Ekumenik ute och hemma

Under Birgittajubileet i Rom har en ekumenisk högtid av ovanliga mått ägt rum. Vid en vesper framträdde de lutherska ärkebiskoparna Werkström och Vikström vid Peterskyrkans högaltare tillsammans med påven och de katolska biskoparna Brandenburg och Verschuren. Under vespern gick de alla ned till Petrusgraven för en stunds bön, och i slutet av gudstjänsten höll de båda ärkebiskoparna var sitt tal. Drottning Silvia läste en av vesperns bibeltexter, och allra sist sattes en plakett över den heliga Birgitta upp bredvid Michelangelos Pietå av kung Carl Gustaf och påven tillsammans. Det hela fick alltså en på en gång romersk och svensk nationell prägel. Förutom den finska lutherska kyrkan var också den norska representerad, däremot inte den danska som redan vid påvebesöket 1989 markerade sin avvisande attityd gentemot påven.

Högtiden har sin grund i de goda personliga relationerna mellan påven och ärkebiskop Werkström och uttrycker en anda av ömsesidig respekt som är värd all uppmärksamhet. Men vad har den för faktiska följder? Förändrar den på något vis relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska? Om detta har redan spekulerats en del i pressen.

Svenska Kyrkans Tidning påpekar i en ledare (17/10) att biskopsämbetet i Svenska kyrkan inte är samma auktoritativa läroämbete som i den katolska kyrkan. Beslut i lärofrågor ligger hos kyrkomötet med dess läronämnd som expertorgan. Ärkebiskopen kan därför inte utan vidare företräda Svenska kyrkan gentemot den katolska. Här påpekas också vilket motstånd mot den katolska kyrkan som finns i den svenska opinionen och vilka problem som invandringen vållar. Slutet är värt att citeras in extenso:

”En av Roms svårigheter med oss gäller just vad Svenska kyrkan vill. Vad ärkebiskopen vill är bekant. Vad vissa grupperingar inom Svenska kyrkan vill är inte alldeles obekant. Men kyrkan som sådan? Vem beslutar? Påven är på denna punkt ytterst formell.

För Roms skull och för alla oroliga kyrkomedlemmars skull och för alla ekumeniskt otåligas skull är det tid att Svenska kyrkan gör en officiell och offentlig viljeförklaring. Tala om vad intentionerna är på kort och gärna längre sikt. Vad kommer att hända nu? Hur avser kyrkans beslutande organ att följa upp Birgittajubileet? Ärkebiskopen drev på i Rom och bör skörda heder av det; driv nu på också i Sverige! Berlinmuren föll och undrens tid gäller ännu. ”

I Svensk Pastoraltidskrifts ledare (nr 43) citeras detta med visst gillande, men samtidigt pekar man på svårigheten att förverkliga en sådan viljeförklaring. Framför allt frågar man sig vem som kan fatta beslut:

”Ekumeniken har ju starka inslag av läroavgöranden och rikskyrkans beslutsgång för sådana är erkänt otillfredsställande. Svenska kyrkan har i dagens läge inget bra sätt att hantera lärofrågor. Det senaste fyllnadsvalet till kyrkomötets läronämnd demonstrerar med all önskavärd tydlighet denna svaghet.

Nej, den ovisshet om Svenska kyrkans ekumeniska hållning som KT med all rätt påtalar är bara en sann bild av kyrkans kaotiska situation. Oklarheten gäller ju de grundläggande frågorna om vad kyrkan är och vad den skall vara till för. Och den övervinns inte genom att man skriver ihop sig om en ekumenisk ’viljeförklaring’. Med påvens ord: Att skyla över skillnader främjar inte en äkta dialog.’”

Den realism som här kommer till uttryck är nödvändig om de fortsatta ekumeniska relationerna skall vara meningsfulla. Särskilt viktigt är att dämpa alla överdrivna föreställningar om snabba och radikala förändringar som att påven nu skulle vara villig att erkänna Svenska kyrkans ämbete, ordningar och teologi. Sådana ogrundade spekulationer kan bara sluta i besvikelse och bitterhet. Det finns stora skillnader mellan katolsk och reformatorisk trosuppfattning, och enhetsarbetet måste ske tålmodigt och långsiktigt. Inte minst måste man i Sverige övervinna den folkliga katolikskräck som ledaren i Svenska kyrkans Tidning talar om. Dessutom kommer Svenska kyrkans ställning att radikalt förändras om den i framtiden skiljs från staten, och den ekumeniska dialogen hamnar då i ett annat läge.

Man vore därför tacksam om de röster kunde dämpas något som så ivrigt pockar på interkommunion mellan Svenska kyrkan och katolska kyrkan utan föregående teologiska klargöranden. Ur katolsk (liksom ur ortodox) ståndpunkt är kommunionen vad själva ordet utsäger, nämligen gemenskap i tro, ämbete och sakrament. En sådan gemenskap föreligger inte mellan Svenska kyrkan och den katolska, bl.a. när det gäller eukaristin själv. Höstens debatt om Svenska kyrkans nattvardssyn har tydligt klargjort att det finns många skiftande meningar och att det för närvarande inte går att fastställa vad Svenska kyrkan tror om nattvarden. Sådana hinder innebär självklart inte att den ekumeniska dialogen bör avstanna. Motsättningarna och oklarheterna ger en ännu större anledning att hålla samtalet vid liv, och om gudstjänsten i Peterskyrkan kan stimulera till ett gemensamt och allvarligt sanningssökande i framtiden harden haft större värde än en högtid bara för stunden.