Ett universum i sammandrag

De senaste åren har en rad författare publicerat skilda framställningar om människosyn och människovärde. Skrifter med detta innehåll gynnas av en ökande efterfrågan från olika utbildningsinstitutioner och enskilda sökare. Man undrar om människan är mer än summan av förmåga och funktion. Man undrar om hon är mer än en biologisk varelse och vad det i så fall är som är kärnan i hennes väsen. Finns det kanske glömda traditioner som bättre än vår egen tid kan leda oss till en djupare syn på oss själva?

Den som är intellektuellt och andligt nyfiken på vem människan är kan nu få hjälp av en nyutkommen bok av Anders Piltz. Den består av en samling uppsatser med det genomgående temat av människans storhet och hennes elände.

Ett rikt innehåll

Boken har tre huvuddelar. I första delen framställer och förklarar författaren personbegreppet som är själva hörnstenen i den europeiska kulturen. Att varje människa är person är ett unikt uttryck för hennes oförytterliga värde och värdighet. Som person är hon en bristvarelse som i medvetande om sin andliga gränslöshet måste vistas i och dagligen erfara smärtan i sin begränsning. Denna vid jorden bundna och mot himlen strävande varelse har (i motsats till andra levande varelser) en stormande historia i vilken hon skapar sin kultur och som speglas i hennes skriftliga dokument. Mot den bakgrunden framstår människan som en gåtfull skrift, ja ett ”kompendium av verkligheten”. Människans historia kan också tecknas som en stor världsteater med ständigt skiftande förvecklingar och nya genombrott.

I den andra huvuddelen av boken presenterar författaren tre banbrytande andliga ledargestalter från medeltiden. Deras tankesystem är lika svindlande höga och djupa som samtidens katedraler, dessa den kristna trons strålande monument. Kanske är det ingen som klarare än Thomas av Aquino (12251274) har artikulerat människans väsen, hon som är gränslandet i universums mitt. Hon är själv ett universum i sammandrag. Enligt den andre andlige ledaren, Thomas’ samtida mystiker och vän Bonaventura, skall emellertid filosofin och förnuftet behandlas med skepsis. Det högsta värdet är inte kunskap utan vishet som har sin hemvist i kärleken. Den tredje i de andliga katedralbyggarnas förbund är Cusanus som har utvecklat en gudsbild som inte minst för vår tids misstrogna och misstänksamma generation torde väcka intresse. Gud finns före varje skillnad mellan skillnad och likhet.

Bokens sista huvuddel handlar om skilda gestalter i svensk medeltidshistoria. Här tecknas bilden av vår förste författare Petrus de Dacia, dominikanmunk från Gotland (1200-talet). Han läste både i Köln där han måste ha stiftat bekantskap med Albertus Magnus, och i Paris där Thomas av Aquino undervisade i teologi. Författaren visar Petrus storslagna försök att integrera sin kärlek till Kristina från Stommeln i sin tids filosofisk-teologiska syntes och ännu mer i en kristet präglad brudmystik som var så levande under medeltiden.

Boken avslutas med två kapitel som återger några konkreta vardagsscener från Vadstena och Lund. Här möter man inga andliga jättar men desto fler kvicka och listiga figurer. Det är som om bokens inledande höga teorier om människan här fick sin välbehövliga konkretisering. Att vara person innebär tydligen också att ha sinne för det komiska, att vara mottaglig för ett befriande skämt. Munkarna och nunnorna i Vadstena, och tjänstgörande präster och korgossar i domkyrkans kor i Lund, var inga slätstrukna vaxdockor utan levande, och ibland mitt i korbönen sovande, människor med överraskande upplysningar om sin tid. Författaren utvisar här en förkärlek för detaljer som nästan står i bjärt kontrast till de storslagna visioner om människan som man möter i de flesta övriga kapitel.

Många mosaikstenar

Anders Piltz har gett oss en i många stycken välbehövlig och medryckande bok. Han är lika noga med historiska uppgifter som han är kunnig och generös i tolkningen av dem. Han hör till den grupp författare som inte alls nöjer sig med en spännande framställning av sitt ämne. Han har ingen avspänd distans till det, från första sidan är han lidelsefullt involverad i sin framställning. Men denna lidelse är dämpad, liksom tyglad. Han känner en lust i att själv ta ställning och inte bara låta andra välja ståndpunkt.

Visserligen förmedlar författaren inte någon samlad och systematisk antropologi. Porträttet av människan, som han tecknar med hjälp av gamla judiskkristna, grekiska och medeltida traditioner, får och kan aldrig avslutas i tiden. Till definitionen av människa hör nämligen det odefinierbara (134). Följdriktigt nog väljer författaren metoden att omsorgsfullt lägga den ena mosaikstenen till den andra i syfte att framställa några väsentliga, oftast dolda drag av en människobild som för många nutida åskådare, drabbade som de är av historieblindhet, har gått förlorad.

En av de mest lysande mosaikstenarna i detta porträtt som speglar något av människans väsen är beskrivningen av henne som en hemlig men levande skrift. Från Egyptens hieroglyfer till grekernas myter, från bibelns heliga skrifter till Karl Vennbergs och Octavio Paz’ poesi möter vi människan som helig text. Denna text får sin yttersta förtätning i Guds eget Ord som är manifest i Jesus Kristus i vilken både gudomligt och mänskligt har ingått en fullkomlig förening.

De motsträviga generna

Man är frestad att på en punkt – som återkommer flera gånger i boken – ifrågasätta författarens synsätt. Han menar att människans ”förmåga till ondska aldrig får underskattas ty den är genetiskt betingad. Men trots denna onda potential måste människans frihet högaktas” (22). Formuleringen kan leda tankarna fel. Förmodligen avser Piltz här människans moraliska – och inte naturens fysiska – ondska (malum morale och inte malum physicum). Visserligen är människans genetiska utrustning bristfällig. Varje människa bär på skadade gener, både före och efter syndafallet. Men det är inte denna bristfällighet som betingar hennes synd. Om detta vore fallet skulle synden (söndringen) ha varit programmerad från början. Människans genetiska utrustning skulle ha predestinerat henne till ondska. Nej, hon gör det onda som moraliskt subjekt, genom missbruk av sin frihet. Lika lite som heligheten ligger ondskan i generna, den ligger i, och betingas av, människans punkterade frihet. Också författarens uppfattning om att ”hela människosläktet ådrog sig en ärftlig deformitet” (137) genom att överträda Skaparens bud är problematisk och behöver preciseras. Vad menas med ärftlig deformitet, är människans synd orsak till eller verkan av den eller ingendera?

Piltz tycks även på andra ställen ha ett besvärligt förhållande till generna: ”Omkring 1961 dechiffrerades den genetiska koden” (72). Detta skedde faktiskt 1953, och de som knäckte koden var Francis Crick och James Watson (jfr Signum 1989; 15:6971). Genetikens historia manar till noggrannhet eftersom den har utvecklats i nästan halsbrytande fart.

Det är emellertid dags att komma ihåg att författaren i sin kraftfulla framställning inte vill förmedla kunskaper i genetik. Hans budskap handlar om människan som person. I det budskapet ligger bokens stora värde och betydelse för människor som söker orientering om och för sig själva.