Från Francos diktatur till en socialistisk regering. Anteckningar om den nuvarande politiska situationen i Spanien.

Man grips av en blandning av beundran och nyfikenhet, när man betraktar den nuvarande politiska situationen i Spanien. Beundran, när man tänker på vilken väg landet har tillryggalagt. Under den mycket korta tiden av sju år, sedan general Francos död, har Spanien inte bara lyckats med att utan vare sig några häftiga avbrott eller svåra chocker upprätta ett demokratiskt politiskt system av västtyp. Landet har också visat prov på sin funktionsduglighet genom att tillåta att Socialistpartiet, en tydlig symbol för det Spanien som förlorade inbördeskriget, fick makten.

Det som har skett är inte bara ett regimskifte. Minst lika viktigt, och någonting som bekräftar vikten av det skedda, är att den styrande ”klassen” har genomgått ett generationsskifte i dubbel bemärkelse. I dag styr personer i fyrtioårsåldern, personer som fötts efter inbördeskriget och som är fria från dess tvångsföreställningar. Politiskt sett är det i dag också den gamla demokratiska oppositionen mot frankismen som styr.

Nyfikenhet känner man inför de faktorer av alla slag – historiska, sociala, ekonomiska, rörande nationella och internationella omständigheter – som har möjliggjort så gynnsamma resultat.

De följande sidorna gör inte anspråk på att göra någonting mer än att ge några orienteringspunkter, om man så vill en arbetshypotes, som skulle kunna tjäna som stöd åt ett svar på den fråga som många ställer sig, både i och utanför Spanien: hur det kan komma sig att övergången till demokratin kulminerade på ett så lyckligt sätt med den socialistiska triumfen den 28 oktober. Man kan inte förstå den nuvarande situationen, även om man är mycket medveten om dess svaga punkter och olösta problem, om man inte räknar med de faktorer och omständigheter som har lett fram till den.

Modernismens misslyckande

Man kan inte fatta den verkliga betydelsen av det som hänt, eller den bräcklighet som också kännetecknar den nuvarande situationen, utan ett historiskt perspektiv som sträcker sig flera sekler bakåt i tiden. Den spanska demokratins upprepade misslyckanden under hela 1800- och 1900-talen beror på många olika orsaker, som har sammanfattats i beteckningen ”el fracaso de la modernidad” (modernismens misslyckande). Spanien isolerade sig från Europa när denna kontinent utsådde de frön som sedan skulle komma att befrukta den industriella kapitalismen och dess motsvarande politiska struktur, det demokratiska rättssamhället.

Inbördeskrigen som förhärjade Spanien på 1800-talet, och som kulminerade i 1936 års tragedi, berodde i sista hand på att det fanns samhällskrafter som inte var benägna att acceptera det moderna kapitalistiska samhällets logik; med dess politiska institutioner, dess frihet och dess tolerans, och som bärs upp av en borgarklass som i Spanien var mycket svag, och framför allt mycket ojämnt fördelad mellan de olika regionerna.

Nationalistiska strömningar i landets periferi, som man kan konstatera från 1800-talets senare hälft, först i Katalonien och några decennier senare i Baskien, ger uttryck åt en industrikapitalistisk modernisering som bara ägde rum i några perifera regioner, med inbördes mycket olika karaktär, och som inte nådde större delen av landet. En del av borgarklassen i periferin blev nationalistisk på grund av bristande kontakt med den centrala makten, som identifierade sig med det traditionella bondesamhället.

Spanien var delat i två oförsonliga hälfter: var och en av dem försökte driva igenom sitt eget sociala projekt – djupa och revolutionära förändringar respektive upprätthållandet av den traditionella agrara modellen utan några förändringar – i stället för att göra det möjligt att förhandla om meningsskiljaktigheterna återstod ingen annan utväg än inbördeskriget.

Den moderniseringsprocess som inte kunde hejdas inleddes till slut 1959, under frankismens andra etapp, men med mycket säregna karakteristika och i ett socialt och politiskt sammanhang som man knappast kan betrakta som positivt för en senare demokratisk utveckling.

Den allmänna orsaken till dessa upprepade fiaskon är bristen på en självständig utveckling av å ena sidan det kapitalistiska industrisamhället, och å den andra av den moderna staten. Både i samhället – ryggraden, mentaliteten, sättet att leva – och i staten – allsidigheten och den byråkratiska effektiviteten – möter vi ännu inslag som är otillräckliga eller olämpliga i ett modernt samhälle eller en modern stat.

Bristen på modernitet gör sig framför allt gällande i den privata karaktär som kännetecknar både samhället och staten, där det moderna samhällets allsidighet inte har trängt in. Den ”frankistiska moderniseringen” medförde en industrialiserings- och urbaniseringsprocess som långt ifrån ifrågasatte de privata intressena, utan som tvärt om tog dem i sin tjänst.

Ekonomin moderniserades på grund av påverkan utifrån, mot regimens vilja. Den industriella struktur som blev resultatet, och som baserade sig på privata intressen inom landet och på allmänna utomlands, visade sig sakna livskraft när den växt sig någorlunda stor och när krisens vindar började blåsa. Det som har förvånat spanjorerna mest under de senaste åren är inte att frankismens ideologiska, politiska och fackliga apparat föll ihop som ett korthus – den var det inte många som tog på allvar – utan att den ärvda ekonomiska underbyggnaden var minst lika ostadig.

Vi har alltså pekat på de två stora historiska problemen som landet ärvt, som har kännetecknat hela övergången och som fortsätter att känneteckna den nuvarande situationen. Det första är den fortfarande svaga industriella strukturen, som anstormats utifrån under de senaste tjugofem åren och som visserligen har lyckats bryta definitivt med det förflutnas traditionella bondesamhälle – Spanien hade redan hunnit bli ett industriland men som äger de speciella kännetecknen hos nyligen industrialiserade länder och som begagnar sig av impulser, teknologi och kapital som importerats från utlandet.

Spaniens ekonomiska framtid är beroende av yttre omständigheter, i mycket större utsträckning än i de länder som har en gammal industritradition. Nu då landet reagerar på den globala krisen, och då det framför allt bereder sig att gå med i EG, visar det sig hur oerhört bräcklig dess ekonomi är.

Artonhundratalsliberalismens misslyckande att skapa en sann nationalstat, i överensstämmelse med det moderna kapitalistiska samhället, är anledningen till det nutida Spaniens =andra centrala problem. Även om den antikverade statsapparaten snabbt håller på att avvecklas så finns den fortfarande kvar, och består av ett konglomerat av särskilda korporationer, som var och en har en benägenhet att bli en stat i staten.

Armen är ett tragiskt uppenbart fall, men inte det enda eller ens kanske det mest destabiliserande. De väpnade styrkornas speciella funktion gör den i alla länder till ett speciellt reservat, och kampen har varit lång – tänk till exempel på grannlandet Frankrike – att få den att helt underordna sig den civila makten. Att de väpnade styrkorna fungerar som ett reellt maktcentrum, och ett ovanligt inflytelserikt sådant, är ett tydligt tecken på hur långt Spanien fortfarande står från det enade Europa som landet vill ansluta sig till.

Militarismen är ett typiskt fenomen för samhällen i övergångsstadier, ett fenomen som man kan studera i alla dess otaliga variationer i den så kallade Tredje Världen. Militarismen tycks stå i direkt relation till landets oförmåga att på egen hand lösa sina grundläggande problem. Den uppstår i allmänhet ur den makttomhet som är orsaken till detta misslyckande.

Att det misslyckade försöket till en militär statskupp den 23 februari 1981 markerar slutet på en lång historia av militärrevolter, kasernvälde och inbördeskrig beror i sista hand på den kapacitet som den nuvarande spanska demokratin visat att lösa de ekonomiska problemen, och de inte mindre viktiga och avgörande problemen som har att göra med statens omstrukturering.

Att det regionala självstyret och reformerna inom den offentliga administrationen fungerar väl, så att de stämmer överens med strävandena efter den modernisering, effektivitet och decentralisering som krävs för en fri samexistens mellan Spaniens olika etniska grupper, framstår som oumbärliga förutsättningar för en slutgiltig konsolidering av demokratin i Spanien.

Teoretiskt sett finns det många olika statsskick – centralistiskt, autonomt-decentraliserat, federalt. I Spanien, med landets säregna historia och klara separatistiska tendenser i vissa perifera regioner, ryms inte mer än en stat, och den är så federal som de ”reella maktcentra” tillåter.

Just på grund av den nedärvda svagheten hos den frankistiska staten, centralistisk och auktoritär till sina pretentioner, korporativistisk, splittrad och tolerant mot de privata intressena i sin föråldrade karaktär, uppstod i Baskien och i mindre utsträckning i Katalonien självständighetsrörelser som visserligen bara omfattar minoriteter av folket, men som för den skull inte skadar staten mindre, snarare tvärtom.

Den stat som ärvdes från frankismen ifrågasattes inte bara av samhället i allmänhet, på grund av sin särskilda funktionsoduglighet, utan till och med av väpnade grupper som, till exempel i Baskien, har för avsikt att bygga upp en egen nationalstat. Baskiens pacificering, den mest angelägna politiska frågan, är beroende av att det regionala självstyre som konstitutionen talar om fungerar.

Spanien behövde inte bara en demokratisk konstitution, vilket den fick 1978, utan någonting mycket svårare: en ny stat, överensstämmande med och rotad i denna konstitution. I sitt försök att anpassa den frankistiska staten till konstitutionen misslyckades de tidigare center-höger-regeringarna. Det är denna svåra utmaning som den nuvarande socialistiska regeringen nu måste ta itu med.

Det ”historiska minnet”

Efter det första demokratiska valet den 15 juni 1977 var det ett begrepp som blev populärt, nämligen det historiska minnet (la memoria histórica), som hade den fördelen att det i någon mån kunde förklara framgångarna i valet för PSOE, i synnerhet i jämförelse med de nya socialistiska partier som med ett likartat program försökte fylla en del av dess utrymme.

Mångfalden av socialistiska partier som växt fram under frankismens sista tid är i sig ett tillräckligt bevis för att det gamla PSOE, innan det förnyades 1974, hade lämnat efter sig allt för många hål som andra grupper hade för avsikt att fylla, grupper som kände sig helt socialistiska, utan några ”socialdemokratiska” eftergifter, och som knöt an till den växande nationalismen i den geografiska periferin.

Det förnyade PSOE fick till slut övertaget. Vi vet inte om det var därför att det opportunt nog antog ett relativt radikaliserat budskap, samtidigt som de upptäckte vissa nationalistiska krafter, eller om det var tack vare det ”historiska minnet” som identifierade dem med det traditionellt progressiva och demokratiska partiet. Det ”historiska minnet” var när allt kom till kritan den enda faktor man kan urskilja som kan förklara att PSOE triumferade över socialistiska partier med likartade program, och över kommunistpartiet (PCE), som under frankismens sista tid kunde räkna med en organisation som var bättre integrerad i samhället.

För en analys av övergången till demokrati i Spanien 1976-1982 förefaller begreppet ”det historiska minnet” vara av grundläggande betydelse. Vi kan inte här diskutera dess teoretiska värde, utan hänvisar till Maurice Halbwachs verk, där det formulerades för första gången. Vi kan inte heller ta upp Gabriel A. Almonds tillämpning av detta begrepp för att förklara vissa politiska fenomen.

Med ”det historiska minnet” avser vi här det kollektiva medvetandet om ett genomlevat förflutet, som genomsyrar en generations politiska uppträdande. Förbundsrepubliken Tysklands första steg, eller de allmänna linjerna i dess grundlag, kan man inte förstå utan att ta hänsyn till det ”historiska minnet” från Weimarrepubliken.

I detta avseende utgör upplevelserna från Andra Republiken och från inbördeskriget det ”historiska minnet” som förklarar övergången. Demokratiseringsprocessen har skett på det sätt som skett – utan något brott i den gällande lagligheten, under varje etapp ledsagad av ”consensus” hos hela det väldiga spektrumet av politiska krafter från höger till vänster, med undantag endast för fascisternas extrema höger, och för den lika våldsamma revolutionära extremvänstern – i sista hand på grund av det levande ”historiska minnet” av inbördeskriget

Alla som uppträdde på den politiska scenen, vare sig de representerade högern eller vänstern, hade hela tiden en gemensam utgångspunkt: att till varje pris undvika ett nytt inbördeskrig. Av de många och mycket olika faktorer som har övat sitt inflytande, förefaller mig detta vara det avgörande, det som man först och främst måste redogöra för.

Men ur det ”historiska minnet” hämtar man inte bara en gemensam princip för uppträdandet: att i varje kritiskt ögonblick undvika en konfrontation. Detta minne innebär också att varje samhällsgrupp, varje politiskt parti, betraktar sitt förflutna i avsikt att inte på nytt göra sig skyldigt till de misstag det ångrar i det förflutna.

Efter ett inbördeskrig skulle ingen grupp, inget parti, ingen rörelse kunna låtsas ha gott samvete. Detta gäller kungahuset, katolska kyrkan, armen och de härskande klasserna, men också vänsterpartierna, fackföreningarna och övriga arbetarorganisationer. är varje samhällsklass, varje institution, varje parti bara månar om sina egna kortsiktiga intressen och ger sig in i den destruktiva dialektik där det handlar om allt eller inte,. blir resultatet den kollektiva katastrofen. Att gå framåt innebär att acceptera en ”kompromiss” som tar hänsyn till alla parters väsentliga intressen.

1936 rådde allt eller intet-logiken, det vill säga våldets logik. Efter att till fullo ha upplevt följderna av denna, efter ett inbördeskrig och fyrtio års diktatur, var segrarna och de besegrade 1916 överens om att den enda framkomliga vägen var förhandlingarnas och kompromissernas väg. Spanien var moget för demokratin.

Som en avgörande faktor för den fredliga demokratiseringen har man pekat på kungens vilja att genomföra den. Natten den 23 februari 1981, när en del av armen gjorde uppror och när civilgardet ockuperade deputeradekammaren, har till fullo styrkt denna hypotes.

Även kungahuset, som institution, har orienterat sig med hjälp av sitt eget ”historiska minne” och rättat sitt uppträdande efter en grundläggande livserfarenhet: diktaturens oförenlighet med monarkin. Nuvarande kungens farfar, Alfonso XIII, miste kronan i april 1931 därför att han hade tolererat, och kanske till och med legat bakom, en militär statskupp tio år tidigare. Genom att ta på sig ansvaret för general Primo de Riveras statskupp beseglade Alfonso XIII sitt eget öde, och den institutions som han förkroppsligade.

General Francos diktatur förkroppsligar samma princip om monarkins oförenlighet med diktaturen. Trots att Francos revolt den 18 juli 1936 inte kunde öppna något annat perspektiv än den monarkistiska restaurationen, blev Franco själv under fyrtio år det största hindret för att denna restauration skulle kunna genomföras.

De historiska erfarenheterna från det här seklet har i Spanien bundit monarkin till den demokratiska regimen, till medvetandet både hos kungahuset och hos samhället att monarkin kommer att vara lika länge som demokratin. De enda antimonarkistiska krafterna, både till vänster och till höger, är de antidemokratiska. Kungahusets symbios med den demokratiska regimen är en annan faktor som är mycket speciell för Spaniens historia, och som inte kan kopieras i andra länder som söker en liknande demokratiseringsprocess.

Även vänstern – socialistpartiet och kommunistpartiet – har hela tiden på samma sätt bemödat sig om att inte upprepa de misstag som begicks under Andra Republiken. Det finns ingenting mer destabiliserande än att kombinera en revolutionär retorik med en enfaldig och ganska ineffektiv reformism, som skedde under Andra Republikens tid.

Den princip som har styrt vänsterns hela politik har varit att inte konfrontera sig med de reella maktinnehavarna, i varje fall inte så länge vänstern inte kan vara helt säker på att den kommer att vinna kampen. I stället för hot och en tom revolutionär retorik – kompromisser som garanterar vänsterns position, och en anpassning av språket och målsättningen till det som är socialt och politiskt uppnåeligt.

Det är värt att understryka att den direkta konfrontationen mellan katolska kyrkan och vänsterpartierna, som fick så katastrofala konsekvenser under Andra Republiken, knappast har skett under denna övergångsetapp. Både kyrkan och vänstern har varit väl medvetna om gångna erfarenheter, och mycket noga sett till att undvika en direkt konfrontation.

Att vänstern visat sig försonlig gentemot kyrkan har inte hindrat den, tvärt om, att förverkliga några av sina gamla krav – skilsmässolag, abort i speciella fall – och då återstår ännu andra avgörande slag, som den offentliga undervisningen och frågan om den statliga finansieringen av den privata.

Mycket svårare och spändare har relationerna visat sig vara mellan armen och de politiska krafter som satt igång förändringen. Man kan förstå att armen, som uppstått ur ett inbördeskrig och som under fyra decennier har identifierat sig med Francos militära ”seger”, finner det mycket svårt att acceptera just det som den har bekämpat: den parlamentariska demokratin, med ett system av fria politiska partier.

Legaliseringen av alla partier, inklusive kommunisterna, var absolut nödvändig för att systemet skulle fungera, men att medge legaliseringen av kommunistpartiet, den frankistiska armens officiellt uttalade fiende, var utan tvivel en allt för bitter kalk att tömma, och medförde en icke obetydlig baksmälla.

Det måste sägas att alla politiska partier, och i all synnerhet de på vänsterkanten, har bemött de väpnade styrkorna mycket försiktigt, och har sett noga till att inte ens det allra minsta knappa in på den privilegierade ställning som krigsmakten åtnjöt under Francos regim. Konstitutionens artikel 8 ratificerar denna position, något som ännu skiljer den spanska demokratin frän övriga västdemokratier och som är en frankistiska kvarleva – varje folk har sin egen historia.

Ännu allvarligare, men inte mindre symptomatiskt, är att inte ens den nya socialistiska regeringen har lyckats återinföra i armen de fåtaliga officerare som avskedades under frankismens sista tid på grund av sin demokratiska övertygelse, och som då grundade ett illegalt förbund för demokratiska officerare (USM).

En allmän amnesti har medfört att ingen frankist kan ställas till ansvar för sitt uppträdande under frankismen, för att fängelserna skall tömmas på politiska fångar och så att man i staten åter kan integrera dem som mist sina poster därför att de haft demokratiska sympatier. Det enda och plågsamma undantaget är de demokratiska officerarna.

Den militära rättsordningen har reformerats, men kvar finns det gamla privilegiet med en militär jurisdiktion i fredstid, till och med för upprorshandlingar som begåtts av officerare. Om de parlamentariska partierna har använt silkesvantar i sitt umgänge med armen, så har å andra sidan händelserna den 23 februari, och framför allt de militära domarna över dem som bar ansvaret för det misslyckade statskuppförsöket, gjort klart att det inte saknas militära befälspersoner som ännu är besatta av det ”historiska minnet”, i deras fall minnet av den militära sammansvärjningen mot republiken, ett minne som far dem att tolka det som händer nu som om det ännu vore 1936, och som far dem att i hemlighet sträva efter general Francos återkomst.

Socioekonomiska faktorer

Det är klart att det inte räcker att tillgripa det ”historiska minnet” för att fullständigt förklara den demokratiseringsprocess som så framgångsrikt har genomförts i Spanien. Om det ”historiska minnet” alltså inte är den grundläggande faktorn, så kan det däremot inte råda något tvivel om att det åtminstone är den mest specifika och obestridliga.

Det är säkert att utan den grad av socioekonomisk utveckling inom landet som uppnåtts, och utan den gynnsamma internationella konstellationen, skulle processen ha varit om inte omöjlig så åtminstone mycket svårare. Vi bör dock befria oss från femtiotalets statskunskapsmodell som ställde graden av socioekonomisk utveckling i direkt relation till det demokratiska systemet, som om kapitalismen då den uppnådde en viss nivå automatiskt skulle leda till demokrati.

De senaste decenniernas händelser i Latinamerika har lärt oss att skilja mellan dessa båda processer. Vi har kunnat konstatera att den ekonomiska tillväxten skärper klassmotsättningarna, och att den därför också kan utmynna i en motsatt process, av auktoritär och byråkratisk art.

Det råder inte något tvivel om att den fredliga övergången till demokrati i Spanien har skett av följande skäl:

1. Därför att det under frankismens andra etapp (1959-1975) skedde en industrialiserings- och allmän ekonomisk utvecklingsprocess, som till slut kom att radikalt omforma det spanska samhället från att ha varit övervägande agrart till att bli helt industriellt.

2. Därför att denna ekonomiska och sociala moderniseringsprocess drevs fram utifrån, och öppnade landet för omvärlden (omfattande införsel av utländskt kapital, en snabbt växande turism, en massiv utvandring av arbetskraft som då den kommer tillbaka inte bara har med sig valuta, utan också sina europeiska erfarenheter), vilket fördjupar klyftan mellan å ena sidan det officiella systemet och den officiella ideologin – en konservativ nationalkatolicism, som passar ett underutvecklat bondesamhälle – och å den andra den nya sociala och ekonomiska verkligheten.

3. Därför att de mest dynamiska sektorerna av den spanska kapitalismen, och naturligtvis den internationella, satsade på det demokratiska systemet därför att det stämde bäst överens med deras intressen på medellång och lång sikt. Den svåra och smärtsamma anpassningen av den spanska ekonomin till EG kan ännu ge upphov till en nationalistisk, konservativ och auktoritär reaktion hos de ekonomiskt missgynnade sektorerna, men det är mycket osannolikt att en sådan reaktion skulle kunna få övertaget.

4. Sist men inte minst därför att de internationella konjunkturerna, som är mycket annorlunda nu än de var på trettiotalet, har gynnat demokratins utveckling och konsolidering i Spanien.

En segers orsaker

Beträffande den överväldigande socialistiska triumfen den 28 oktober 1982 har en plattityd upprepats intill leda, men den är för den skull inte mindre sann: Vad skall spanska folket ta sig till på valdagen, med tanke på den spanska politikerkårens oduglighet och opportunism? 1977, i det första demokratiska valet, röstade folket för ”reform”, men det visade samtidigt mycket klart att det inte var få som föredrog en ”brytning”. I valet i mars 1979 ratificerades slutgiltigt den ”överenskomna reformen” (la reforms pactada). 1982 röstade en förkrossande majoritet för den förändring som socialisterna erbjuder.

Denna kantring av valvinden bör man inte tolka som ett omoget vankelmod. Tvärt om – situationen hade gått utför så till den grad att det enda val man hade var att antingen gå under eller få till stånd en förändring. Den socialistiska triumfen den 28 oktober var helt enkelt en vädjan att få leva. Spanska folket har utan omsvep givit uttryck åt sin okuvliga vilja att leva i fred och i frihet, vilket under Spaniens nuvarande omständigheter förutsätter inte så få förändringar.

Vi behöver inte ägna oss åt några hårklyverier för att förklara den socialistiska segern. För en gångs skull är förklaringen solklar: inför utsikten att övergången skulle komma att frysas på sitt nuvarande stadium och börja gå bakåt, så snart någon av de tydligt antidemokratiska fronterna börjar skrika, röstade majoriteten av spanska folket för en konsolidering av demokratin därför att detta är den enda tänkbara vägen till en ständig utveckling, och åtog sig de förändringar som är nödvändiga för att detta mål skall kunna uppnås. I en mycket bräcklig situation, med växande hot mot de demokratiska institutionerna, röstade spanska folket på demokratin.

Det är tre avgörande faktorer som tillsammans lett fram till detta resultat:

1. PSOE:s ansvarsmedvetna politik, då partiet hela tiden låtit försvaret av den demokratiska staten gå före sina egna hänsyn, av vilket slag de vara må.

2. Center-högerregeringens svaghet inför kupphotet.

3. Att det sittande regeringspartiet (UCD) upplöstes som en sockerbit i kaffet, och lämnade sitt politiska utrymme åt den gamla auktoritära högern.

Efter natten den 23 februari 1981 var den enda vettiga lösningen, om man utgick från att demokratin skulle konsolideras, en koalitionsregering mellan UCD och PSOE, som å ena sidan skulle kunna kontrollera kupphotet, och å den andra fortsätta att utveckla konstitutionen och förverkliga de mest angelägna reformerna.

Trots att socialisterna mycket väl kände till det höga pris som deras parti skulle få betala för en sådan koalition, föreslog de envist och gång på gång en sådan. Kanske kommer en gång den avgående regeringschefen, Calvo-Sotelo, att förklara vilka motiv han hade för att envist motsätta sig den enda förnuftiga lösningen under dessa omständigheter.

I stället för att ställa sig i spetsen för en bred regering som kunnat stärka demokratin, valde Calvo-Sotelo en oklar och ostadig politik, som dock i sista hand skulle leda till en sammansmältning med den gamla högern, som om han hade varit övertygad om att det misslyckade statskupp-försöket hade markerat de oöverstigliga gränserna för demokratiseringsprocessen, och att den enda politik som nu dög var att slå till reträtt och bygga murar för att rädda den konstitutionella ordningen, i varje fall på papperet.

Det finns ingen som, medvetet eller omedvetet, har arbetat så nitiskt och uthålligt för att stärka Alianza Populars batonghöger som Carvo-Sotelo. Eftersom han var ledare för UCD:s minoritetsregering, och mycket snart också UCD:s partiledare, kan man förstå att kulmen på detta blev att han upplöste sitt eget parti – kanske var han den förste i världshistorien som gjorde det medan han satt vid makten.

Med tanke på centerns självmordsmässiga vacklan fram och tillbaka fanns det inget annat verkligt alternativ än det socialistiska – de demokrater som tidigare röstat på UCD eller PCE massvandrade nu till PSOE. Det spanska åttiotalssamhället har blivit tillräckligt komplext och moget för att inte längre ha plats för något annat statsskick än det demokratiska.

Arbetarklassens roll

Vilken roll har arbetarklassen och fackföreningsrörelsen spelat i denna överblick? Inbördeskrigets verkliga förlorare, arbetarklassen i städerna och på landet, blev centrum för Francoregimens rasande förtryck under dennas första etapp. Arbetarklassens politiska och fackliga organisationer blev inte bara förbjudna, utan utsattes också för ett brutalt förtryck utan tidigare motsvarighet i Europas historia. Regimen lyckades helt krossa de gamla fackorganisationerna, det anarkosyndikalistiska CNT och det socialistiska UGT.

Man kan alltså inte utan vidare upprätta någon kontinuitet mellan förkrigstidens arbetarorganisationer och de som blev lagliga efter demokratins införande 1976, även om några behållit sina förkortningar och naturligtvis medvetenheten om att de kan räkna med en lång kamptradition.

Arbetarrörelsen i sin nuvarande form uppstod på sextiotalet, med den snabba industrialiseringsprocess som kunde tåla en liberalisering av det ekonomiska systemet och dess fullständiga integration i Västvärldden. Till en början hade den en spontan karaktär, med de krav som hör till arbetarklassen – bättre löner, strejkrätt och fria fackföreningar – och organiserade sig på fabriker och i gruvor, i ”arbetarkommissioner” som hade i uppdrag att förhandla vid konflikt.

Medan det hemliga kommunistpartiet – före kriget hade det inte funnits någon kommunistisk fackföreningsrörelse – lade vikt vid möjligheten att kontrollera dessa ”kommissioner”, och till slut lyckades göra det genom att acceptera de spelregler som den frankistiska lagstiftningen tvingat fram, så vägrade det socialistiska UGT att på något som helst sätt samarbeta med de frankistiska fackföreningarna. Denna organisation lyckades därför till en början inte återvinna sin gamla majoritetsställning.

Under tiden närmast före Francos död visade fackföreningsrörelsen upp egna drag, som skiljer den i grunden från vad den var på republikens tid. För det första har anarkismen, som ställde till med sådana problem i Andra Republiken, de facto mist allt inflytande och reducerats till marginella sektorer av småborgerligt ursprung, som inte ägnar sig åt någonting annat än sina interna strider. Det anarkistiska Spanien hör numera till historien.

För det andra har ”arbetarkommissionerna” (Comisiones Obreras, CC.00), kontrollerade av kommunisterna, lyckats utvecklas till den mest pådrivande fackliga organisationen som tränger undan anarkister och socialister. Det förtjänar att påpekas, för att undvika missförstånd, att sjuttiotalets spanska kommunistparti Partido Comunista de España, (PCE) i sin hemliga organisation inne i landet inte längre hade mycket gemensamt med det stela och dogmatiska partiet på stalinismens tid. Kommunisternas framgång berodde på att de böjde sig för den nya arbetarklassens krav och ekonomiska och sociala strävanden, och fullständigt övergav det gamla revolutionära perspektivet.

De dominerande fackliga organisationerna under övergångstiden, CC.00 och UGT, kännetecknas av att de ägnar sig åt en ren lönepolitik, utan att annat än rent teoretiskt och på programnivå ifrågasätta den etablerade socioekonomiska ordningen. Om arbetarrörelsen före kriget var revolutionär – i de anarkistiska organisationerna både i teorin och i praktiken, hos socialisterna huvudsakligen retoriskt – så har den nya fackliga rörelsen, vare sig den är kommunistisk eller socialistisk, i lika hög grad en femöresideologi. Båda ser de utvecklade kapitalistiska ländernas fackföreningar som sin förebild.

Den spanska ekonomins snabba utveckling och regimens öppningspolitik under sin andra etapp (1959-1975) reducerade i själva verket oppositionen till en handfull intellektuella, till studenterna och, som den enda kraften av betydelse, till arbetarklassen. Den ”demokratiska oppositionen” hade inte tillräcklig framåtanda för att störta diktaturen, eller för att efter diktatorns död driva igenom den ”demokratiska brytningen”. Regimen efterträdde sig själv, så som den hade lagstiftat, genom den monarkistiska restaurationen representerad av prins Juan Carlos.

Den enda protest som är värd att notera mot att regimen skulle leva vidare i sin nya monarkistiska dräkt kom för det första från arbetarklassen, som under första hälften av 1976 gjorde sig påmind genom en strejkvåg, och för det andra från den katalanska och baskiska nationalismen, som hade trängt in till och med i borgarklassen hos dessa folk, och som inte längre var benägen att fortsätta att skjuta upp sina krav på självstyre.

Övergången skedde genom en ”överenskommen kompromiss” mellan regimens politiska krafter, som var öppna för en dialog eftersom det var enda sättet för dem att bevara det väsentliga i sina positioner, och den ”demokratiska oppositionen”, stödd av arbetarklassen och den perifera nationalismen, de enda genuint antifrankistiska samhällskrafterna.

Om det är arbetarklassen och dess politiska och fackliga organisationer som har fatt slita med kampen mot diktaturen och om det i sista hand var arbetarnas strejker och demonstrationer som 1976 tvingade fram ett överenskommet slut på den frankistiska regimens dödskamp, så är det också arbetarrörelsen som man måste ge förtjänsten att den undvikit allvarliga konflikter, som skulle ha ifrågasatt den svaga, gryende demokratin.

Om inom politiken regeln har varit överenskommelser och kompromisser – ”consensus” – så har inom fackföreningsrörelsen det socialistiska UGT drivit igenom en politik med harmoni (”concertación”) mellan tre grupper (regeringen, arbetsköparna och fackföreningarna), vilken fatt UGT att under loppet av sju år bli landets ledande fackorganisatio, och tränga ut CC.00, som utgått från mycket solidare positioner, efter att ha tvingat dem att följa samma våg.

Den spanska demokratins bräcklighet och den fackliga svagheten – högst 40 % av arbetarklassen är organiserade, och uppdelade på olika centralorganisationer – har tvingat dessa att, som enda vettiga policy, förhandla med arbetsköparna och hela tiden söka regeringens stöd.

Från den 1 till 5 juni 1983 höll UGT i Madrid sin 33:dje rikskongress. UGT hade då den svåra uppgiften att skissera en politik som var självständig, men samtidigt solidarisk med den socialistiska regeringen.

Om harmonipolitiken har givit så goda resultat med center-högerregeringar, så är det inte mer än naturligt att denna väg bekräftas när det sitter en socialistisk regering.

Den socialistiska landsorganisationen UGT accepterar lönestoppspolitiken, i solidaritet med de arbetslösa och med regeringen, men kräver synliga motprestationer till förmån för arbetarklassen: ”större arbetslöshetsunderstöd, bättre sjukvård och utbildning, förbättrade pensioner och bostäder med mera”.

En lugn avlösning

Man har inte i tillräckligt hög grad påpekat med vilket beundransvärt lugn regeringsskiftet från höger till vänster kom att genomföras. Mot den tragiska bakgrunden av ett inbördeskrig och fyrtio års diktatur fick avlösningen i Spanien mycket större betydelse än den skulle ha haft i ett land med gammal demokratisk tradition.

För knappt två år sedan fanns det fortfarande många som förutsåg att det skulle bli avsevärda spänningar, och att det skulle gå utför med landet, om socialisterna kom till makten. Att den nuvarande regeringen har förstått att landa lugnt och klokt är en odiskutabel förtjänst som nästan ingen har lagt märke till.

Regeringen har med gott omdöme avstått från det fåfänga försöket att få allt arbete gjort på hundra dagar, för att sedan spricka efter ett år. Den har varit övertygad om att förändringsprocessen inom de etablerade ramarna kräver kontinuitet och tid. Jag tror att denna regeringens främsta förtjänst är att den vet att den kommer att sitta kvar, och att den därför inte behöver göra någonting förhastat.

Övers. Gunnar Gällmo