Det förlorade paradiset

Ett av de dystrare öden som kan drabba ett litterärt verk avsett att glädja, stimulera eller tvinga till nya tankar är upphöjningen till klassiker. Därmed garanteras visserligen en läsekrets för oöverskådlig tid framöver, men risken är stor att den endast nödtvunget befattar sig med verket, vanligen i syfte att avlägga en examen eller avfatta ett lärt verk om en eller annan detalj. Det är mycket lätt att döda andan, om man tillhåller läsaren att ta del av bokstaven; det är ett psykologiskt misstag att tro att man när som helst är mogen för att befatta sig med behållning med ett konstnärligt verk.

Konfucius visste bättre. Han framhöll om en av de kinesiska klassikerna att den skulle läsas vid femtio års ålder; därmed, påpekar kommentatorerna, menade han att man inte är mogen för den vid till exempel fyrtiofem års ålder.

En av de stora klassikerna på engelska är ett epos på blankvers om syndafallet, Paradise Lost, av John Milton, tryckt 1667. Det har alltid värderats högt för sin skönhet och storslagenhet, även av dem som har svårt för ämnet och tendensen av strängt kristen karaktär. På svenska finns Det Förlorade Paradiset bland annat i en översättning av Frans G. Bengtsson, vilket borgar för ovanligt god läslighet med tanke på att det rör sig om äldre vers på långt över tiotusen rader. Dock torde antalet frivilliga läsare vara ringa, ty de inledande svårigheterna är många. Behållningen kan dock bli stor – och oväntad, om dikten på någon punkt plötsligt öppnar sig för läsaren.

Författaren och verket

John Milton var en grundlärd man, som hade förberett sig under ett långt liv för att skriva ett mästerverk på sitt modersmål om vad han själv ansåg vara det mest upphöjda av ämnen. Han behärskade de klassiska språken flytande liksom även hebreiska och kunde betydande delar av Homeros och Vergilius utantill. Hans epos är skrivet i deras efterföljd, och den uppmärksamme läsare som inte är obekant med antik grammatik, epik och mytologi finner åtskilliga ekon från de stora föregångarna. Samtidigt som Milton värderade den antika epiken efter dess oförlikneliga förtjänst satte han dess huvudmotiv, nämligen krigisk ära, tämligen lågt. Själv ville han skriva om ypperligare ämnen och sannare hjältar, nämligen de kristna.

När han grep sig verket an, hade han inte bara förvärvat en djup och bred bildning. Han hade också varit politiskt aktiv i tidens oro. Då inbördeskriget bröt ut mellan puritaner och kavaljerer, lämnade han den lärda och litterära friden och tog ställning för Cromwell, mot kungamakten. I en rad pamfletter försvarade han inför Europa avrättningen av Karl l, något som gjorde hans ställning föga avundsvärd, när kungamakten återinfördes 1660. Redan flera år dessförinnan hade han blivit fullkomligt blind, och det är sannolikt att just denna olycka blev hans räddning undan mer omfattande påföljder.

Tämligen ostörd kunde han arbeta på sitt epos. I en form som bygger på den antika hjältedikten skrev han om synden, dels om människans fall, dels om det syndafall som föregick hennes, nämligen änglarnas uppror. I sin ungdom hade han tänkt behandla ämnet i form av en tragedi, och man kan beskriva hans epos som den tragiska berättelsen om den skapade viljans avfall från Gud. Texten är full av passager som behandlar grundläggande teologiska problem rörande den fria viljan och återlösningens natur.

Berättelsen börjar hos de fallna änglarna i helvetet. De samlar sig för att fortsätta sina fientligheter mot Gud. Satan, deras ledare, tar sig till paradiset för att spionera på de nyskapade människorna. Sedan skildras Gud, som samtalar – Fadern med Sonen – om framtiden. Ängeln Rafael blir sänd till Adam för att varna honom för djävulens list. Rafael berättar om kriget i himlen och de upproriska änglarnas nederlag. I sina försök att ge en livfull skildring av krigiska dater införde Milton – i en senare ofta hånad passus – till och med kanoner i himlen; dock påpekar ängeln uttryckligen svårigheten att skildra överjordiska händelser med ord och bilder begripliga för en människa.

Efter syndafallet skickas en annan ängel, Mikael, för att ge Adam en glimt av framtiden och den kommande frälsningen. Först i bilder synliga för Adam, sedan endast i ängelns ord, presenteras de viktigaste händelserna i Bibeln till och med återlösningen. Så spänner eposet om hela den skapade tiden – och dessutom tillvaron i himlen dessförinnan – och slutar med några ömsinta rader om hur Adam och Eva vandrar ut i världen, hand i hand.

Den tänkte läsaren

Milton förväntade sig mycket av sin ideale läsare. Han skulle vara helt förtrogen med den klassiska kulturen, särskilt epiken och dessutom mytologin, och dessutom vara genuint fascinerad av teologin. Därtill skulle han godtaga Miltons egen inställning till dessa ämnen och inte gå i polemik mot poetens intellektuella uppfattningar. Inte minst det sista är nära nog ogörligt för moderna kritiker.

Men om det i dag är svårt, till omöjlighetens gräns, att vara den tänkte idealiske läsaren av Miltons epos – klassiker, teolog och instämmande –, med vilken inställning kan man då läsa honom med behållning i dag som annat än ett namn på en lista med obligatoriska verk inför en tentamen? Det finns flera möjligheter. En är att inskränka sig till rent estetiska värderingar. En annan är en mental nollställning. Man läser då Milton på samma sätt som man tar del av science fiction eller annan fantasy, där författaren ofta bygger upp en hel värld med samhällssystem och religioner som läsaren inte tidigare känner till. Där behöver man inte ta parti för den ena eller andra tankegången utan man nöjer sig med att följa hur den presenteras och utvecklar sig.

Den som så önskar kan koncentrera sig på kompositionen; Miltons läsare bör alltid vara uppmärksam. Den kronologiska framställningen är nära nog lika komplicerad som i en modern experimentell roman och för en teologiskt obevandrad person är Guds reaktioner på djävlar och människor svårförutsedda. Desto bättre.

Diktningen är full av språkliga finesser, för vilka man har glädje av en utförligt kommenterad utgåva, sådan som serien Annotated English Poets, förlaget Longmans, ger i The Poems of John Milton, edited by John Carey and Alastair Fowler. Där presenteras också med en närmast outtömlig kunskap i ämnet vad äldre tiders lärde, inte minst kyrkofäderna, hade att säga i alla de frågor som Milton berör, från datum för Adams skapelse till astronomiska finesser ifråga om Satans färd till jorden. Mer lättillgänglig är utgåvan i Penguin Classics, där utgivaren har valt en arkaiserande stavning, som ansluter närmare till originalet; citaten här är tagna därifrån.

Det bästa råd jag har mött för att få behållning av läsningen är till synes helt enkelt: att läsa texten högt. Välljudet i versen är stort och kommer inte till sin rätta vid en vanlig tyst läsning, där man har mer än nog av annat att uppmärksamma. Genom högläsning kommer man också närmare Miltons egen skapelseprocess. Eftersom han var helt blind, var han hänvisad till att diktera sina poetiska ingivelser. Han beskriver själv skeendet, mest utförligt i början av den andra hälften av verket, bok VII, men även i början av bok III, där hans blindhet ställs i motsats till det himmelska ljuset, och av bok IX, där han ställer kristna ämnen högre än de hävdvunna episka motiven.

Vem är hjälten?

Paradise Lost är indelat i tolv böcker – ursprungligen tio -; efter en kort inledning börjar handlingen hos de fallna änglarna i helvetet, där Satan samlar sina skaror. För många läsare, särskilt mer upproriskt lagda andar som diktarna Blake och Shelley, är den egentlige hjälten just Satan. Blake menade att Milton som den sanne poet han var stod på djävulens sida, utan att veta om det. (”Skälet till att Milton skrev i bojor om änglarna och Gud och i frihet om djävulen och helvetet är att han var en sann diktare och stod på djävulens sida utan att veta om det.”) Detta skulle ha bedrövat Milton, vars uttalade syfte med eposet var att ”justify the ways of God to men” (1,26), alltså att visa hur Gud – om man rätt förstår – handlar rättvist mot alla. I sin skildring av Guds och mänsklighetens fiende, djävulen med allt hans anhang, gör Milton Satan all poetisk rättvisa. Den fallne ängeln är en demagog av format; nutida läsare uppfattar honom stundom som en fascist. Hos Milton är han en orientalisk despot, en typ som inte heller vår tid är obekant med. Satan bryter sig ut ur helvetet och finner en väg genom kaos för att skada Guds nyskapade verk, människan. Här möter också en tragik som kan verka gripande, djävulens insikt att han inte kan undfly sin plåga. Vart han än flyger finns helvetet inom honom själv, ”Which way I fly is Hell; myself am Hell” (IV75). Han skulle inte ens kunna bli lycklig om Gud förläte honom och på nytt gåve honom en plats i himlen, därför att han, Satan, igen skulle göra uppror där.

Djävulen är förtärd av sin egen ondska och helt inställd på att göra Gud all tänkbar skada. Lättast sker det genom att fördärva människan. Endast om man glömmer detta, kan man ställa sig på hans sida. Den egentlige handlande hjälten – mindre uppskattad av moderna kritiker – är Kristus, av poeten gärna kallad Messias och ibland ”the filial Godhead”, Sonen i Gudomen. Långa samtal äger rum mellan Fadern och Sonen, och genomgående är temat att Fadern uttrycker sin gudomliga vilja, vilken Sonen sedan förverkligar. Det är Messias som slutligen förjagar de fallna änglarna ur himlen. Det är han som skapar jorden och allt levande på den. Det är också han som efter syndafallet stiger ner i Eden och avkunnar domen över människorna.

Gud vet i förväg att människorna kommer att synda, men han kan inte hindra dem, därför att de då inte längre skulle ha en fri vilja, och det han önskar av dem är deras fria val, inte en automatisk lydnad. När Sonen av Fadern får höra om mänsklighetens kommande fall och om döden som den nödvändiga följden, erbjuder han sig att gå i döden för att frälsa dem; hans beslut fyller Fadern med glädje och stolthet. Hos Milton är verkligen Guds egen psykologi, om man får uttrycka sig så, ett väsentligt motiv.

Man kan säga att eposet saknar normal, yttre spänning – eftersom läsaren förväntas känna till den bibliska berättelsen och teologiska tolkningar av den – utan den inre handlingen dominerar, nämligen den psykologiska skildringen av reaktioner.

Vi vet att Kristus kommer att dö för att försona mänsklighetens synd, men hur kommer han att fatta detta beslut? Vi vet att en stor mängd av änglarna avfaller från Gud, men vad är skälet till deras uppror? Och hur kommer de efter sitt nederlag att ställa sig till sin ledare, Satan? Vad är det för grunder som driver Eva att bry sig mer om ormens ord än om Guds förbud att äta av frukten från kunskapens träd? Och vad driver Adam att dela hennes synd? Det är svaret på sådana frågor som utgör en viktig del av eposets inre spänning.

Paradisets art

Skildringen av förhållandet mellan de första människorna hör till det mest personliga i hela berättelsen. Den färgas naturligt nog av Miltons bestämda uppfattning om de båda könens olika karaktär: mannen är överlägsen och kvinnan skall lyda behagfullt; det framgår dock av hans traktater att han ingalunda stod främmande för tanken att i verkligheten en hustru kunde vara intellektuellt överlägsen sin make, i vilket fall det vore hon som skulle bestämma. Men idealet för honom är inte likheten, eller jämlikheten. Adam skall leva endast för Gud, Eva för Gud i Adam: Hee for God only, shee for God in him (IV299).

Däremot är Eva älskansvärd i ordets allra starkaste bemärkelse. Hon utövar en sådan attraktion på Adam att han villigt tillskriver henne all insikt och klokhet, ja han är så betagen i henne att ängeln Rafael betänksamt varnar honom. Ingen kall kyskhet präglar deras liv före fallet. Deras äktenskapliga samliv är den högsta lyckan, och näktergalarna sjunger kring deras lövsal med klängande rosor. Inte många rader i världens samlade kärleksdiktning torde överträffa diktens ord ”imparadis’t in one another’s arms” (IV506, vilket är Satans bittra men träffande beskrivning av paradisets fulländning). Efter förtärandet av den förbjudna frukten blir deras sexuella lust grov och otyglad och, följs sedan av gräl och gråt och ömsesidiga anklagelser. Men de kan inte leva utan varandra. De sansar sig och får också kunskap om framtiden med sig på vägen, innan ängeln driver ut dem. Eva är den som talar sist. Hon är beredd att lämna Eden nu, bara det är tillsammans med Adam, för var han än är, så är detta hennes rätta hem. Utan honom funnes inte något paradis för henne:

”In mee is no delay; with thee to go,

Is to stay here; without thee here to stay,

Is to go hence unwilling; thou to mee

Art all things under Heav’n, all places thou”

(XII, 615-18.)

Sällan har barockens kärlek till den litterära paradoxen lett till en så ömsint formulering.

Tonen från himlen

Så spänner Miltons stora epos från intimaste ömsesidiga beroende i kärlek ända till Guds fördolda tragedi, som ligger i hans önskan att bli älskad genom de skapade varelsernas fria val. Han har gett dem en fri vilja, som de i störta utsträckning missbrukar, de upproriska änglarna för att själva härska och människorna – j a varför? Kanske på grund av en missriktad kärlek till det påtagliga, det sinnligt gripbara.

För vår tid med dess tendens att omtolka och nyskapa de religiösa myterna, inklusive de kristna grundsatserna, är det svårt att se den klassiska kristna dogmatiken i ögonen. Dess ord är hårda och den ställer för vår syn synden inte som försumbar utan som ”synligt mörker”,”No light, bur rather darkness visible” (1,63). Om vi vill förstå oss själva och vårt arv – inklusive den skrämmande dragning till det onda som betecknas med begreppet ”arvsynd” – visar oss Milton i levande och sköna ord hur teologin har sett oss. Dikten ger kött och blod åt vad som annars kan synas vara dogmatiskt torra ben.

Men mörkret är inte allenarådande och Satan inte världens egentlige furste. I sin stora hymn till det gudomliga ljuset anropar Milton det lysande utflödet av oskapat lysande väsen, ”Bright effluence of bright essence increate” (111,6). Ett skimmer av dess glans letade sig in diktarens blinda mörker och fick hans diktning att ljuda av tonen från himlen.