Etikmodell ifrågasatt

I den etiska diskussionen i Sverige dominerar för närvarande en form av konfliktlösning som har fått namnet aktörsmodellen. Den innebär att man i en given intressekonflikt – mellan samhället och den enskilde, mellan läkare och patient, arbetsgivare och löntagare, infödd och invandrare osv. – identifierar aktörerna, definierar deras ofta motstridiga intressen och söker finna en lösning med hjälp av etiska principer (riktlinjer). De mest kända principerna är att göra gott, att inte skada, att bestämma själv, att rättvist fördela tillgångarna. Förutom riktlinjerna skall även den enskilda personens allmänt erkända rättigheter och skyldigheter visa vägen för det rätta handlandet.

I Sverige, och i stora delar av västvärlden, är det alltså riktlinjer och regler, rättigheter och skyldigheter som sätter sin prägel på det etiska samtalet. Man kan också tala om en avvägnings- eller balansetik där var och en har rätt att uppnå vissa mål i livet (ekonomisk trygghet, kunskap, gemenskap), givetvis utan att inkräkta på andras rättighetsrevir.

Denna för den enskilda individen och dennes frihet skräddarsydda etik har uppenbara brister. Den är måhända inte fel men ytlig. Den är intellektuellt tilltalande men ofta existentiellt ovidkommande eftersom den är så opersonlig. Den ger möjligen insikt men stimulerar inte till motsvarande insats. Om den här modellens bristfällighet handlade mycket på den 4:e internationella kongressen i medicinsk etik. På kongressen, som med ett hundratal deltagare från 15 länder ägde rum i Jerusalem i oktober i år, kunde man observera en förskjutning av tyngdpunkterna eller åtminstone en märkbar skiftning i nyanserna, från det analytiska till det humanistiska synsättet, från etisk skicklighet till moralisk trovärdighet. De referat och debattinlägg som väckte mest diskussion handlade inte om rättigheter och riktlinjer (rights and principles) utan om attityder, drivkrafter och dygder, dvs vad som formar en människa som person. Självfallet var man på kongressen teoretiskt överens om giltigheten av vårdetiska principer som att man måste kringgärda den svaga partens (barnets eller patientens) integritet. Principerna är kanske stringenta men har ofta inte styrkan att påverka handlingen. Reglerna kan vara klart formulerade men saknar slagkraft. Tanken må vara kristallklar men förmår ofta inte väcka personen ur handlingsförlamningen.

Under kongressens gång framhöll flera talare att vi, i stället för att rättfärdiga eller argumentera för principernas och reglernas giltighet, först och främst borde fråga oss, vilka slags människor vi vill vara och bli. Först när vi lärt oss att utöva dygden – att vara god och faktiskt göra gott, och inte bara känna till godhetsprincipen – kan vi också fatta reglernas betydelse och erkänna deras giltighet.

Denna snarare praktiskt existentiella än teoretiskt kunskapsmässiga inlärning av moralen kommer man knappast tillrätta med som enskild person. Människan som är infogad i sin gemenskaps historia är aldrig i stånd att söka och förverkliga det goda ensam. Mänskligt handlande är en social process. Det är nämligen där, i gemenskapen, som man gör erfarenheten av trohet och svek, tillit och tvivel, omsorg och likgiltighet. Där lever generositet och uppoffring, och upprördhet när nätverket brister. Gemenskapen är dygdernas hemvist och utgör ramen för besvikelser och omprövningar. Det är tyvärr just denna gemensamma bas för moralen som vi kanske allra mest saknar i vår individualistiskt präglade kultur.

I en särskild uppmärksammad föreläsning pläderade professor David Heyd från The Hebrew University of Jerusalem för en ”supererogatorisk etik” (enligt den i katolsk moralteologi välkända termen opus supererogatonum). Den innebär frivillighet utöver reglernas krav. Mänskligt handlande måste ofta gå längre än vad plikten kräver. Varken en familj eller en vårdavdelning eller en skolklass eller något annat gemensamt mänskligt företag kan bestå, om gruppens enskilda medlemmar bara gör sin plikt. Spontaniteten och glädjen skulle sina, livet torka ut.

Många verksamheter inom medicinen är direkt beroende av supererogatoriska insatser, man behöver bara tänka på blod- eller organdonation. Det är bara att lägga till att hela Jesu bergspredikan är genomdränkt av just denna supererogatoriska anda: ”Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom” (Matt 5:40 i).

Både den judisk-kristna traditionen och den grekiska filosofin har utformat en etik där inte rättigheter och regler utan människan och dygden står i centrum. De gamla mästarna Aristoteles och Thomas av Aquino står sig och blir på nytt konsulterade av vilsna sökare i vår tid. Förmodligen var kongressens mest citerade auktoritet den judiske rabbinen, filosofen och läkaren Maimonides (1100-talet) som förenade judisk fromhet och aristotelisk filosofi och starkt påverkade medeltidens tankemönster. Detta mönster har tydligen inte förlorat sin aktualitet.