Det förnuftiga äventyret

Adam Gopnik: Tusen små framsteg. Liberalismen – ett moraliskt äventyr. Översättning Claes Bernes. Fri Tanke 2022, 276 s.
Adam Gopnik: Tusen små framsteg. Liberalismen – ett moraliskt äventyr. Översättning Claes Bernes. Fri Tanke 2022, 276 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Världen är aldrig färdig och reformer kommer alltid att behövas. Såväl människor som strukturer är felbara, misstag görs och därför måste det finnas utrymme för tvivel. Ungefär så kan liberalismens världsuppfattning sammanfattas, enligt essäisten Adam Gopnik. Och liberalismen i Gopniks version är inte vare sig ett neutralt ramverk eller en ideologi utan ett moraliskt förhållningssätt som i grund och botten handlar om en strävan att steg för steg göra världen mindre grym, och om att samhället bör hjälpa människor med alla deras brister att behandla varandra mindre illa. Man kan se det som att Gopnik på detta sätt konkretiserar mer abstrakta liberala tankar om frihet, rättvisa och jämlikhet, och sätter dem i rörelse: för varje reform kommer nya ofriheter och grymheter att visa sig och kräva nya reformer.

Adam Gopnik är uppvuxen i en judisk familj i Kanada, och kanske mest känd som fast skribent för The New Yorker. I Tusen små framsteg tar han avstamp i ett samtal med sin dotter, och detta samtal får binda samman vad som enligt efterorden bitvis är redan publicerade essäer, huvudsakligen ur The New Yorker. Boken är en i raden under de senaste åren om vad liberalismen egentligen är, vad som utmärker den, varför den är så viktig och varför alla tycks avsky den.

Tusen små framsteg är uppbyggd med en ouvertyr och en final, och däremellan tre längre kapitel varav det första reder ut vad liberalism är, det andra varför högern avskyr liberalismen och det tredje varför vänstern avskyr liberalismen. Som sagts ovan är den delvis ett hopplock av redan publicerade essäer, som skrivits samman till längre avsnitt. Det märks, ibland försvinner de långa linjerna, men Gopnik skriver lättläst och medryckande, och Claes Bernes har översatt till en välflytande svenska. Ursprungstiteln är A Thousand Small Sanities, alltså snarare ”Tusen små förnuftigheter”, vilket svarar något bättre mot innehållet. Förordet av Bengt Westerberg ger en bakgrund, en kort sammanfattning och förklarar hur den utpräglat nordamerikanska boken har ett bidrag att ge i den europeiska och svenska kontexten.

Syftet förstår jag som att visa hur liberalismen steg för steg, genom varsamma reformer, över tid gjort världen till en bättre plats att leva i, enligt den övergripande moraliska strävan att motverka mänsklig grymhet. Gopnik medger samtidigt att kritik mot liberalismen är befogad, och att liberala samhällen begått och begår misstag, men att en av styrkorna i liberalismen är att den öppet medger sina egna svagheter och brister och är beredd att göra om och göra rätt. Tacksamt nog påpekar han tidigt att ”liberal” har betytt och betyder olika saker på olika håll. Det finns skillnader mellan amerikansk, fransk och brittisk liberalism, och de vi i dag ser som liberala tänkare kan ha etiketterats annorlunda i sin samtid.

Liberalismens historia beskrivs genom människors berättelser i stället för torr idéhistoria, vilket är ett gott grepp. Vi får följa par som John Stuart Mill och Harriet Taylor, George Lewes och George Eliot (pseudonym för Mary Anne Evans) med flera viktiga liberala centralgestalter, och Gopnik skildrar hur viktiga relationer, såväl parrelationer som vänskaper, har varit för de liberala idéernas framväxt och spridning. Han visar hur liberalismen inte handlar om extremindividualism utan tvärtom om att människan är en gemenskapsvarelse, men att det måste vara möjligt att välja att lämna gemenskaper. Men trots att han flera gånger påpekar att varje idé bygger på tidigare idéer och att det alltid finns en kontinuitet, kan han slå fast att Montaigne var först med att identifiera mänsklig kluvenhet mellan vilja och handling, och det med formuleringar som ligger märkligt nära aposteln Paulus. Läsaren får också intrycket att det före upplysningstiden saknades praktiserande av gemensamt beslutsfattande och radikalt jämlika gemenskaper. Det hade räckt med ett vagt intresse för medeltidskyrkans ordensväsende för att den bilden skulle nyanseras. Liberalerna skildras väl som personer, men de sätts inte in i den vidare idéhistoriska kontext där de verkade. Än tunnare blir det när han kontrasterar liberalism med religion och slår fast att religion är en uppsättning övertygelser (som alltid är inriktade på det hinsides, på ett framtida paradis) medan liberalismen är ett sätt att leva. Gopnik bortser därigenom från såväl profetlitteraturen som Psaltaren och evangelierna, och från miljardtals religiösa människors praktiska liv.

Ungefär halva boken handlar om ”högern” respektive ”vänstern”, och den kritik som riktas mot liberalismen från ömse håll. Förenklat kan man säga att ”högern” söker ordning och ogillar det ostyriga och osäkra i liberalismen och dessutom är skeptisk till liberalens övertro på förnuftet, medan ”vänstern” ser reformen som en alltför försiktig metod, den ger aldrig förändring på riktigt såsom en revolution gör. Gopnik strävar troligen efter att förstå sina meningsmotståndare – litteraturkapitlet på slutet vittnar om det – men hamnar även här i lite för enkla, lite för karikatyrartade beskrivningar med antaganden om vad den andra förstår och inte förstår. Det är som att slagfärdighet får gå före nyfikenhet, och det ligger honom i fatet.

Hans berättelse om liberalismen bygger på att slå fast hur liberalismen skiljer sig från andra tankesystem. Ironiskt nog slår han samtidigt i sin kritik mot identitetspolitisk essentialism fast att ”[f]ixering vid skillnader har en förmåga att oerhört snabbt och med oerhörd hätskhet leda till förfrämligande”. I slutet av boken använder han direkt krigsretorik: ”Liberalen kommer alltid att befinna sig i konflikt med vänsterns totalitära tendenser och högerns auktoritära brutaliteter. Och den striden kommer aldrig att upphöra.” Men den retoriken står tvärtemot budskapet i boken, som snarare handlar om den liberala kompromissviljan och värdet av åsiktsbrytningar. Det liberala samhället tillåter öppen diskussion och kan därmed använda de bästa insikterna från konservativt håll och de bästa från socialistiskt håll, kombinera dem med vetenskap och beprövad erfarenhet, stämma av dem mot mänskliga fri- och rättigheter och genomföra lagom stora reformer.

Stridsretoriken, karikatyrerna, förenklingarna och ett överflöd av ”aldrig” och ”alltid” står i stark kontrast till bokens verkliga budskap, att ett öppet diskussionsklimat där det finns en mångfald av åsikter och erfarenheter och där ingen behöver vara rädd att bestraffas för ett yttrande eller för sin livsstil är det som på sikt verkar få ett samhälle att fungera väl. Och det är ett mycket viktigt budskap i en tid då även de (och inte bara de) som kallar sig liberaler vill inskränka yttrandefriheten i demokratins och frihetens namn.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2023, s. 54–56.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Adam Gopnik: Tusen små framsteg. Liberalismen – ett moraliskt äventyr. Översättning Claes Bernes. Fri Tanke 2022, 276 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Världen är aldrig färdig och reformer kommer alltid att behövas. Såväl människor som strukturer är felbara, misstag görs och därför måste det finnas utrymme för tvivel. Ungefär så kan liberalismens världsuppfattning sammanfattas, enligt essäisten Adam Gopnik. Och liberalismen i Gopniks version är inte vare sig ett neutralt ramverk eller en ideologi utan ett moraliskt förhållningssätt som i grund och botten handlar om en strävan att steg för steg göra världen mindre grym, och om att samhället bör hjälpa människor med alla deras brister att behandla varandra mindre illa. Man kan se det som att Gopnik på detta sätt konkretiserar mer abstrakta liberala tankar om frihet, rättvisa och jämlikhet, och sätter dem i rörelse: för varje reform kommer nya ofriheter och grymheter att visa sig och kräva nya reformer.

Adam Gopnik är uppvuxen i en judisk familj i Kanada, och kanske mest känd som fast skribent för The New Yorker. I Tusen små framsteg tar han avstamp i ett samtal med sin dotter, och detta samtal får binda samman vad som enligt efterorden bitvis är redan publicerade essäer, huvudsakligen ur The New Yorker. Boken är en i raden under de senaste åren om vad liberalismen egentligen är, vad som utmärker den, varför den är så viktig och varför alla tycks avsky den.

Tusen små framsteg är uppbyggd med en ouvertyr och en final, och däremellan tre längre kapitel varav det första reder ut vad liberalism är, det andra varför högern avskyr liberalismen och det tredje varför vänstern avskyr liberalismen. Som sagts ovan är den delvis ett hopplock av redan publicerade essäer, som skrivits samman till längre avsnitt. Det märks, ibland försvinner de långa linjerna, men Gopnik skriver lättläst och medryckande, och Claes Bernes har översatt till en välflytande svenska. Ursprungstiteln är A Thousand Small Sanities, alltså snarare ”Tusen små förnuftigheter”, vilket svarar något bättre mot innehållet. Förordet av Bengt Westerberg ger en bakgrund, en kort sammanfattning och förklarar hur den utpräglat nordamerikanska boken har ett bidrag att ge i den europeiska och svenska kontexten.

Syftet förstår jag som att visa hur liberalismen steg för steg, genom varsamma reformer, över tid gjort världen till en bättre plats att leva i, enligt den övergripande moraliska strävan att motverka mänsklig grymhet. Gopnik medger samtidigt att kritik mot liberalismen är befogad, och att liberala samhällen begått och begår misstag, men att en av styrkorna i liberalismen är att den öppet medger sina egna svagheter och brister och är beredd att göra om och göra rätt. Tacksamt nog påpekar han tidigt att ”liberal” har betytt och betyder olika saker på olika håll. Det finns skillnader mellan amerikansk, fransk och brittisk liberalism, och de vi i dag ser som liberala tänkare kan ha etiketterats annorlunda i sin samtid.

Liberalismens historia beskrivs genom människors berättelser i stället för torr idéhistoria, vilket är ett gott grepp. Vi får följa par som John Stuart Mill och Harriet Taylor, George Lewes och George Eliot (pseudonym för Mary Anne Evans) med flera viktiga liberala centralgestalter, och Gopnik skildrar hur viktiga relationer, såväl parrelationer som vänskaper, har varit för de liberala idéernas framväxt och spridning. Han visar hur liberalismen inte handlar om extremindividualism utan tvärtom om att människan är en gemenskapsvarelse, men att det måste vara möjligt att välja att lämna gemenskaper. Men trots att han flera gånger påpekar att varje idé bygger på tidigare idéer och att det alltid finns en kontinuitet, kan han slå fast att Montaigne var först med att identifiera mänsklig kluvenhet mellan vilja och handling, och det med formuleringar som ligger märkligt nära aposteln Paulus. Läsaren får också intrycket att det före upplysningstiden saknades praktiserande av gemensamt beslutsfattande och radikalt jämlika gemenskaper. Det hade räckt med ett vagt intresse för medeltidskyrkans ordensväsende för att den bilden skulle nyanseras. Liberalerna skildras väl som personer, men de sätts inte in i den vidare idéhistoriska kontext där de verkade. Än tunnare blir det när han kontrasterar liberalism med religion och slår fast att religion är en uppsättning övertygelser (som alltid är inriktade på det hinsides, på ett framtida paradis) medan liberalismen är ett sätt att leva. Gopnik bortser därigenom från såväl profetlitteraturen som Psaltaren och evangelierna, och från miljardtals religiösa människors praktiska liv.

Ungefär halva boken handlar om ”högern” respektive ”vänstern”, och den kritik som riktas mot liberalismen från ömse håll. Förenklat kan man säga att ”högern” söker ordning och ogillar det ostyriga och osäkra i liberalismen och dessutom är skeptisk till liberalens övertro på förnuftet, medan ”vänstern” ser reformen som en alltför försiktig metod, den ger aldrig förändring på riktigt såsom en revolution gör. Gopnik strävar troligen efter att förstå sina meningsmotståndare – litteraturkapitlet på slutet vittnar om det – men hamnar även här i lite för enkla, lite för karikatyrartade beskrivningar med antaganden om vad den andra förstår och inte förstår. Det är som att slagfärdighet får gå före nyfikenhet, och det ligger honom i fatet.

Hans berättelse om liberalismen bygger på att slå fast hur liberalismen skiljer sig från andra tankesystem. Ironiskt nog slår han samtidigt i sin kritik mot identitetspolitisk essentialism fast att ”[f]ixering vid skillnader har en förmåga att oerhört snabbt och med oerhörd hätskhet leda till förfrämligande”. I slutet av boken använder han direkt krigsretorik: ”Liberalen kommer alltid att befinna sig i konflikt med vänsterns totalitära tendenser och högerns auktoritära brutaliteter. Och den striden kommer aldrig att upphöra.” Men den retoriken står tvärtemot budskapet i boken, som snarare handlar om den liberala kompromissviljan och värdet av åsiktsbrytningar. Det liberala samhället tillåter öppen diskussion och kan därmed använda de bästa insikterna från konservativt håll och de bästa från socialistiskt håll, kombinera dem med vetenskap och beprövad erfarenhet, stämma av dem mot mänskliga fri- och rättigheter och genomföra lagom stora reformer.

Stridsretoriken, karikatyrerna, förenklingarna och ett överflöd av ”aldrig” och ”alltid” står i stark kontrast till bokens verkliga budskap, att ett öppet diskussionsklimat där det finns en mångfald av åsikter och erfarenheter och där ingen behöver vara rädd att bestraffas för ett yttrande eller för sin livsstil är det som på sikt verkar få ett samhälle att fungera väl. Och det är ett mycket viktigt budskap i en tid då även de (och inte bara de) som kallar sig liberaler vill inskränka yttrandefriheten i demokratins och frihetens namn.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2023, s. 54–56.