Det enda nödvändiga

Kjell Espmark ger i sin senaste diktsamling ett intro, en läsanvisning, rentav en tolkningsram till sina här publicerade dikter. Han reflekterar med Theodor Adornos begrepp Spätstil och Milan Kunderas formulering vesperal freedom över den process av ”utrensning av allt oväsentligt bagage” som en 89-årig poet kan unna sig eller snarare se som nödvändig. Så landar han i den kvällens frihet som tillåter honom att tränga in i och pröva olika konstnärsliv för att ”precisera våra sena villkor som kreativa människor”.

Poetens värv är att stanna upp, att skarpt iaktta, att skala av och att tränga in under tingens yta. Espmark konstaterar i inledningsdikten att ”det går att skynda förbi sig själv”. Det är dock just motsatsen som läsaren erfar hos honom: jaget är närvarande, blicken klar, allt blir enkelt …

Men enkelheten är ett bedrägligt modus.

Den får man nå på den omväg

som går tvärs genom slånbärssnåren.

Gjorde längesedan slut med

pedagogiken.

Tungan mår bra av att lyssna.

Och det enda nödvändiga

är rimligtvis oförklarligt
.

Espmark besöker kulturutövare och lyssnar, iakttar och reflekterar över de mänskliga villkor som de förädlar till redskap i sin konst. Vägen går oftast genom slånbärssnåren. ”Dövheten är bara de första stegen / in i en strängare tystnad – / den han tagit i sin tjänst”, konstaterar han i sin visit hos Beethoven. Tystnaden gör tillvaron tydlig. Och om kompositörens strävan:

Här söker musiken den verkliga tyngden.

Stråkarna utforskar omutligt trakten

på gränsen till det som icke är.

I noterna släpps inget umbärligt in.

Till sist väger varje halvnot ett pund
.

Vi får vidare träffa Carl von Linné, Xu Wei, Stéphane Mallarmé, Ferdinand Boberg, Auguste Rodin, Edith Södergran, Konstantinos Kavafis, Verner von Heidenstam, Béla Bartók, Helene Schjerfbeck, Anna Achmatova, Nelly Sachs, Ezra Pound, Samuel Beckett – och Gunnar Ekelöf finns allestädes närvarande. Hos Achmatova blir vi varse att poesin inte motsvarar det vi begär. Nej, ”den är skyar av blom i ett slånbärsbuskage / som vägrar att avstå från taggarna”. Vi förstår att konstnären också har till uppgift att värna om redskapen, ty …

Det som återstår är att rädda språket,

smuggla det denna natt av järn

till den möjliga världen efter oss
.

Hos Södergran värjer sig författaren mot de professionella uttolkarna: ”Nu måste jag värna min integritet / mot folk som kallar sig forskare.” Dessa förståsigpåare som slår sig ner och gör sig hemmastadda i poesin för att nyttja den för egna syften av allehanda slag. Men diktaren slår sig fri:

Mina dikter är dikter som icke är.

Inte skrivna för att gjutas i brons.

Försök inte fånga mig.

Jag är en poet som icke är
.

Kjell Espmark är själv en av dessa litteraturforskare, som tränger in i diktverken, som ”färdas i en allt tätare text”. Han nyttjar sina tekniska förmågor, men med lätt hand. Men vart färdas Espmark själv? ”Den vi är skapta att vänta på kommer inte”, säger han i sin konversation med Beckett. Att vänta betyder ingenting när tiden är på väg att ta slut. Häpna finner vi ingenting. Vårt hem är exilen, hemlösheten, utslocknandet.

För tio år sedan gav Espmark ut sina samlade dikter med titeln Det enda nödvändiga. Han återkommer nu till detta som så länge varit målet för hans poetiska verk. Kvällens frihet är ett koncentrat av det enda nödvändiga.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.