Det svårfångade människovärdet

”För mig är människovärdet viktigare än marknadsvärdet”, försäkrade Ingvar Carlsson på numera nedmonterade valaffischer, ett påstående som verkar okontroversiellt i alla samhällen som avskaffat slaveriet. ”Tanken på människors lika värde driver mig”, sade Carlsson också. Slagorden visar i alla fall på olägenheterna med svenskans honnörsord ”människovärde” (samma bildningstyp som andrahandsvärde, realisationsvärde, etc.). Det är både så innehållslöst att alla hyllar det och så oklart i det konkreta fallet att det är oanvändbart. I själva verket är det en missledande översättning av tyskans Menschenwurde, som helst borde återges med ”mänsklig värdighet”. Detta begrepp härstammar från antiken. Cicero talar i anslutning till stoikerna om en persons dignitas i kraft av sin officiella ställning men också om varje människas dignitet i kraft av att hon, i motsats till djuret, har förnuft. (För att inte en mängd missförstånd av detta slag skall uppstå vore det bättre om man talade om människovärdighet.)

Man kan kasta ut ett dussintal enkla frågor för att visa hur tvetydigt ”människovärdet” är. Tvetydigheten skapar obehag, och i så allvarliga frågor ville vi gärna ha samförståndslösningar. Därför finns något som heter Statens medicinsk-etiska råd, tillsatt av regeringen med partipolitiska representanter samt medicinska och etiska experter. Rådet skall belysa etiska frågor i ett, som det heter, övergripande samhällsperspektiv. Därför har man utgivit en debattskrift, ”Det svårfångade människovärdet” (Etiska vägmärken 4, Allmänna förlaget 1991) som är värd att tas på största allvar.

Författarna representerar olika grundsyner, och därför var det inte att tänka på att man skulle komma fram till några gemensamma teser eller rekommendationer. Blott på en punkt är man, av pragmatiska eller dogmatiska skäl, överens: människovärdet skall grundas på människovarat, att man hör till släktet homo sapiens, och inte på kvalitet eller prestation. P C. Jersild, läkare och författare, grundar detta som han säger axiomatiskt, inte dogmatiskt. Vi har i vår kultur kommit överens om att så skall vara fallet, och detta dikterar också samvete och förnuft, vilket Jersild i och för sig betraktar som en möjligen vacklande grund: ”Också jag har ett behov av eviga värden.” Resonemanget grundar han på en definition av Ingmar Hedenius, som är värd att citera:

”Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan. Denna princip kan också uttryckas med orden, att alla människors lika värde ingenting annat är än att alla har precis samma rätt till en människovärdig tillvaro.”

Som Jersild påpekar beror varje uppfattning av människovärdet på vad man menar med människan. Han ser människoblivandet i biologiskt perspektiv som ett antal trappsteg. Det blir en smaksak (eller rättare sagt beroende på konsekvenserna) vart man vill förlägga inträdandet av människovarat.

Teologerna Erwin Bischofberger och Helge Brattgård utgår i sitt bidrag ”Det oinskränkta människovärdet” från den moraliska intuitionen, detta som finns hos ett fungerande samvete och blir uppenbarast i situationer där människovärdet kränks (alltså en möjligen nödvändig cirkeldefinition). Intuitionen säger att människovärdet finns och bör bevaras ovillkorligt och oinskränkt, och för att denna princip skall kunna upprätthållas måste den ytterst förankras dogmatiskt, i tron att människan är skapad till Guds avbild (jfr 1 Mos 1:27; 9:6) och att hennes värde där för har blivit henne givet och är okränkbart. Detta förhållande föreligger redan vid befruktningen. Alla senare gränser för personblivandet är, menar Bischofberger och Brattgård, godtyckliga. Konceptionen innebär nämligen något radikalt nytt i förhållande till spermien och ägget. I denna begynnelse finns redan potentiellt allt som personen senare kan bli och blir. Människovärdesprincipen är ett nödvändigt men också otillräckligt riktmärke om man vill garantera humaniteten. Vill man ge den villkorslös giltighet måste man dock rota den i verklighetens urgrund som är Gud.

Fackfilosofin representeras av Göran Hermeren, professor i praktisk filosof och sedan en tid i medicinsk etik. Han söker en definition av människovärdet som är motsägelsefri, praktiskt användbar, vetenskapligt fruktbar och så enkel som möjligt. Klart framställer han de olika alternativen: alltifrån uppfattningen att människovärde föreligger från konceptionen (men naturen stöter bort nästan hälften av alla befruktade ägg) ända till den andra extremen, att det är beroende av prestation och graderbart (den nazistiska modellen). Hermeren stannar för en som han finner rimlig lösning någonstans däremellan, knuten till vad människan är, inte vad hon gör. Han gör skillnad mellan människovärde, lika för alla, och skiftande värdefullhet i olika situationer (att bara fria till en är ingen kränkning av alla de andra). Han gör också skillnad mellan människovärde och skyddsvärde: det senare tillkommer det tidiga fostret men måste vägas mot andra skyddsvärda intressen, t.ex. moderns förfogande över sin kropp. Hermerens förslag till definition ansluter till Hedenius, en minimaldefinition som innebär att varje människa skall tillerkännas de mänskliga rättigheter som sammanfattas i FN-stadgan. Detta minimum har tankeekonomiska fördelar och förutsätter inte att man först har förstått innebörden i ”människovärde” eller omfattar vissa trosföreställningar; vidare är denna definition, om inte biologiskt motiverad, så åtminstone lika vetenskapligt befogad som någon annan. Den står i harmoni med grundvärderingarna i vår kultur.

Skriften avslutas med en historisk exposé över teorier om människovärdet, de mänskliga rättigheterna och om begreppens roll i svensk politik och lagstiftning. Den kristna traditionen tar de mörka sidorna hos människans villkor (som kallas främlingsskapet) på allvar, att människan är ofri och måste befrias. Evangeliet är ofullbordat: det rymmer värden som först långsamt har förverkligats (barnets och kvinnans förbättrade ställning och inkvisitionens avskaffande) eller ännu inte förverkligats (kriget som konfliktlösning). Islam, som presenteras av jan Hjärpe, betonar att alla människor är födda med samma värde — det är hennes gärningar som kvalifierar henne. Det pågår en debatt mellan traditionalister och modernister om tolkningen av Guds lag i det konkreta fallet. Ett kort avsnitt ägnas också åt antik grekisk filosofi.

Analytiskt värdevacuum

Är det något denna lilla debattskrift tydliggör, så är det att aldrig så skarpsinniga analyser är otillräckliga för att man skall nå en entydig definition av ”människovärdet” (eller som jag hellre ville kalla det, människovärdigheten). Begreppsanalyser visar bara ett antal rimliga och följdriktiga sätt att argumentera utifrån de grundaxiom man valt att hävda – på andra grunder än sådana analyser. Hermerens bidrag är särskilt belysande. Han tillhandahåller föga mer än det som varje tänkande människa kunde komma fram till vid anteckningsblocket, om hon blott försetts med ett antal medicinska basfakta och en historiebok. Hans förslag baseras på rimlighet, dvs. vad vår kultur kommit fram till som kompromisslösning på det nuvarande stadiet i sin utveckling. Så blir begreppsanalytikern på etikens område lätt en utvecklingens notarie, som legitimerar den vedertagna majoritetsopinionen utan att tillhandahålla verktyg för kritik. Om en populistisk politiker eller en journalistutbildad filosof skapar effektiva argument för eliminering av livsodugligt människomaterial (och vem vågar utesluta en sådan möjlighet?) finner man här föga att sätta emot. Man blir hänvisad till att använda fula namn på det man avskyr eller kalla det ”orimligt”. Detta så mycket mer som professorn i medicinsk etik personligen anser att det inte finns empiriskt stöd för tanken att människan skiljer sig från de högre djuren i fråga om känslighet för smärta, tankeförmåga, språkförmåga, jaguppfattning, ansvar, sårbarhet för kränkning eller planeringsförmåga (sid. 65 och 92). Som P C. Jersild så riktigt har insett: ”Utan en bakomliggande religion, privatreligion eller trosuppfattning blir det svårt att hävda ett dogmatiskt grundat människovärde” (sid. 42). Och ett människovärde som är dogmatiskt grundat och inte förhandlingsbart är vad de flesta önskar sina kära och sig själva.

Med andra ord: skriften visar att den filosofiskteologiska antropologin måste komma i centrum. Dagens civilisation söker tekniska svar på icketekniska frågor. Man vill ha kriterier för hantering av konflikter i livets början och dess slut. Den enskilda individen ses isolerad från sitt sammanhang, som ett psykosomatiskt komplex i vardande eller i begynnande funktionsförlust. På detta fenomen vill man anlägga säkra kvantitativa och kvalitativa måttstockar. När föreligger tidigast en människa och när kan hon tänkas ha upphört? Självfallet måste man besvara de frågorna, men jag blir mer och mer övertygad av debattskrifter som denna att man nu måste starta på nytt, utifrån frågan vad människan är, och då ingalunda bara i ett individualistiskt perspektiv. Här har också teologerna, tycker jag, stannat i portgången. Man måste också, pace Hermeren, identifiera vari homo sapiens skiljer sig från aldrig så försigkomna delfiner, chimpanser och hundar. Det kan ske genom en stunds eftertanke.

Människan intar en absolut särställning genom sin obestämbarhet. Hon är inte som djuren determinerad till vissa mål och vissa beteenden för att nå dessa mål. I stället för päls och klor har hon förnuft och händer. Hon står inför en förkrossande mängd möjligheter och frågor utan svar. Inte ens de första frågorna har några givna svar. Hennes instinkter lämnar henne i sticket: hon står under tvånget att skaffa sig kunskap och erfarenhet som inte är medfödd. Hennes sätt att göra det, dvs. kulturbygget, historiens olika samhälls- och tankemodeller (däribland Auschwitz), visar hennes tallösa möjligheter att ta miste. Hon är genom sitt förnuft öppen för tusentals olika sätt att gestalta sin tillvaro (annars vore debatten om människovärdet omöjlig). Hon är en ångestladdad fråga till sig själv. En av dessa frågor är om livet är värt att leva, vilket oftast stillatigande förutsättes. Ibland svarar hon nej på frågan genom självmordet, som mig veterligt inte praktiseras bland djuren. På henne vilar ett ansvar som hon inte har bett om. Hon är kapabel till det högsta och till det lägsta, och att hon ibland använder sina möjligheter till den värsta tänkbara bestialitet är ingen dementi utan en bekräftelse av ansvaret.

Kallad till kommunion

För att anknyta till den specifikt kristna terminologin är människan person, skapad av Gud och med en odödlig personkärna, utrustad med ansvar och bestämd till evig samhörighet. Detta innebär att hon är given sig själv som gåva och som uppgift och inte ens själv har rätt att ta sitt liv, långt mindre då andras. I denna status av att vara given ligger hennes oförytterliga värde (och värdighet). Som person, och inte bara individ, är hon öppen, ett ansikte vänt mot de andra, från början ett oskrivet blad som hon själv måste fylla med bilder och tecken, hänvisad till samvaro (homo animal sociale), samverkan (homo faber), samspråk (homo loquens) och samspel (homo ludens) med de andra. Hon är invävd (och i hög grad intrasslad) i en social väv, som ingalunda börjar när hennes hjärta slår sina första slag eller upphör med hennes fysiska död. Utan denna väv vore människolivet och människovärdet otänkbart. Omständigheterna kring personens tillblivelse, alltså föräldrarnas ansvar för nästa generation, är högst relevant i sammanhanget, likaså personens eftermäle, goda eller dåliga namn och de spår hon eljest sätter.

Att söka definiera det svårfångade människovärdet kan ingalunda bli en intellektuell övningsuppgift om vilket värde som skall åsättas en individ (i stil med den närmast metafysiska frågan om mervärdets närvaro i varan) under vissa omständigheter. Frågan om människovärdet måste besvaras långt innan man ställs inför medicinsk-etiska konfliktsituationer. Man måste utgå från att hennes värde är från början givet och se det insatt i ett vidare perspektiv, där jag tror nyckelordet borde vara samhörighet (på teologiskt språk kommunion). Samhörighet med en kärleksfull omgivning är ett transcendent värde i den meningen att det överskrider gränserna för det fysiska livet och döden. Detta så till den grad att det mänskliga onda kunde definieras som bristande samhörighet. Redan detta att man hör till familjen homo sapiens berättigar från första ögonblicket till det sista till en sådan förpliktande solidarisk gemenskap. De lösningar man tillämpar i etiska konfliktsituationer måste bygga på denna personens okränkbarhet inför Gud och samhörighet med sin mänskliga omgivning.

Det blir glasklart av debattskriften ”Det svårfångade människovärdet” att en användbar definition av människovärdet måste grundas på en sådan vision, som inte blott är summan av en rad empiriska iakttagelser parade med korrekta slutledningar. Den moraliska intuitionen bildar självklart grunden, men en intuition kan i längden knappast upprätthållas om den inte bärs av människor som på djupet omfattar en vision av vad människan är och som går långt utöver biologismen, marxismen och kapitalismen eller en på tomgång exercerande satsanalys och därpå grundade begreppsanalyser, eller som nöjer sig med att uppfatta människan som ett komplex av kroppsliga och psykiska behov.

Om man inte förklarar talet om Guds avbild klingar det blott ironiskt. I patristisk tradition sägs människan äga kunglig värdighet genom sitt förnuft, sitt viljeavgörande, sitt moraliska ansvar och sitt barnaskap hos Gud. Detta tema måste nu utvecklas, med biologin som nödvändig bakgrund men med trons vision som vägvisare.

Människan blir i hög grad det hon tror att hon är. Ingen av hennes idéer är så ödesdiger som den hon hyser om sig själv. Till sist är det omöjligt att upprätthålla en ”hög” antropologi utan en artikulerad teologi. Vi lever i en tid där allt fler vill instämma i biologen Lessings beskrivning av människan som ”en på grund av sin så kallade ande efter hand storhetsvansinnig art av rovapa”, en naturens återvändsgränd, motbjudande för sig själv och en katastrof för världen.

Vi kan knappast drömma om några enhetssamhällen med allmänt accepterade värderingar, som utesluter nya moraliska katastrofer av den typ det mörka 1900-talet excellerat i. Men kan man utan Gud i längden rädda människovärdet från att bli ett högt klingande intet? Vad skall man annars anföra som svar på Nietzsches alltmer profetiska ord? ”Gud är död … Vad var det som hände när vi lösgjorde denna jorden från dess sol? Vart rör den sig? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Bakåt, åt sidan, framåt åt alla håll? Finns det fortfarande ett upp och ett ner? Irrar vi inte genom ett oändligt ingenting?”

P. C. Jersild har i DN 19 oktober gjort en mycket klargörande deklaration. Han gör debatten en välgärning genom att peka på en uppenbar, men oftast ignorerad gränslinje. Den går mellan de två konkurrerande uppfattningarna i synen på människovärdet. Å ena sidan den evolutionär-humanistiska, som ser människoblivandet som en successiv process, där apmänniskan vid en viss tidpunkt blivit människa och där altruismen ses som ett utvecklingssteg till gagn för artens fortbestånd. Å andra sidan den religiösa eller naturrättsliga, som ser människan som skapelsens krona, (av Gud, Naturen eller Något) utrustad med ett värde som inte är beroende av samhälleliga överenskommelser, inte ens av FN-konventioner. Det svalg som är befäst mellan dessa grundsyner får inte ignoreras, även om de måste koexistera i ett öppet samhälle. ”Det innebär att man inte kan skygga för en rejäl livsåskådningsdebatt där alla gamla gymnasiala frågor måste få komma upp, om Guds existens, livets ursprung, dess eventuella mening.” Signums redaktion hade inte sagt det bättre.