Zaire

Förhållandena i Zaire har för den katolska kyrkans del under det senaste halvåret undergått en väsentlig förändring. För första gången sedan 1970 har det spelrum vidgats som kyrkan förfogar över. Den av president Mobutu Sese Seko brådstörtat igångsatta kampanjen för ”nationell och kulturell autenticitet”, som på sin höjdpunkt under benämningen ”mobutism” antog formen av religionssurrogat, har i all tysthet av statsmakten avvecklats. Informationerna härom har varit påfallande sparsamma, varför man tacksamt tar del av afrikaexperten Norbert Sommers redogörelse i Herder Korrespondenz nr 11/1977, som här har utnyttjats.

Utrikespolitiskt har Mobutu närmat sig USA och Frankrike, sedan landet varit nära en militär katastrof genom den i dunkel höljda invasionen från Angola i mars-april 1977. Visserligen kunde Mobutu genom fransk militär hjälp i maj köra ut inkräktarna, men skadorna i den på råvaror och jordbruksprodukter rika provinsen Shaba är allvarliga, ja katastrofala, för hela landets ekonomi. Invasionsstyrkorna ödelade praktiskt taget hela provinsen.

Före invasionen hade den katolska kyrkan en rikt förgrenad verksamhet, särskilt på det sociala området, i provinsen Shaba (tidigare Katanga). På de åtta katolska missionsstationerna verkade 65 fasta medarbetare (14 präster, 47 ordenssystrar, 2 lekbröder, 2 lekmän). Det fanns fyra kyrkliga och två statliga sjukhus, som samtliga förestods av ordenssystrar. Sjuk- och hälsovården i provinsen var ”heltäckande” genom det nät av kliniker och sjukvårdsstationer som varje sjukhus omgav sig med och som varje vecka besöktes av sjukvårdsutbildade ordenssystrar. Kyrkan var mycket livligt engagerad på det sociala området, men även verksam med brobyggen, täckdikning och andra jordbruksprojekt. Intresseföreningar för lantbrukarnas inköp och försäljning hade bildats.

När invasionen satte in stod befolkningen liksom kyrkan helt oförberedd. På några få veckor raserades praktiskt taget hela det kyrkliga och mänskliga livet inom området. Ett stort antal människor dödades, andra fördes bort som fångar, ytterligare andra lyckades fly. Så när som på ett sjukhus plundrades eller sattes i brand alla sjukvårdsinstitutioner. De flesta missionsstationer förstördes helt. Först i okt. kunde de första missionärerna återvända och påbörja det mödosamma återuppbyggandet av mer än 50 års arbete. Den katastrof för hela landet som denna invasion innebar tvingade Mobutu att dels söka hjälp hos västländer, dels ge upp sin konfrontation med den katolska

kyrkan, som med sina 11 miljoner medlemmar utgör den största organiserade gruppen i landet.

En mycket omfattande och öppenhjärtig analys av den religiösa och moraliska situationen i Zaire har i två omgångar framlagts av landets katolska biskopar: den första i form av ett herdabrev daterat februari 1977, den andra i en ”maning till präster, ordensfolk och systrar” från juli samma år. I herdabrevet pekar biskoparna på ”allas solidaritet och medansvar” som avgörande för den närmaste tidens utveckling. Bland de hinder som står i vägen härför nämns i första hand den offentliga omoralen, bestående av exploatering av de fattiga, ett överdrivet begär efter materiella förmåner, sedligt förfall. Denna omoral berör enligt biskoparna alla livets områden: det enskilda såväl som det offentliga livet, skol-, yrkes- och familjelivet. Bland orsakerna härtill nämns ”en viss läromässig och etisk förvirring” och en falsk tolkning av strävandena efter afrikansk ”autenticitet”. De senare har visserligen helt accepterats av kyrkan i hennes evangelisationsarbete, men har utnyttjats av vissa kretsar på ett sätt som helt motsäger den kristna moralen och istället främjat stamegoism och orättvisa. Korruption och exploatering av de sämst ställda har blivit följden, liksom institutionaliserad polygami och diskriminering av änkor. Biskoparna brännmärker också hotet mot skolundervisningen i form av otillräckliga utbud på utbildningens område och höga terminsavgifter.

Regeringens ändrade inställning till kyrkan tog konkret form 26 febr. 1977, då en uppgörelse om skolorna träffades av representanter dels för statsmakten, dels för den katolska kyrkan och de protestantiska samfunden. Staten återlämnade i kyrkornas vård alla de skolor som sedan ”identitetskampanjens” början beslagtagits. Det var något av en sensation då regeringen öppet erkände, att undervisningens standard gått ned så katastrofalt sedan 1975, att de uppsatta utbildningsmålen ej längre kunde garanteras.

Redan i maj hade kardinal J. Malula, ärkebiskop av Kinshasa, deklarerat inför sitt församlade prästerskap: ”När Zaires regering vänder sig till kyrkan för att hon åter skall ta hand om undervisningsväsendet, sker detta inte bara på grund av skolornas alltför låga intellektuella nivå, utan på grund av landets moraliska nedgång. Regeringen vet att kyrkan alltid har slagit vakt om de nödvändiga moraliska värdena.” Och i ett herdabrev till lärarna skrev biskop Matondo Kwa Nzambi av Basankusus stift: Kyrkan har inte bett att få tillbaka skolorna. Hon övertar dem inte i en känsla av stolthet eller medömkan, inte heller hämndlystnad eller triumfalism. Hennes enda motiv är kärleken till folket och landet.

Inom kyrkan har det nytillkomna arbetet med skolorna ingalunda hälsats med enbart tillfredsställelse. Många anser att det skulle vara viktigare att sätta in de personella och ekonomiska tillgångarna på andra ställen, främst evangelisationen och utvecklingsarbetet. Utan tvivel innebär utbildningsåtagandet en tung belastning för de kristna kyrkorna. Dessa har dock ansett att det nya engagemanget är nödvändigt. Annars skulle deras kritik av rådande kaos och moraliskt förfall ej kunnat framstå som trovärdig. Dock är den religiösa krisen i landet ett ofrånkomligt faktum. Antalet kyrkliga vigslar och barndop har gått kraftigt tillbaka. På grund av prästbristen måste man satsa stort på försöksverksamhet med ”bakambi”, dvs lekmän som församlingsledare.