyrda”, i avsaknad av samvete, alltså av normer och värderingar som de internaliserat under socialisationen.

Föräldrarnas rådvillhet inför minsta avvikelse i barnens hälsa eller beteende, hur skall den förstås mot bakgrunden av samhällsservicens utbyggnad?

En utredning förbereder förslag om vad man vill kalla föräldrautbildning. Men av vad som förefaller framgå av förhandsmeddelanden är man egendomligt kluven. Föräldrarna skall utbildas för sin viktiga uppgift (av experter?), så att de inte ständigt behöver anlita experter på olika ”vårdområden”. De olika bitarna av debatten om familjens kris finns tydliga för de flesta, men hur går pusslet ihop? Det finns också andra egendomliga paradoxer. Är familjen smitthärden för den sjukdom som visar sig i asocialt beteende från ungdom? I så fall bör de givetvis snabbt och radikalt byta miljö. Eller är det hela familjen som på något sätt är sjuk? Kan man bota den som en helhet? Skadar man misslyckade föräldrar ytterligare om man berövar dem deras barn och därmed slutgiltigt inkompetensförklarar dem? Det är dessa frågor och skiftande svar på dem som ligger bakom t.ex. verksamhet vid Skå, först barnby, därefter föräldraby, numera huvudsakligen centrum för terapeutisk verksamhet i problemfamiljer.

Det viktiga med Skå, som framgår av alla böcker som verksamheten avsatt, är knappast att man funnit några framgångsrika behandlingsmetoder. Ur denna synvinkel är redovisningarna alltifrån 222 Stockholmspojkar till Flickor på glid en förödande pessimistisk läsning.

Ett frontalangrepp på familjesociologin

Det är inte konstigt om några börjar misstänka att det är något fundamentalt felaktigt i den sociologiska debatten om familjen och de socialpolitiska recept som den avsatt. Lars Gustafsson skrev i Expressen den 19 febr. att Christopher Lasch, Haven in a Heartless World, utkommen vid årsskiftet hos Basic Books, NY, ”med all sannolikhet är en av de stora, de viktiga böckerna i detta decennium”. Vi delar helt detta omdöme, och förväntar att den också skall uppmärksammas mer i den svenska debatten. När detta skrivs har LG:s artikel, som mest analyserade baksmällan efter 60-talslibertinismen, endast kommenterats av Nordal Åkerman. Och han uppehöll sig huvudsakligen vid sin egen speciella roll i svensk kulturdebatt; att ha haft, att ha eller att ha fått rätt.

Laschs bok är en kombination och vetenskaps- och socialhistoria. Han genomlyser 1900-talets amerikanska familjesociologi tillsammans med den sociala verklighet den menade sig beskriva och de politiska åtgärder den anbefallde. Trots att den inte omfattar mer än drygt 200 sidor, är det flera olika teman, som här tas upp och vävs samman. Det som vi känner oss minst benägna att närmare kommentera är diskussionen om tolkningen av Freud. Lasch anser att dennes i grunden tragiska eller pessimistiska uppfattning av konflikten mellan människans drifter och kulturens krav, har slätats ut och förytligats av sociologer och psykologer. Men Laschs originellaste tanke är att talet om familjens isolering och privatisering är en ren mystifikation. Vad vi upplevt skulle snarare vara en avväpning av familjen som möjliggjort att marknaden invaderat den. Och här ser Lasch den moderna kapitalismen egentligen gå hand i hand med de ”hjälpande professionerna”. Skillnaden mellan propagandan för nya medicinska former av spädbarnsuppfödning och industrins intressen blir ytterst minimala. Hans mest bitande kritik och ironi gäller det terapeutiska familjeidealet, där dels hela socialisationsprocessen beskrivs som ett slags terapi, dels betonas hur experter på skilda former av barnaomsorg måste överta eller komplettera föräldrarnas uppgifter.

Typiskt för Lasch är också att han menar att utvecklingen varit betydligt mer långsiktig än moderiktningar inom sociologi eller familjeterapi velat förstå. Å andra sidan betonar han mycket starkare betydelsen av åtgärder direkt riktade mot familjen, inte endast den allmänna samhällsutvecklingen. Särskilt gäller det vad han kallar ”medikaliseringen” av samhället, i Philip Rieffs term, ”the triumph of the therapeutic”. ”Med uppkomsten av de hjälpande yrkena under detta århundrades tre första årtionden, invaderade samhället i form av en ‘närande moder’ familjen, fästet för de privata rättigheterna, och tog över många av dess funktioner. Utbredningen av den sociala välfärdens nya ideologi hade effekten av självuppfyllande profetia. Genom att övertala hemmafrun och slutligen även hennes make att förlita sig på tekniker utifrån och råd av utomstående rådgivare, undergrävde massutbildningsapparaten – kyrkans efterträdare i det sekulariserade samhället – familjens möjlighet att sköta sig själv och rättfärdigade därmed den fortsatta expansionen för medicin, utbildning och välfärdsservice.”

Det kunde av det refererade förefalla som om Lasch lätt kunde avfärdas som en reaktionär. Nu är han emellertid en av det radikala USA:s mest respekterade självständiga tänkare och kritiker, vars artiklar i New York Review of Books ofta uppmärksammats också här hemma. Och hans kritik har ett slags marxistisk grund i det han beskriver processen som analog med den i vilken det kapitalistiska produktionssättet berövade arbetaren hans egna verktyg. Marknadens och välfärdssystemets invasion i familjen är på samma sätt ett slag proletarisering av reproduktionen, föräldraskapet.

Kanske allra viktigast i boken är Laschs frontalangrepp på hela den sociologiska teorin om familjens olika funktioner. Han utgår från ett arbete av den ledande strukturfunktionalistiske sociologen Talcott Parsons från början av 60-talet, där denne menade att familjen övervunnit sin kris och började stabilisera sig former som svarade mot samhällets krav. Ungdomsrevolten kom att huvudsakligen riktas mot familjen, och fientligheten har inte försvunnit med 60-talsradikalismen. Det kan helt enkelt inte förhålla sig så att familjen genom funktionsförluster har kunnat specialisera sig på det den verkligen gjorde bäst.

”I själva verket formar de s.k. funktionerna hos familjen ett integrerat system. Det är oriktigt att tala om en rad skilda funktioner, av vilka några minskar i betydelse medan andra ökar. Den enda funktion hos familjen som betyder något är socialisationen, och när beskydd, arbete, och arbetsträning alla har förflyttats utanför hemmet, identifierar sig barnet inte längre med sina föräldrar eller internaliserar deras auktoritet över huvud. Fadern uppträder i barnets liv endast som en bestraffare eller skaffare, och även dessa roller har mist det mesta av sitt tidigare innehåll.”

Förlusten av framtidstro och samvete

Men Lasch ser familjens kris i ett större sammanhang av kulturkris och framtidspessimism. ”Ickeförbindliga engagemang” (nonbinding commitments) som en ideologi, ytligt optimistisk om makten i positivt tänkande, utstrålar pessimism: det är de uppgivnas värld. Med anspråk på att representera framtiden, betraktar den framtiden med fruktan. Den har givit upp hoppet om att teknologin kan kontrolleras och att den sociala ordningen kan bli rättvis. Förlusten av tron på framtiden implicerar en liknande förlust av hoppet om att det förflutna kan tjäna som ledning för framtiden eller ens göras begripligt … Fruktan och avvisande av föräldraskap, tendensen att se familjen som ingenting utöver parförhållandet, och uppfattningen av äktenskapet som ingenting mer än ett i en serie av ickeförbindliga engagemang, återspeglar en växande misstro mot framtiden och motvilja mot att bereda sig för den – att samla erfarenheter och nyttigheter för att brukas av nästa generation. Kulten av interpersonala relationer är den slutliga upplösningen av den borgerliga optimismen och självförtroendet.

När världen antar en alltmer hotfull uppsyn, blir livet ett oupphörligt sökande efter hälsa och välmåga genom träning, diet, droger, andliga övningar av skilda slag, psykisk självhjälp och psykiatri ”… Terapin söker inte längre endast att bringa undermedvetna önskningar upp i ljuset för att kunna analysera följderna av deras undertryckande; i stället söker den att upplösa själva undertryckandets mekanism. Den antar att psykisk hälsa och personlig frigörelse är synonyma med frånvaro av inre hämningar och av självbehärskning.”

Yttre förbud och inskränkningar kommer oundvikligen att kvarstå, men de motsvaras inte längre av några inre. När auktoriteten inte längre internaliseras i form av ett samvete, framträder den som något främmande och skrämmande. I dag är det inte i första hand straffet som fruktas utan domen. Det sena 1900-talets psykiska behov speglas i ideologin om ickeförbindliga engagemang och relationer med öppen utgång. Den fördömer alla förväntningar, moralkrav och beteendenormer som ”orealistiska”. Det terapeutiska samhället insisterar på att endast jämlikar kan gå in i tillfredsställande interpersonella relationer, men jämlighet betyder i detta sammanhang endast avsaknad av krav.

Lasch bok har en ironisk titel. Han vill visa att bilden av familjen som en tillflykt i en hård värld är en illusion från viktorianismen. Den privatisering av familjen vi hört om till leda, är en ren myt, tvärtom har familjen utsatts för en kombinerad massiv invasion av konsumtionsmarknaden och välfärdssamhällets hjälp och terapi. Föräldrarna har i stort abdikerat från sin egentliga och enda uppgift, barnens socialisation (eller på svenska fostran). Talet om förskjutning i betydelsen av familjens skilda funktioner är enligt Lasch bara rökridåer.

Men bortom detta tema avtecknar sig ett ännu allvarligare. Föräldraskapets sammanbrott, vilket sociologer, psykologer och socialvårdare i all välmening befordrat, skapar ett nytt slags människor, utifrånstyrda och utan internaliserad auktoritet, alltså utan samvete.

Svenska kliniska psykologer har gjort samma iakttagelse, hos de s.k. ”Aniara-barnen”. Självfallet kan man diskutera hur i alla enskildheter träffande Laschs analys är, och hur olika förhållandena i USA och vårt land ter sig. Men det vore märkligt om debatten om befolkningspolitiken, skolpolitiken, vård- och kriminalpolitiken helt skulle kunna undgå att ta hänsyn till Christopher Laschs bistra analys av vad som sker med våra familjer och därmed med nästa generation.