Kinas splittrade kyrka

Troende människor iakttar, analyserar och bedömer situationer med sin tro som referensram. Jag gör inte anspråk på någon absolut objektivitet hos följande framställning. Någon sådan finns inte. Kina är mycket stort. Kyrkan i detta land brer ut sig över ett väldigt område, och hennes situation är olika i de olika regionerna. Det är viktigt att hålla detta grundläggande förhållande i minnet. Det skulle vara ganska oklokt att göra omfattande uttalanden om hela kyrkan i Kina, i synnerhet efter bara en enda resa. Sådana åsikter kan bara bli ytliga och oriktiga. Det följande är en värdering av det som jag själv har sett eller hört av andra eller samlat från skriftliga källor.

Religionsfriheten i ett kommunistiskt samhälle

Den kommunistiska regimen, som kyrkan lever under i nittiotalets Kina, är inte längre sådan som den var för fyrtio år sedan. Det finns religionsfrihet, men denna frihet tolereras endast i bästa fall av den kommunistiska och socialistiska regeringen. Denna förståelse av religionen begränsas av dess egen ideologi. Den tillåter religionerna att organisera sig i församlingar och fira liturgi enligt sin ordning – för närvarande den enda frihet som religiösa organisationer äger.

I den kinesiska grundlagen tolkas religionsfriheten mycket snävt. Författningen förbjuder strängt varje utländsk inblandning i sådana religioner som har världsomfattande kontakter, som buddhismen, islam, protestantismen och katolicismen. Religionen angår endast den kinesiska inrikesförvaltningen, och främmande makter får inte på något sätt lägga sig i.

Katolska kyrkan befinner sig på grund av sin universella och internationella karaktär, samt på grund av sin administrativa organisation och struktur, i en svårare situation än andra religiösa grupper, som inte har en lika centraliserad ledning. Påvens primat, och Vatikanen med sin skenbart politiska organisation, gör den kommunistiska regeringen ytterst misstänksam.

Under den kommunistiska regimen måste religionen tjäna landets och samhällets bästa. Partiets avdelning för enhetsfrontsarbete rymmer olika byråer, av vilka en är ansvarig för religionspolitiken, dess verkställande och förvaltandet av religiösa organisationer. Avdelningen för enhetsfrontarbete och Byrån för religiösa angelägenheter lyder under Kinesaska katolska patriotiska föreningen (KKPF). Den protestantiska kyrkan har den patriotiska föreningen Tre Själv, som fyller en likartad funktion som KKPF. Även buddhisterna, taoisterna och muslimerna har motsvarande föreningar.

Enhetsfronten och Byrån för religiösa angelägenheter utnyttjar Patriotiska föreningen som förbindelse mellan partiet och regeringen å ena sidan och kyrkan å den andra. Patriotiska föreningen är ansvarig för att regeringens riktlinjer och åtgärder vidarebefordras till kyrkan, samtidigt som den också informerar regeringsföreträdarna om kyrkans behov.

KKPF har en ordförande och en vice ordförande. Dess medlemmar är biskopar, präster, systrar och katolska lekmän. Den är uppdelad i föreningar på lands-, provins-, stads- och församlingsnivå och anpassar sin politik och dess genomförande till behoven hos Avdelningen för enhetsfrontarbete. Under de första åren arbetade Patriotiska föreningen på ett betydligt annorlunda sätt än i dag. Den har dock även givit kyrkan många bidrag. Genom dess förmedlande roll gentemot regeringen har många kyrkor återuppbyggts. På det hela taget är den en flexibel organisation, som kan anpassa sin verksamhet och sina förbindelser till partipolitiken. I sig själv är den inte någon kyrklig organisation eller församling.

Vi måste betänka att det sammanhang i vilket kyrkan lever i dagens Kina inte är gynnsamt för religionsfriheten. Kyrkan har splittrats i två grupper: den officiella och den inofficiella kyrkan. Den officiella kyrkan är den enda som regeringen erkänner. Den inofficiella kyrkan erkänns inte av regeringen. Mellan de båda grupperna finns starka motsättningar.

Den officiella kyrkan

Denna kyrka följer partiets och regeringens föreskrifter och tolererar ingen inblandning från utländskt håll. I sin förvaltning verkställer hon oavhängighetens och autonomins politik. Hon är särskilt känd för att hon väljer och viger sina egna biskopar. Detta leder till en ofullständig gemenskap mellan den lokala kyrkan och den Heliga stolen, i synnerhet på kyrkorättslig nivå. Tidigare visade den officiella kyrkan under regeringens påtryckningar en viss fientlighet gentemot Rom. Senare har denna attityd dock mildrats. I dag erkänner den officiella kyrkan öppet att påvens pastorala primat hör till kyrkans trosgods. Hon ber till och med för honom.

Med tanke på denna avspänning har människor som är införstådda med förhållandena i Kina överskattat den officiella kyrkan, varvid de förbiser att det ännu återstår många problem. Vi kan inte förneka att den officiella kyrkans gemenskap med Rom är ”stympad ”, åtminstone på rättslig nivå, även om det fortfarande finns en mångfaldig gemenskap i tron. Till exempel delar båda den gemensamma tron på Fadern, det gemensamma livet i Sonen och den helige Ande och den heliga Skrift som gemensam kanon.

Nu frågar några: ”Varför skall vi tala om en bristande gemenskap på den rättsliga nivån? Är inte verkligheten viktigare än lagen? ” Detta kan låta förnuftigt först, men eftersom lagen är oumbärlig för den sociala offentligheten och enheten borde vi ha en positivare inställning till den. I dagens samhälle är det många som försöker finna lösningar på vår världs otaliga problem, men som brister i fråga om ledning och inriktning. Påven, som representerar hela kyrkan, talar genom sina encyklikor till hela världen.

Den officiella kinesiska kyrkans ofullständiga gemenskap med påven är, anser jag, en fråga som vi hoppas kommer att lösas rättsligt en dag. Möjligheten till en sådan lösning antyds av att några biskopar i Kina redan har erkänts av Rom.

Den inofficiella kyrkan

Vi använder uttrycket ”inofficiell kyrka” hellre än ”lojal kyrka” eller ”underjordisk kyrka” – det sistnämnda uttrycket är mångtydigt och påminner om kyrkan i det gamla Roms katakomber – därför att den kommunistiska regimen inte erkänner denna kyrka. Denna kyrka accepterar å sin sida inte partiets krav att hon måste vara oavhängig och autonom. Den inofficiella kyrkan upprätthåller uttryckligen den fulla enheten med påven, för att trygga kyrkans hierarkiska natur och troheten mot hans primat. Mellan den officiella och den inofficiella kyrkan finns starka motsättningar och konflikter. Trots sina meningsskiljaktigheter påverkas dock båda av de särskilda omständigheter som kyrkan i Kina lever under.

Enligt den traditionella teologin är varje lokalkyrka en gudsfolkets trosgemenskap. Den består av biskopen, prästerna och lekmännen. Biskopen innehar ämbetet som stiftets högsta herde och måste trygga kyrkans enhet och katolicitet. Med andra ord representerar biskopen som överhuvud den kyrkliga gemenskapen och leder hennes liv och verksamhet, varvid han också är nära knuten till de andra herdarna. Han måste också stå i gemenskap med påven och leda sin hjord under dennes ledning. Annars kan hans kyrka inte bevara sin enhet och allmännelighet. Hans vigning och anställning i stiftet förutsätter påvens tillstånd. Det kräver kyrkorätten. Om en biskop väljs, vigs och insätts i sitt ämbete utan påvens tillstånd så är detta inte bara illegalt, utan det bryter också gemenskapen med påven.

Den officiella kyrkans olaglighet

Både kyrkans lära och dagens kyrkorätt säger att val, vigning och insättande av en biskop i ett stift utan påvens tillstånd är illegalt. Den kyrkliga gemenskap som står under en illegal biskops ledning är i sig också illegal. Denna olaglighet bryter vederbörande stifts gemenskap med de andra biskoparna och påven, liksom med hela kyrkan. Låt mig här klart säga att frågan om rättsligt grundad olaglighet eller gemenskap inte utan vidare får blandas ihop med den grundläggande frågan om frälsningen.

Det är mycket viktigt att vi inte försöker döma om skulden hos någon medlem av den officiella kyrkan. Vi måste snarare försöka förstå omständigheterna bakom de illegala handlingarna. Visserligen handlar präster som arbetar i en illegal biskops stift själva illegalt, men graden av deras delaktighet i det illegala varierar. Somliga präster, som aldrig har anslutit sig till Patriotiska föreningen, har lidit oerhört mycket för sin tro. Vissa av dem samarbetar nu med en illegal biskop uteslutande med tanke på de troendes sakramentala och andliga liv. Andra präster, som har gått med i Patriotiska föreningen och samarbetar med den illegale biskopen, gör kanske detta med tanke på personliga fördelar. Trots detta gör också dessa de troende en äkta tjänst. Vissa präster har gift sig. Den gruppen bär uppenbarligen ett helt annat ansvar för samarbetet med en illegal biskop än de båda förra grupperna av präster.

Den inofficiella kyrkans laglighet

Den inofficiella kyrkan erkänns inte av Kinas kommunistiska parti och regering. Eftersom biskoparna i denna kyrka upprätthåller en full gemenskap med påven är hon legal i kyrkorättsligt avseende. Under stora uppoffringar lever denna kyrka i ständig fara, men förblir ändå sin uppfattning trogen för att trygga kyrkans ortodoxi. Hon förblir trogen mot påvens primat och fortsätter kyrkans långa tradition av martyrium under förföljelser. Kyrkan har under sin långa historia aldrig uppmuntrat sina medlemmar att under förföljelser äventyra eller till och med förneka sin tro genom kompromisser. Vi måste erkänna att den inofficiella kyrkan faktiskt under de senaste fyrtio åren har förblivit den universella kyrkan trogen och bevarat den katolska enheten.

Naturligtvis är de präster, systrar och lekmän som lever under dessa legala biskopars ledning också legala. Om vi betraktar de omständigheter de lever under, och de svårigheter som de får stå ut med, kan vi förstå varför den inofficiella kyrkan inte visar den officiella kyrkan någon beredvillig förståelse, och varför hon till och med intar en fientlig hållning till denna. Uppenbarligen är inte alla medlemmar av den inofficiella kyrkan helgon. Dessutom äger de biskopar i den officiella kyrkan vilkas status har legaliserats nu också full gemenskap med påven och den universella kyrkan. Vi måste betona att gemenskapen med Rom inte bara gäller rättsliga angelägenheter. Det finns också andra sammanhang, till exempel bönen, sakramenten, den heliga Skrift och så vidare. När jag säger detta, vill jag inte därmed nedvärdera realiteten av rättsliga bindningar till Rom. Eftersom mässan är centrum för kyrkans liturgiska liv och symboliserar hennes enhet, har kyrkliga ämbetsinnehavare förbjudit legitima präster att koncelebrera med illegitima. Den officiella kyrkan vet å sin sida att en sådan koncelebration också strider mot landets politik.

Kyrkan i dagens Kina står under den helige Andes ledning, som medger pluralism inom kyrkan. Det har vi sett på det ovan beskrivna fenomenet. Anden tillåter att illegala biskopar, som handlar enligt principen om det mindre onda, verkar i en helt religionsfientlig atmosfär. Även den inofficiella kyrkan har under Andens ledning bevarat den kyrkliga renlärigheten och den katolska enheten. Båda sidorna är måna om den kristna gemenskapens tro och moraliska liv, och båda har i olika omfattning utsatts för trycket från den kommunistiska regimen.

I ljuset av denna mycket komplexa situation är de ömsesidiga relationerna mellan den officiella och den inofficiella kyrkan av yttersta vikt. Jag skulle här vilja kort presentera tre möjliga vägar för sådana ömsesidiga relationer: ömsesidig vård av gemenskapen, fredlig samexistens och ömsesidigt bekämpande.

Ömsesidig gemenskap

I oktobernumret 1990 av den taiwanesiska tidningen Clergy Review (nr 299) konstaterar en artikel av john Baptist Jiang att två biskopar bor tillsammans på en viss ort i Kina – en officiell och en inofficiell. Fast det inte framgår riktigt klart av artikeln hur långt denna ömsesidiga gemenskap sträcker sig, kan vi ändå säga att den faktiskt existerar. Positivt sett kunde det innebära att man tar tillfälliga steg på vägen till samarbete på vissa områden. Faktum är att det inom den kristna gemenskapen redan finns många gemenskapsnivåer. Både den officiella och den inofficiella kyrkan tillhör samma jesu Kristi kyrka, båda har del i samma trinitariska nådeliv; båda har mottagit samma dop och läser samma Bibel.

Det finns dock en skillnad, nämligen på den hierarkiska gemenskapens område. Vad beträffar den kyrkliga hierarkin, betyder den ”ömsesidiga vården av gemenskapen” mer än att bara säga att Jesus Kristus är kyrkans överhuvud. Den kräver också att man accepterar påvens primat. Man skulle kunna hävda åsikten att det i fråga om de biskopar som bor i samma hus redan finnsen ömsesidig vård av gemenskapen. Vi måste dock fråga oss om det också finns en hierarkisk gemenskap. Skulle inte en hierarkisk gemenskap kräva att den officiella kyrkans biskop avsäger sig oavhängighetens och autonomins politik och överlåter ledningen av den lokala kyrkan åt den inofficiella kyrkans biskop?

Den andra formen av ömsesidiga relationer är en fredlig samexistens, där båda kyrkorna på samma område var för sig utför sitt eget arbete utan inblandning eller konflikt. Detta kan betraktas som en möjlig, rekommendabel och till och med idealisk form, om man tar i beaktande kyrkans nuvarande situation i Kina och svårigheten att upprätta en hierarkisk gemenskap.

Ömsesidigt bekämpande

Sett ur kyrklig synvinkel är det ömsesidiga bekämpandet förvisso inte något idealiskt tillstånd. Ömsesidiga beskyllningar och tvedräkt går över huvud taget inte ihop med den kristna kärleken. Att de båda grupperna har valt olika vägar är ingen orsak till fiendskap. Artiklar som berättar om sådana konflikter, och som därvid tar ställning för den ena eller andra sidan, gör inte saken bättre. De ställer i själva verket till med skada. Sådana saker kan man redogöra för, men som ”brokyrka” kan man inte fördöma någon. Om anklagelser måste framföras, skall de riktas mot omvärlden som är fientligt inställd till religionsfriheten.

Vi har nämnt att Patriotiska föreningen är uppbyggd på lands-, provins- och lokalnivå. Dess inflytande och verksamhet skiljer sig mycket från region till region. På vissa orter har den föga inflytande, och på andra finns den över huvud taget inte, enligt vad somliga hävdar. Där föreningen har föga eller inget inflytande finns det inte någon skillnad mellan den officiella och den inofficiella kyrkan. Det finns bara en kyrka – den legitima. Det betyder dock inte att troslivet på sådana orter är fritt från skrämsel och fruktan.

”Brokyrkans” principer och verksamhet

Denna situationsanalys av kyrkan på det kinesiska fastlandet kan hjälpa oss, som lever utanför det kinesiska fastlandet, att finna en väg.

Påven har vädjat till oss och manat oss att handla. Vi kan inte stå ointresserade vid sidan om och titta på det som händer i Kina, som om vi vore hjälplösa och utan känslor eller medlidande. Gud talar till oss genom denna situation och genom kyrkans högste herde.

1. Medlidande med båda sidor bör vara vårt kännetecken. Även om vissa delar av kyrkan åtnjuter en viss frihet, så lever båda sidorna under villkor som inte är gynnsamma för det religiösa livet och framåtskridandet i tron.

2. Vi beklagar den officiella kyrkans oavhängiga sätt att handla – åtminstone vad den rättsliga sidan av saken beträffar – och brottet i den hierarkiska en

heten med Petri efterföljare. Vi är också medvetna om att den officiella kyrkan i viss utsträckning är ansvarig för denna situation och därför inte går fri från klander. Till detta tillfogar vi att kyrklig oavhängighet, självförvaltning och självbevarelse också kan förverkligas inom kyrkorättens gränser. Dessa tre mål är ett av kyrkans ideal och borde inte på något sätt läggas till grund för ett brytande av den hierarkiska gemenskapen.

3. Den lojala renlärigheten hos den inofficiella kyrkan borde skänka oss mod.

4. Vi hoppas att båda sidorna bevarar det kärlekens band som förenar de kristna. När vi besöker Kina bör vi visserligen göra vår ståndpunkt klar, men inte gå in på enskildheter och inte göra någonting som kan förvärra konflikten mellan parterna. Om vi handlar så som ”brokyrka” kommer vi inte bara att hjälpa våra bröder och systrar i Kina – vi kan också vara kallade att ha del i deras lidande.

5. Vi tror att den heliga Ande är verksam i kyrkan på fastlandet. Det är Anden som bevarar och utvecklar den kristna gemenskapens tro. Vi hävdar att detta gäller båda kyrkorna, den inofficiella och den officiella. Vissa katoliker i den inofficiella kyrkan har, på grund av de förödmjukelser och lidanden som de har fått utstå, inte någon förståelse för att vi över huvud taget har någonting med den officiella kyrkan att skaffa. Vi utnyttjar detta tillfälle till att utöva vår funktion som ”brokyrka” och att för dem beskriva vår analys av situationen. De katolska lekmännen kanske inte upplever de problem som diskuteras i denna artikel så starkt, men präster och systrar gör det ofta. Det är vår plikt att klargöra vår inställning för dem.

Under åren för kulturrevolutionen led alla religionerna väldiga förluster. Tempel, kyrkor och heliga skrifter måste nu restaureras. Kyrkan i Kina har ett trängande behov av allt slags hjälp. Den inställning som vi visar, och det sätt på vilket vi ger denna hjälp, kräver klokhet.

Det är vår önskan att hjälpa både den officiella och den inofficiella kyrkan. När vi hjälper den officiella kyrkan, säger vi inte med detta att vi stöder hennes hållning. Vår hjälp är inriktad på att bevara och vårda tron. Illegaliteten är en rättslig fråga, som inte nödvändigtvis förnekar Jesu närvaro i kyrkan. Om vi ser deras verkliga nöd, kan vi inte bara säga: ”Ni är en illegal kyrka. Vi vill inte ha någonting med er att göra.” Den inofficiella kyrkan behöver naturligtvis ännu mer hjälp, i synnerhet i de avsides liggande provinserna.

Vi hoppas att båda sidorna kommer att förstå varför vi vill hjälpa dem. Vi hoppas också att biskoparna och prästerna i Kina kommer att förklara våra motiv för denna hjälp för de troende. Att vi ger dem böcker och annat är naturligtvis en god sak, men det är ännu viktigare att utnyttja dessa tillfällen till att förklara vår inställning för kyrkan på fastlandet. Vi är medvetna om att vi inte kan lösa deras grundläggande problem, men vår förklaring kan kanske bidraga till att skapa ett nytt psykologiskt klimat. Just nu är detta en mycket viktig uppgift. De nuvarande rättsliga problemen kan lösas en dag, men de psykologiska knutarna behöver ännu lösas. När vi förbereder denna förestående uppgift måste vi vara vidsynta och beredda att hjälpa.

Utbildningen av ledare är ett av de mest trängande behoven för kyrkan på fastlandet. Detta gäller både den officiella och den inofficiella kyrkan. Den officiella kyrkan har redan tjugo seminarier med närmare tusen seminarister. Även om vi betonar att detta är lekmännens tidsålder, kan vi inte förneka att Kina just nu har en fruktansvärd brist på kyrkoledare ur prästernas och systrarnas led. Seminaristerna måste erbjudas bästa möjliga utbildning.

”Brokyrkan” måste vara mycket försiktig när den sprider information om kyrkan i Kina. Vissa rapporter som har gjorts på Taiwan är vilseledande. Detta är illa både för kyrkan på Taiwan och för kyrkan på fastlandet. De som rapporterar om kyrkan på fastlandet bör till sina läsare förmedla en välgrundad, sant katolsk, konstruktiv och försonlig ståndpunkt.

Övers. Gunnar Gällmo