Humanae vitae – 10 år efteråt

Det är i år 10 år sedan Humanae vitae – Paulus VI:s encyklika om det mänskliga livet – stal massmedias rubriker och upprörde katolska lekmän och präster. Förtigande, förnekande, avståndstagande och lojalitetsförklaringar avlöste varandra över hela världen. På våra breddgrader sammanträdde de nordiska biskoparna. Deras uttalande i frågan innebar en tolkning och en uppmjukning av den helige faderns direktiv. Förutom en snabböversättning i Katolsk Kyrkotidning och en kommentar i Katolsk Informationstjänst gjordes ingen officiell översättning av encyklikan till svenska. Därigenom lämnades fältet fritt för massmedias snedtolkningar. Först år 1974 utkom, på initiativ av enskilda lekmän, en fullständig svensk översättning i stencil, som tillhandahålles genom Familjefrämjandet och det ekumeniska bokcaféet Fisken i Stockholm.

Om vad handlar då Humanae vitae och varför är den så kontroversiell? När nyheten om encyklikan tillkännagjordes bar Londonpressens löpsedlar rubriken ”The Pope Bans the Pill”. Detta var massmedias förenkling och den blev grundläggande för de reaktioner som följde. Året var 1968 och p-pillren upplevde sin storhetstid. Det var före biverkningsdebatten. Allmänheten svävade fortfarande i föreställningen om att p-pillren hade kommit för att stanna och revolutionera sex-livet inom och utom äktenskapet. Därmed skulle förutsättningen finnas att slutgiltigt isolera den sexuella njutningen från fortplantningsaspekten för dem som så önskade. Utvecklingen av spermabanker för inseminering av människor verkade i samma riktning. Många var skrämda – och många var tilltalade – av utvecklingen. Det var i detta läge naturligt att påven kände sig manad att slå fast att ”den äktenskapliga kärleken – också är en fruktbar kärlek. Den är nämligen inte uttömd i och med de äkta makarnas förening, utan syftar längre: till att frambringa nytt liv.” Detta förhållande skulle gälla i varje enskilt samlag. Därav följer med logisk nödvändighet ett absolut förbud mot abort, sterilisering och p-piller av s.k. kombinationstyp. Encykliken går emellertid längre än vad som synes omedelbart motiverat ur ovanstående. Å ena sidan förbjudes en sexualakt där man med avsikt förhindrat en befruktning, men å andra sidan ”om det – finns rimliga skäl till att äkta makar önskar

undvika att barnen föds för tätt, – lär kyrkan att äkta makar får dra nytta av fortplantningssystemets naturliga rytm och förlägga den äktenskapliga akten just till de perioder som är ofruktsamma, varigenom de utövar födelsekontroll på ett sätt som inte på något vis strider mot de moraliska principer vi just förklarat”. I dessa formuleringar döljer sig en klar uppfattning om en principiell skillnad mellan naturlig och artificiell familjeplanering. Denna skillnad, som är fundamental för Humanae vitae, har i den efterföljande debatten inte tillräckligt beaktats.

Teologiska och medicinska argument

Argumenten mot Humanae vitae har i huvudsak varit teologiska, filosofiska, medicinsk-psykologiska och humanitära. De teologiska och filosofiska argumenten har under den gångna tioårsperioden förblivit opåverkade av tidsandan och faller därmed utanför ramen för denna historiska återblick. Annorlunda förhåller det sig med argument av medicinsk natur, som inte har kunnat förbli opåverkade av den väldiga satsning på forskning i alla aspekter av fortplantning och familjeplanering, som under det gångna decenniet gjorts av ett flertal stater med USA i spetsen. Även psykologiska argument har fått en förskjuten tyngdpunkt, eftersom värderingar och livsmönster hos västerlandets unga befolkning delvis har ändrats under den – förhållandevis mycket korta – tid, som har förflutit sedan 1968. Slutligen har U-landskongresser och den historiska utvecklingen i stater som Indien haft en del att betyda för relevansen av de humanitära argumenten mot rundbrevet.

Låt oss först göra klart att påven genom den särskilda kommission av äkta makar och experter, som tillsatts av Johannes XXIII år 1963, år 1968 hade kunskap och kännedom om en del medicinska förhållanden, om vilka den stora allmänheten ännu var okunnig. Detta gällde framförallt upptäckten av nya metoder för naturlig familjeplanering, vilka var både okomplicerade och tillförlitliga. Den stora stötestenen i encyklikans tillämpning år 1968 var att de då – utanför en mycket snäv krets av experter och familjeorganisationer – kända metoderna för naturlig familjeplanering hade råkat i vanrykte. Stor förvirring rådde – även bland läkare – huruvida det överhuvudtaget existerade några ”säkra” perioder i kvinnans fertila liv. I Sverige har särskilt RFSU betonat kravet på ”säkerhet” mot oönskade barn och detta krav har intensifierats parallellt med den pågående abortdebatten. Det var därför naturligt att svenska läkare och sexualrådgivare, för vilka de nya familjeplaneringsmetoderna fortfarande var okända, år 1968 argumenterade starkt mot naturlig familjeplanering och för ”pillret”, som hade blivit en miljardaffär för läkemedelsindustrin.

Dagens debatt om metoder för befruktningskontroll

År 1978 har bilden totalt förändrats. Ogino-Knaus-metoden och liknande försök att beräkna menstruationscykelns säkra dagar har helt övergivits av naturlig familjeplanerings förespråkare. På grund av ständigt förekommande biverkningsrapporter har p-pillret – den tidigare effektivaste familjeplaneringsmetoden – delvis oförtjänt råkat i vanrykte och förlorat sin starka ställning bland läkare och allmänhet. Tätplatsen i popularitet intages i Sverige nu i stället av koppar-spiralen, som inte – i likhet med p-piller av kombinationstyp – hindrar ägglossningen eller – i likhet med t.ex. kondom – hindrar spermierna från att befrukta ägget utan i stället åstadkommer vad man skulle kunna kalla en tidig abort genom att hindra det befruktade ägget (= den nya människan) från att växa fast i livmoderslemhinnan. Om vi därför p.g.a. biverkningsrisken (som är överdimensionerad men ändå reell) utesluter de effektivaste p-pillren och p.g.a. moraliska skäl – emedan vi är emot abort – uteslutar kopparspiralen,’ hamnar vi i en situation då flera av de tillförlitligaste metoderna’ också är de av kyrkan godkända. Detta hade ingen – inte ens encyklikans tillskyndare – väntat sig, när Humanae vitae publicerades 1968.

De tillförlitligaste av de nya metoderna för naturlig familjeplanering är för närvarande dubbel-kontroll-metoden, ovulationsmetoden och temperaturmetodens strikta applikation. Dessa metoder skiljer sig inbördes och vis å vis de gamla när det gäller sättet att fastställa de fruktsamma resp. ofruktsamma dagarna på. Sålunda bygger ovulationsmetoden på iakttagelse av slemavsöndringen från livmoderhalsen, medan temperaturmetoden grundar sig på daglig avläsning av kroppstemperaturen, vars rytmiska växlingar reflekterar hormonspegelns inverkan på hjärnans temperaturcentrum. På dessa huvudmetoder finns det flera variationer, men i samtliga fall är det frågan om naturlig familjeplanering, varmed avses periodisk avhållsamhet under de fruktsamma dagarna omkring kvinnans ägglossning ifall barn ej önskas.

Fortfarande är kännedomen om de nya metoderna – såväl bland läkare som allmänhet – begränsad till vissa länder och vissa familjeorganisationer. Emellertid håller i flera länder något av en folkrörelse med syfte att sprida kunskapen och den rätta praktiken av de nya metoderna på att växa fram. 1 Sverige är det för närvarande endast Familjefrämjandet, som utbildar instruktörer och sprider information om de nya metoderna, men vissa kvinnoorganisationer har även börjat kräva av myndigheterna att sådan information når ut till allmänheten. Därmed är vi inne på de psykologiska aspekterna.

En ny skepsis mot teknisk manipulation

År 1968 var ungdomsrevoltens år. Radikala profeter predikade social och sexuell frigörelse. Parallellt med kraven på rättvisa och solidaritet med alla fattiga, förtryckta och utslagna fanns, å ena sidan, en övertro på människans möjlighet att taga världens utveckling i sina egna händer och – å andra – en utbredd eskapism in i en drömvärld, i vilken vissa delar av personligheten offrades på bekostnad av andra. Denna drömvärld var i regel prylberoende eller läkemedelsframkallad. År 1978 är ”radikalitet” och ”socialt ansvar” inte längre självklara modeord. Drogkulten har mist sin lockelse på dem, som inte redan är förlorade däri. Våra nya modeord är ”medvetenhet”, ”helhet” och ”samklang med naturen”. Försäljningen av lugnande och bedövande läkemedel har minskat och bruket av yoga, meditation och hälsokost har ökat. Många har tröttnat på att vara manipulerade av byråkrati, droger och prylar. Människan håller på att återupptäcka sig själv, sin kropp och sin närmaste livsmiljö. Encyklikans ord om att den äktenskapliga kärleken kännetecknas av att vara ”mänsklig, total, trogen och fruktbar” är för de flesta lättare att acceptera i dag än det var 1968. Vad som 1968 var en styggelse är i dag en självklarhet: ”Frågan om livets fortplantning är, liksom varje fråga som berör det mänskliga livet, alltför omfattande att avgöras genom begränsade kriterier, t.ex. sådana som tillhandahålles av biologin, psykologin, demografin och sociologin”.’ De flesta kvinnor önskar i dag själva taga ansvar för sin fruktsamhet och inte vara hänvisade till en utomstående ”expert”. Vilken kvinna skulle inte skriva under på påvens ord ”att en äktenskapsakt som påtvingats den ena parten utan hänsyn till dennes tillstånd eller rättmätiga önskemål inte är ett sant uttryck för kärlek” och att ”det mänskliga intellektet har både rätt och plikt att kontrollera de irrationella krafter som det har möjlighet att råda över, och styra dem på ett sätt som gagnar människan”.’ Endast de nya metoderna för naturlig familjeplanering möjliggör att samtliga dessa aspekter tillgodoses. Humane vitae överensstämmer därför bättre med tidsandan år 1978 än vad den gjorde med tidsandan det året den skrevs.

Det ”humanitära” argumentet mot rundbrevet kan populärt sammanfattas: ”Om inte något radikalt göres mot överbefolkningen i världen, kommer motsättningen mellan I- och U-land att ökas och jordens undergång snart vara ett faktum. P-pillret utgör vår enda radikala möjlighet om vi inte vill gå ännu längre.” Mot denna typ av argumentering har Världsbefolkningskongressen i Bukarest 1975 invänt att U-landsproblematiken inte först och främst är en fråga om överbefolkning utan om en felaktig fördelning av jordens tillgångar. Vidare har ppillerkampanjer mött motstånd och slagit fel i ett flertal U-länder. I Indien tillgrep regeringen Indira Gandhi därför än mer drastiska metoder och påtvingade befolkningen i flera delstater en sterilisering, som det efterföljande valet klart visade att befolkningen inte önskade. Detta framgår därav att Indira Gandhis valförluster blev särskilt kännbara i de delstater där hon tidigare hade haft sitt största stöd och där kampanjen för sterilisering hade drivits hårdast. Intressant är i det här fallet att Indira Gandhi hade många sociala reformer på sitt program och i mångt och mycket var hennes regim framgångsrik när det gällde att höja den materiella standarden för delar av befolkningen. Oppositionens argument mot hennes regim var främst moralisk och riktade in sig dels mot tvångslagarna och dels mot steriliseringen. Detta visar att en befolkning i vissa sammanhang kan välja fortsatt fattigdom före en förlorad sexuell integritet. Slutligen har försök i bortre Asien visat att naturliga familjeplaneringsprogram haft större framgång bland den obildade befolkningen än motsvarande kampanjer för artificiell familjeplanering. Av alla argument mot Humanae vitae synes därför det ”humanitära” var det mest ogrundade.

”Slutligen skall det framhållas att intet verkligt mänskligt kan lösas blott genom teknik. Kärleken är ett mysterium och måste behandlas med all den oändliga respekt, som vi är skyldiga människan såsom person. En av vår tids mest avgörande strider utkämpar sig omkring äktenskapet och kärleken.” Här måste vi tillerkänna Paulus VI en profetisk klarsyn. Humanae vitae är aktuellare än någonsin.

Noter

1. Familjefrämjandet (FF), Fack, 16106 Bromma 6. Rådgivningsbyrån har telefontid onsdagar 19.00-21.00. Tel. 08-31 12 20.

2. Bokcafe Fisken, Jeriko, Rådmansgatan 57, 113 60 Stockholm.

3. Humanae Vitae, den svenska översättningen (HV), paragraf 9.

4HV, 14.

5. HV, 16. För upplysning om metoderna, se not 1.

6. För fullständighetens skull måste det sägas att även vissa s.k. p-piller i själva verket är abortframkallande. FF lämnar vidare upplysning om detta.

7. Vetenskaplig dokumentation om tillförlitlighet m.m. genom FF.

8. HV, 9. Se även Gaudium et Spes del. I, kap. 1, nr. 47–52.

9. HV, 7.

10. HV, 13. Se även Den Holländska Katekesen, punkterna 394, 396 och 416 f. f.

11. Se vidare G. Martelet: L’existence humaine et l’amour. Pour mieux comprendre l’encyclique Humanae vitae, Desclee et Cie, Paris, 1969. Dansk översättning utgiven år 1970 av Instituttet for familieforskning, Bernstorffsvej 56, Dk-2900 Hellerup.