Den yazidiska tragedin

Den 24 januari i år uttalade sig påven Franciskus om yazidierna och kallade dem ”oskyldiga offer för ett meningslöst och omänskligt barbari”. Han lyfte fram att denna etnoreligiösa minoritet genom sin historia blivit offer för ”obeskrivliga mänskorättsbrott” och underströk att världssamfundet inte kan förbli passivt inför yazidiernas lidande.

Yazidierna är en hårt prövad religiös grupp som har en historia av förföljelse och övergrepp. Själva menar de att de har blivit utsatta för 74 folkmord genom historien. Det är inte troligt alla dessa verkligen uppfyller kriterierna för folkmord, men det ger en vink om att det handlar om en folkgrupp som fått utstå mycket. Den senaste tragedin inleddes i augusti 2014 då terrorsekten Islamiska staten (IS) erövrade deras traditionella bosättningsområde i norra Irak. Vid sidan av avrättningar, tortyr och tvångskonvertering fick världen nu bevittna att yazidiska kvinnor såldes på regelrätta slavmarknader. Allt teologiskt motiverat av vad den amerikanska journalisten Rukmini Callimachi kallat en ”våldtäktsteologi”.

De yazidiska kvinnornas tragiska öde har upprört en hel värld. Trots att IS nu har förlorat sitt kalifat och många av deras tidigare sexslavar befriats, finns det fortfarande många yazidiska kvinnor kvar i fångenskap hos jihadisterna – i mars i år uppskattade FN att 1 471 yazidiska kvinnor och flickor saknas. Samtidigt som arbetet för att befria dessa och kampen för att ställa de skyldiga inför rätta fortsätter, börjar alltfler vittnesbörd om sexslavarnas grymma öde att komma ut. Man förstår behovet att berätta. Dels är det en del i kampen för rättvisa, dels handlar det om att bearbeta det egna traumat.

Två av de mest kända offren är Nadia Murad och Farida Khalaf. Båda är från byn Kocho i provinsen Sinjar i norra Irak, båda tillbringade några månader i fångenskap och båda har beskrivit sina erfarenheter i böcker som fått stor spridning, Murad i The Last Girl (2017) och Khalaf i The Girl Who Escaped ISIS (2016). I denna essä gör jag några reflektioner utgående från dessa böcker.

Efter att deras hemby i augusti 2014 erövrades av IS blev männen skjutna, medan kvinnor och barn fördes bort. De unga kvinnorna och tonårsflickorna såldes till olika IS-män som utnyttjade dem både som arbetskraft och som sexslavar. Den 21-åriga Murad var fången i tre månader i Mosul och den 19-åriga Khalaf i fyra månader i Syrien. Båda lyckades till slut fly.

De båda kvinnorna förhöll sig helt olika till de övergrepp de utsattes för. Murad konstaterar att det inte fanns någon som helst möjlighet att värja sig mot våldtäkterna och att motstånd bara hade gjort förövaren ännu mer brutal. Hon skriver:

”Jag har aldrig medgett detta för någon, men jag gjorde inget motstånd när Hajji Salman eller någon annan kom för att våldta mig. Jag bara slöt ögonen och önskade att det hela var över. Folk säger hela tiden ’Oh, du är så modig, du är så stark’, och jag håller tand för tunga, men jag skulle vilja korrigera dem och berätta att medan andra flickor slog och bet dem som attackerade dem, var det enda jag gjorde att gråta. ’Jag är inte modig som de’, vill jag säga, men jag är orolig för vad folk ska tänka om mig.”

Den uppfattning Murad ger uttryck för här är allmän: man ska alltid göra motstånd mot övergrepp – även om motståndet är helt utsiktslöst, även om det rentav förvärrar situationen.

En som gjorde motstånd var Khalaf. I varje situation, inte minst när hon hotades av våldtäkt, sparkade och slog hon så mycket hon kunde. På så sätt lyckades hon uppskjuta den slutliga förnedringen, våldtäkten, men inte undvika den. Och på grund av sin uppstudsighet straffades hon med brutal misshandel, som riskerade hennes liv och som hon bär spår av än i dag.

Så vem handlade rätt? Det är en omöjlig fråga. Som citatet ovan visar upplever Murad själv sin frivilliga underkastelse under det oundvikliga som ett uttryck för bristande mod. Men faktum är att hon kom ur denna mardröm med mindre fysiska skador än den rebelliska Khalaf.

Alla yazidiska kvinnor som hållits som sexslavar vittnar att det värsta var det sexuella våldet. Murad skriver att alla sexuella övergrepp var steg i ”avrättandet av våra själar” och ”tog ifrån oss vår mänsklighet”. I den yazidiska kulturen är flickornas dygd avgörande för familjens heder. Detta visste också jihadisterna, som hånfullt förklarade att efter vad de hade fått utstå skulle de yazidiska kvinnorna inte bli välkomnade av sina familjer. Många av offren befarade att det skulle vara så, vilket ökade antalet självmord. Men det blev inte så. Yazidiernas religiösa ledare förklarade att de kvinnor som varit i jihadisternas våld skulle välkomnas med öppna armar och betraktas som de renaste av alla yazidier. ”Jag har aldrig älskat min gemenskap mer än i denna stund av barmhärtighet”, skriver Murad. Men hon tillägger också att detta inte hjälpte för alla: offren kände sig ändå orena och vissa genomgick gynekologiska operationer för att bli ”jungfrur” igen. Det gjorde inte Murad. Skadan hon upplevde var inte kroppslig och kunde inte behandlas genom operation.

Murad skriver ingenting om hur hon bemöttes av andra yazidier efter sin frigivning. Och på den punkten skiljer hon sig markant från sin ödessyster Khalaf. Denna beskriver livet i ett flyktingläger för yazidier utanför Dohuk i norra Irak. Trots det religiösa ledarskapets barmhärtighet – som Khalaf inte nämner – var inställningen till de frigivna kvinnorna reserverad. En kvinna beklagade sig över de stackars offren som var ”besudlade” och aldrig skulle kunna gifta sig. ”Så det är vad de på riktigt tänker om oss”, konstaterar Khalaf.

Khalaf hävdar till och med att ”hela lägret såg ner på oss, elakt skvallrande bakom vår rygg om vår påstått förlorade heder”. Att hon – liksom Murad – får möjligheten att flytta till Tyskland måste ha kommit som en lättnad. Men hon konstaterar också självsäkert att hon tar strid mot denna fördomsfullhet:

”Det var en ständig kamp. Det är en ständig kamp. Men jag kommer att vinna den, så som jag har vunnit alla strider hittills.”

I dag är det ingen som tisslar bakom ryggen på Murad eller Khalaf. Båda har etablerat sig som starka vittnen om den yazidiska tragedin och som förkämpar för att de skyldiga ställs till svars för sina handlingar. Murad har fått flera mänskorättspris och blivit utsedd till FN:s första goodwillambassadör för traffickingöverlevandes värdighet. Efter att i Tyskland ha återhämtat sig efter en posttraumatisk depression har Khalaf blivit en viktig röst för rättvisa åt yazidierna.

Både Murad och Khalaf ser som en viktig uppgift för världssamfundet att ställa de skyldiga till det sexuella våldet mot yazidiska kvinnor inför rätta. I den kampen har de stöd av den kända mänskorättsaktivisten Amal Clooney, som skrivit förordet till Murads bok.

Att dessa kvinnor överlevt och att de kunnat vända tragedin till en konstruktiv kamp för rättvisa är en revansch. Det finns anledning att citera den sista meningen i respektive böcker. Först Nadia Murad: ”Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min.”

Och Farida Khalaf: ”Jag överlevde för att visa dem [jihadisterna] att jag är starkare än vad de är.”

Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo akademi och gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.