Moderskapets sidor

Det tycks pågå någon sorts omdefinition, som inte sker i det tysta utan i krönikor och spalter, på bloggar och socialare medier, för att inte tala om på arbetsplatser och i hallen på förskolan. Det handlar om moderskapet; vad det är, vad det kan vara, vad det borde vara.

Kärnfamiljemodellen, möjligen specifik för det moderna, urbana samhället, har kanske aldrig egentligen riktigt fungerat men stått som ideal. Mamma, pappa och barn. Utlämnade åt varandra och med specifika roller. Kvinnan har i första hand varit mor, eller definierats av ett misslyckande att bli mor.

Ett exempel på den pågående debatten finns i Alice Teodorescus reflexion över omdefinierandet i Göteborgsposten 5 januari 2019: ”Om gårdagens kvinna definierades utifrån sin roll som mamma, definieras samtidens med utgångspunkt i sin roll som självständig karriärist, som icke-mamma.” Det är dock inte hela sanningen. Längre ner konstaterar Teodorescu: ”De kvinnliga vänner jag har som återgått till arbetet tidigt vittnar om ifrågasättanden och kritik. De som i stället valt att stanna hemma längre vittnar som samma reaktioner, fast från annat håll.” Margit Richert skriver i Svenska Dagbladet den 20 maj samma år hur provocerande det verkar vara att hon är ofrivilligt barnlös men väljer att inte försöka göra någonting åt det.

I dagens läge är moderskapet, och då särskilt det biologiska, i högre grad än någonsin tidigare ett val som gjorts. Livsteknikens framsteg har inneburit att den som inte vill bära ett barn kan slippa utan att för den sakens skull idka fullständig sexuell avhållsamhet, samtidigt som den som vill men inte kan i dag ofta kan ta tekniken till hjälp. Inte alltid, dock, och för den som först inte kunde den naturliga vägen och sedan misslyckats också trots alla medicinska hjälpmedel blir sorgen dubbel. Samtidigt finns det i dag ett ”skammande” såväl av dem som väljer att föda flera barn (vilket ses som själviskt, eftersom barn är en ”lyx” och därtill dåliga för klimatet) som av dem som väljer att avstå barn (vilket ses som själviskt, eftersom man då sätter sina egna behov främst). Inställningen att ta det som det kommer betraktas lätt som direkt oansvarig, kvinnan förväntas välja aktivt och kunna motivera valet.

Vid Uppsala universitet genomfördes under 2017–2019 ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt med namnet ”Mamma hursomhelst. Litterära, vårdrelaterade och mediala berättelser.” Projektet ledde hos forskarna till insikten att kvinnans existentiella identitet fortfarande är starkt kopplad till den reproduktiva förmågan, trots att bilden av den självständiga karriärkvinnan kan verka vara så stark i dag. Ur projektet har sprungit en bok, och författarnas förhoppning är att denna kan bidra till fördjupade samtal och även användas i utbildningar inom till exempel humaniora och vård.

Formen är en antologi med en rad bidrag som behandlar moderskap och ”modrande” ur en rad olika perspektiv: adoption, mosterskap, att vara den ”andra mamman” i en samkönad relation, svåra graviditeter, förlossningsdepressioner och att föda barn i ett nytt land. Den avslutas med texter om att vara dotter till en mor, en helt annan typ av relation.

Antologin är medvetet spretig, enligt redaktörernas förord. Önskan var en mångfald och ”osorterat prövande”, varför skribenterna inbjudits att skriva fritt i valfri genre. Det är å ena sidan en styrka, eftersom det innebär just en mångfald. Friheten att framträda anonymt eller skönlitterärt kan göra det enklare att behandla svåra ämnen som missfall och självmordsförsök. Å andra sidan innebär spretigheten att boken är ganska ojämn, och känslan på slutet är att den inte är riktigt färdig. En sammanbindande text på slutet, någonting som svarat mot Anna Williams inledande litteraturstudie, hade gett boken en tydligare form. Nu är upplevelsen snarare att det är en ringpärmsbok, där ytterligare berättelser är tänkta att tillfogas. Det är inte nödvändigtvis dåligt, eftersom det naturligtvis finns många fler berättelser att tillfoga, men av en inbunden bok förväntar jag mig att den är ordentligt limmad och pärmad även innehållsmässigt, eller åtminstone avslutas med kommentaren att det finns mer att säga. För den som funderar över moderskap är boken sammantaget ändå läsvärd, och de mer teoretiska kapitlen är försedda med litteraturlistor som lockar till vidare läsning. Det sägs inte tydligt i förordet, men personer som är själavårdare eller på annat sätt för rådgivande och läkande samtal med kvinnor (mammor eller icke-mammor) kan få en djupare förståelse för diverse kvinnliga erfarenheter ur bokens texter.

Bidragen är samlade i fem avdelningar, där den mest omfattande är den första, ”Modersvariationer”. Det är i den avdelningen vi möter Cecilia Torudds ensamma mamma, tyvärr i text – Torudds bilder fångar moderskapets frustrationer och förunderligheter betydligt bättre än hon förmått i enbart ord. Ulrika Dahl skriver om att vara moster och om att vara den andra mamman i ett lesbiskt förhållande, och Emma Eleonorasdotter har intervjuat Erik som själv burit och fött sina barn. Jenny Engström Baron skriver om medfödd missbildning, men också sorgen över en medicinskt motiverad abort, och Cilla Naumann om att adoptera, att vara mamma åt ett barn som en annan kvinna har fött.

Avdelningen ”Födelsehuset” ger några perspektiv på BB-vården och förlossningsrädsla, och inte minst vilken hjälp en doula kan vara för den som har förhöjd risk för komplikationer (en grupp som omfattar bland annat unga, låginkomsttagare, ensamstående och utrikesfödda – folk som förenas av det faktum att de ofta har svårt att ha råd med en doula). En doula är en hjälpkvinna, som ofta är ett gott stöd åt en födande kvinna i en tid då barnmorskor kan behöva springa mellan förlossningssalar och inte alltid hinner ge varje förlossning den uppmärksamhet som skulle behövas. För den födande kvinna som är mer utsatt, kan en doula innebära betydligt lägre risk för skador och psykisk ohälsa efter förlossningen.

Bränner till gör det i avdelningen ”Gränserna”, där två bidrag handlar om moderskapets vanmakt och otillräcklighet och den tredje artikeln svårigheterna med att vara mamma i ett nytt land där man inte känner de sociala koderna och inte är säker på vem man kan lita på.

”Vill inte kan inte vill” är kanske den starkaste avdelningen, med bland annat Anneli Jordahls bearbetning av ett missfall och en ickefungerande mor–dotterrelation och Sara Sylvéns läkarberättelse från psykiatrisk akutavdelning. Båda är skrivna som fiktion, vilket troligen är nödvändigt med tanke på hur utlämnande de är, och behandlar moderskapets mörkare och blodigare sidor.

Antologin avslutas med två texter om att vara dotter, mer personligt av Merete Mazzarella och mer distanserat genom en litteraturstudie av Gabriele Griffin.

Jag hade, som ovan nämnt, gärna sett en avslutande sammanbindande artikel om moderskapets alla aspekter. Särskilt i dag när husmodersrollen har blivit ett sätt att protestera mot att generella olikheter mellan könen slätas över samtidigt som glassiga veckotidningar påstår att det går utmärkt att vara mamma och karriärkvinna och herrgårdsägare samtidigt, är det viktigt att lyfta fram moderskapets sidor och baksidor och sidospår och varianter. Två saker skulle jag särskilt önska få tydligt framskrivna. Det första är att moderskap går utöver det biologiska och även det juridiska – även en doula är en mor, även en barnmorska är en mor, även (det framgår inte i någon av texterna) en präst är en mor. Modrande är en viss typ av vårdande och självöverskridande. Det andra är att moderskapet inte behöver vara glittrigt och glatt, utan rymmer ögonblick eller ibland eoner av becksvart mörker, blod och död.

Anna Williams citerar Sara Stridsbergs reflexion över moderskap, som fångar detta självöverskridande: ”Det är ett extremt beroende och samtidigt en exceptionell livsavgörande kärlek. En spelplats för människan som sträcker sig efter en annan människa i mörkret och hoppas att det ska vara någon där.”

Magdalena Dahlborg är red.sekr. för Signum, Uppsala.