Den viktiga viljan

Ryska krigsskepp, dra åt helvete!. Red. Jenny Deschamps-Berger och Patrik Oksanen. Fri Tanke 2023, 254 s.
Ryska krigsskepp, dra åt helvete!. Red. Jenny Deschamps-Berger och Patrik Oksanen. Fri Tanke 2023, 254 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Försvarsviljan är på tapeten. Efter det att det förnyade ryska angreppskriget mot Ukraina inleddes i februari förra året har svenskarnas försvarsvilja kommit på tal i åtskilliga artiklar och inslag i media. Många verkar fråga sig om vi skulle uppvisa samma resoluta motstånd som ukrainarna i händelse av krig. De senaste åren har även svenska politiker och myndigheter ägnat stort intresse åt detta fenomen. Riksdag och regering har rentav slagit fast att svenskarnas försvarsvilja ska stärkas.

I en nyligen utkommen antologi författad av personer verksamma vid Försvarshögskolan belyses försvarsviljan ur olika perspektiv. Boken framstår som något av ett mellanting mellan debattskrift och akademisk text. Samtidigt som författarna vrider och vänder på försvarsviljan som företeelse, verkar de vara överens om att den är mycket viktig och bör befrämjas. Som redaktörerna skriver i sitt förord: ”Finns det ingen vilja spelar pengar, system och vapen ingen roll. Försvarsviljan är grunden för allt försvar.” En återkommande fråga i boken gäller vad som stärker respektive underminerar försvarsviljan. Författarna framför även ett förslag till hur försvarsviljan kan förstås rent begreppsligt. Ett intressant grepp är att vartannat kapitel ger konkreta exempel på hur försvarsviljan kan gestalta sig i praktiken, som kontrast till de mer teoretiskt orienterade textbidragen. Det lättar upp läsningen en hel del. Bokens litet märkliga titel har sin bakgrund i den lika vulgära som modiga uppmaning en liten styrka ukrainska gränsvakter, på Ormön utanför Ukrainas kust, gav över radion till en rysk robotkryssare med order om att ta ön: ”Ryskt krigsfartyg, dra åt helvete!” (Eller litet mer ordagrant: ”… gå och sitt på en kuk!”) Gränsvakternas kaxiga attityd fångade den ukrainska försvarsviljan i ett nötskal och orden spreds som en löpeld över internet.

Bokens ämne bör sättas i sitt sammanhang, som kanske inte är helt bekant för Signums typiska läsare. Sverige har ett distinkt försvarskoncept kallat ”totalförsvar”. Tanken är att ett verkningsfullt försvar kräver en djupgående samverkan mellan militären och olika civila samhällsviktiga verksamheter. Det rör sig alltså om ett försvar som engagerar hela samhället. Med utgångspunkt i de båda världskrigen byggde Sverige över tid upp ett mycket omfattande totalförsvar. Som konstateras i boken sågs allmänhetens försvarsvilja som grundläggande i detta sammanhang, enligt logiken att ett verkningsfullt försvar kräver att människor är villiga att bidra till detsamma. Således tillskapades också en särskild verksamhetsgren inom totalförsvaret, det ”psykologiska försvaret”, med särskild uppgift att verka för försvarsviljan. Det psykologiska försvaret fick rentav en egen myndighet, som redan i fredstid skulle förbereda det psykologiska försvarets krigsorganisation. I och med det kalla krigets slut lades mycket av totalförsvaret i malpåse. Efter Rysslands annektering av Krim år 2014 beslutade dock riksdag och regering brådstörtat att återuppta planeringen för totalförsvaret. Sedan dess har flera offentliga aktörer – däribland regeringen, offentliga utredare och myndigheter – framhållit försvarsviljans stora betydelse. Således ovan nämnda politiska målsättning. För transparensens skull ska sägas att jag själv, tillsammans med kollegor vid Totalförsvarets forskningsinstitut, har gjort mig skyldig till några publikationer på försvarsviljeområdet.

Vad är då försvarsviljan för något? Trots att begreppet alltså var centralt även inom det tidigare totalförsvaret har det aldrig funnits någon enighet om dess närmare innebörd. I boken föreslås emellertid att försvarsviljan kan förstås som en individuell process bestående av insikt, vilja och mod. Insikten gäller hotbilden mot Sverige och världens demokratiska länder jämte det egna ansvaret att bidra. Viljan har att göra med en inriktning av de egna tankarna och känslorna för att förverkliga sagda bidrag, medan modet innebär att våga göra detta även när det gäller, trots hot eller fara. Visserligen är Sveriges medborgare enligt lag skyldiga att bidra till försvaret av staten, vilket poängteras i boken, men denna formella skyldighet behöver givetvis inte motsvaras av någon försvarsvilja i egentlig mening. Så vad stärker då försvarsviljan? Vad underminerar den? Som sagt återkommer dessa frågor på olika sätt i bokens kapitel, alltefter författarnas akademiska bakgrunder och intresseinriktningar. Författarna återkommer ofta till faktorer som tilliten eller samhörigheten människor emellan och deras förtroende för de offentliga institutionerna, samt vad som kanske kan beskrivas som upprätthållandet av samhällskontraktet, alltså att samhället präglas av vissa värderingar och rättigheter.

Boken är angelägen eftersom den fördjupar diskussionen om vad försvarsviljan är och vilken roll den spelar för totalförsvaret. Författarna lyckas väl med att väva in akademiska teorier utan att tynga ned texten så mycket att den blir svårbegriplig för gemene man. Försvarspolitiken bör som all annan politik diskuteras flitigt bland medborgarna och denna bok befrämjar definitivt ett sådant samtal. Personligen hade jag dock gärna sett något mer kritiskt orienterat textbidrag. Som sagt tycks författarna eniga om vikten av en stark försvarsvilja hos allmänheten. Det går dock att ifrågasätta om det väsentliga är att människor har en stark försvarsvilja, eller snarare att de beter sig på sätt som stärker Sveriges försvarsförmåga. Själv tror jag att det är det senare och att detta beteende förvisso kan grunda sig i försvarsvilja men också i mycket annat.

Jag skulle rentav säga att det kan vara skadligt för försvarsförmågan att i för hög grad fokusera just försvarsviljan. Åtminstone om vad som avses är det personliga bidraget. Vid krig måste vi säkerställa att människor går till jobbet inom samhällsviktiga verksamheter som sjukvård och socialtjänst. Men dessa människor kan ha alla möjliga skäl till att fortsätta arbeta under så ansträngda förhållanden. Det måste inte ha att göra med en vilja att försvara Sverige strikt talat utan kan helt sonika röra sig om en drivkraft att hjälpa utsatta människor, och mycket mera. Även ur försvarssynpunkt vore detta rimligen tillräckligt. Effekten blir densamma. Att försöka motivera människor till att engagera sig genom att tala i försvarstermer kan rentav visa sig vara att tala för döva öron, medan en mer framkomlig strategi förmodligen är att knyta an till den redan föreliggande motivation som människor inom olika yrkesgrupper kan antas ha. Med det sagt har givetvis försvarsviljan också sin plats. Särskilt viktig framstår försvarsviljan om den förstås i bredare termer, alltså inte bara som viljan att personligen bidra, utan även som åsikten att Sverige bör ha ett verkningsfullt försvar och bör försvara sig vid angrepp av främmande makt.

 

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 56–58.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Ryska krigsskepp, dra åt helvete!. Red. Jenny Deschamps-Berger och Patrik Oksanen. Fri Tanke 2023, 254 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Försvarsviljan är på tapeten. Efter det att det förnyade ryska angreppskriget mot Ukraina inleddes i februari förra året har svenskarnas försvarsvilja kommit på tal i åtskilliga artiklar och inslag i media. Många verkar fråga sig om vi skulle uppvisa samma resoluta motstånd som ukrainarna i händelse av krig. De senaste åren har även svenska politiker och myndigheter ägnat stort intresse åt detta fenomen. Riksdag och regering har rentav slagit fast att svenskarnas försvarsvilja ska stärkas.

I en nyligen utkommen antologi författad av personer verksamma vid Försvarshögskolan belyses försvarsviljan ur olika perspektiv. Boken framstår som något av ett mellanting mellan debattskrift och akademisk text. Samtidigt som författarna vrider och vänder på försvarsviljan som företeelse, verkar de vara överens om att den är mycket viktig och bör befrämjas. Som redaktörerna skriver i sitt förord: ”Finns det ingen vilja spelar pengar, system och vapen ingen roll. Försvarsviljan är grunden för allt försvar.” En återkommande fråga i boken gäller vad som stärker respektive underminerar försvarsviljan. Författarna framför även ett förslag till hur försvarsviljan kan förstås rent begreppsligt. Ett intressant grepp är att vartannat kapitel ger konkreta exempel på hur försvarsviljan kan gestalta sig i praktiken, som kontrast till de mer teoretiskt orienterade textbidragen. Det lättar upp läsningen en hel del. Bokens litet märkliga titel har sin bakgrund i den lika vulgära som modiga uppmaning en liten styrka ukrainska gränsvakter, på Ormön utanför Ukrainas kust, gav över radion till en rysk robotkryssare med order om att ta ön: ”Ryskt krigsfartyg, dra åt helvete!” (Eller litet mer ordagrant: ”… gå och sitt på en kuk!”) Gränsvakternas kaxiga attityd fångade den ukrainska försvarsviljan i ett nötskal och orden spreds som en löpeld över internet.

Bokens ämne bör sättas i sitt sammanhang, som kanske inte är helt bekant för Signums typiska läsare. Sverige har ett distinkt försvarskoncept kallat ”totalförsvar”. Tanken är att ett verkningsfullt försvar kräver en djupgående samverkan mellan militären och olika civila samhällsviktiga verksamheter. Det rör sig alltså om ett försvar som engagerar hela samhället. Med utgångspunkt i de båda världskrigen byggde Sverige över tid upp ett mycket omfattande totalförsvar. Som konstateras i boken sågs allmänhetens försvarsvilja som grundläggande i detta sammanhang, enligt logiken att ett verkningsfullt försvar kräver att människor är villiga att bidra till detsamma. Således tillskapades också en särskild verksamhetsgren inom totalförsvaret, det ”psykologiska försvaret”, med särskild uppgift att verka för försvarsviljan. Det psykologiska försvaret fick rentav en egen myndighet, som redan i fredstid skulle förbereda det psykologiska försvarets krigsorganisation. I och med det kalla krigets slut lades mycket av totalförsvaret i malpåse. Efter Rysslands annektering av Krim år 2014 beslutade dock riksdag och regering brådstörtat att återuppta planeringen för totalförsvaret. Sedan dess har flera offentliga aktörer – däribland regeringen, offentliga utredare och myndigheter – framhållit försvarsviljans stora betydelse. Således ovan nämnda politiska målsättning. För transparensens skull ska sägas att jag själv, tillsammans med kollegor vid Totalförsvarets forskningsinstitut, har gjort mig skyldig till några publikationer på försvarsviljeområdet.

Vad är då försvarsviljan för något? Trots att begreppet alltså var centralt även inom det tidigare totalförsvaret har det aldrig funnits någon enighet om dess närmare innebörd. I boken föreslås emellertid att försvarsviljan kan förstås som en individuell process bestående av insikt, vilja och mod. Insikten gäller hotbilden mot Sverige och världens demokratiska länder jämte det egna ansvaret att bidra. Viljan har att göra med en inriktning av de egna tankarna och känslorna för att förverkliga sagda bidrag, medan modet innebär att våga göra detta även när det gäller, trots hot eller fara. Visserligen är Sveriges medborgare enligt lag skyldiga att bidra till försvaret av staten, vilket poängteras i boken, men denna formella skyldighet behöver givetvis inte motsvaras av någon försvarsvilja i egentlig mening. Så vad stärker då försvarsviljan? Vad underminerar den? Som sagt återkommer dessa frågor på olika sätt i bokens kapitel, alltefter författarnas akademiska bakgrunder och intresseinriktningar. Författarna återkommer ofta till faktorer som tilliten eller samhörigheten människor emellan och deras förtroende för de offentliga institutionerna, samt vad som kanske kan beskrivas som upprätthållandet av samhällskontraktet, alltså att samhället präglas av vissa värderingar och rättigheter.

Boken är angelägen eftersom den fördjupar diskussionen om vad försvarsviljan är och vilken roll den spelar för totalförsvaret. Författarna lyckas väl med att väva in akademiska teorier utan att tynga ned texten så mycket att den blir svårbegriplig för gemene man. Försvarspolitiken bör som all annan politik diskuteras flitigt bland medborgarna och denna bok befrämjar definitivt ett sådant samtal. Personligen hade jag dock gärna sett något mer kritiskt orienterat textbidrag. Som sagt tycks författarna eniga om vikten av en stark försvarsvilja hos allmänheten. Det går dock att ifrågasätta om det väsentliga är att människor har en stark försvarsvilja, eller snarare att de beter sig på sätt som stärker Sveriges försvarsförmåga. Själv tror jag att det är det senare och att detta beteende förvisso kan grunda sig i försvarsvilja men också i mycket annat.

Jag skulle rentav säga att det kan vara skadligt för försvarsförmågan att i för hög grad fokusera just försvarsviljan. Åtminstone om vad som avses är det personliga bidraget. Vid krig måste vi säkerställa att människor går till jobbet inom samhällsviktiga verksamheter som sjukvård och socialtjänst. Men dessa människor kan ha alla möjliga skäl till att fortsätta arbeta under så ansträngda förhållanden. Det måste inte ha att göra med en vilja att försvara Sverige strikt talat utan kan helt sonika röra sig om en drivkraft att hjälpa utsatta människor, och mycket mera. Även ur försvarssynpunkt vore detta rimligen tillräckligt. Effekten blir densamma. Att försöka motivera människor till att engagera sig genom att tala i försvarstermer kan rentav visa sig vara att tala för döva öron, medan en mer framkomlig strategi förmodligen är att knyta an till den redan föreliggande motivation som människor inom olika yrkesgrupper kan antas ha. Med det sagt har givetvis försvarsviljan också sin plats. Särskilt viktig framstår försvarsviljan om den förstås i bredare termer, alltså inte bara som viljan att personligen bidra, utan även som åsikten att Sverige bör ha ett verkningsfullt försvar och bör försvara sig vid angrepp av främmande makt.

 

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 56–58.