Det gyllene Bysans

Konstantinopel – det nya Rom som det kallades – var under medeltiden en av vårt västerlands främsta impulsgivare i konkurrens med araberna. Det var en knutpunkt för handeln och förband Europa med Mellanöstern och via Sidenvägen också med Kina. Orientaliska produkter fördes hit – bl.a. kryddor, ädelträ och siden – och det kunde sedan exporteras vidare till den mera barbariska västern. Men också på det andliga planet var Bysans en ständig givare. Antik vetenskap och litteratur liksom den egna bysantinska diktningen fördes till Europas avlägsnaste hörn. Kring det bysantinska hovet utvecklades en enastående konstnärlig prakt som vi nu bara äger en ringa del av. Genom det fjärde korståget 1204 och turkarnas erövring 1453 plundrades staden på sina rikedomar, och vad som i dag återstår av konstföremål finner vi utanför det gamla rikets gränser, i Ryssland, i Västeuropa och USA.

I våra historieböcker har Bysans ofta blivit försummat. Först under 1900-talet blev det på nytt allmänt känt, och det finns nu en rik internationell litteratur. På svenska har vi de senaste åren fått flera bidrag: Sture Linnérs Bysantinsk kulturhistoria (1994) och en översättning av John Meyendorffs Bysantinsk teologi (1995). I uppsatssamlingen Det levande Bysans ger oss Elisabeth Piltz en intensiv upplevelse av konsten och konsthantverket i Bysans och dess vägar genom Europa och också till Norden. Titeln kan tyckas paradoxal för en bok som i så hög grad handlar om föremål, men det är just i dessa märkliga klenoder som bysantinsk livsstil och livskänsla främst kommer till synes.

Det är ett väldigt material som Elisabeth Piltz har gett sig i kast med, och boken ger själv ett bysantinskt intryck med sin överflödande rikedom av detaljer och en för de flesta av oss obekant terminologi (utförliga ordförklaringar finns till hjälp). Det är som att röra sig i ett sagoslott med mångfärgad marmor och draperad med dyrbara brokader och pärlbroderier. Här finns silverlampor, purpurfärgade praktskrudar, utsökta minia-tyrarbeten i guld, ädelsten, elfenben och steatit. Allt tycks insvept i en doft av rökelse och välluktande oljor. Den som har sinne för överdåd kan lätt låta sig förföras av denna orgie i prakt. Men sagoslottet visar sig också vara en labyrint, för den röda tråden i allt detta står inte så lätt att finna. Boken präglas nog mer av upptäckarglädje än av sinne för systematik.

En stor del av boken handlar om relationerna mellan Bysans och Norden. Som vi vet, var det många svear som under vikingatiden seglade i österled på de ryska floderna och tog anställning som väringar vid det bysantinska hovet. Det sydryska Kievriket styrdes av en halvskandinavisk dynasti, och det är naturligt att det i Norden finns spår av denna trafik. Huvudsakligen handlar det om bysantinska föremål (eller ryska efterbildningar) som har påträffats hos oss.

Men fanns det ett direkt kulturinflytande från Bysans? Elisabeth Piltz är försiktig och det är nog klokt, för bevisen är fåtaliga och mångtydiga. Ett avsnitt ägnas just åt vad som kallats ”den bysantinska frågan”. Den romanska konsten innehåller otvetydiga bysantins-ka element, t.ex. i bildprogrammet på en del av våra dopfuntar. Men frågan är om detta kommit direkt öster-ifrån. Som författaren berättar, stod Västeuropa under starkt bysantinskt inflytande vid slutet av 900-talet då kejsar Otto II ingått äktenskap med den bysantinska prinsessan Theofanu. Det skedde en snabb bysantinisering av konsten, inte enbart i det tysk-romerska riket, och impulserna spred sig också till Norden. Mycket av det som tycks bysantinskt i medeltida nor-disk konst kan ha nått oss på denna omväg, kanske i form av mönsterböcker. Bysantinska textilier (ofta med äldre orientaliska motiv) har varit effektiva ikonografis-ka förmedlare. De var lätta att frakta, intrycksfulla att betrakta och frestande att efterbilda, och de förekom bevisligen vid kontinentens kejsarhov. Ett berömt textilfragment med örnmotiv återfanns tillsammans med Knut den heliges reliker i Odense.

Men kom det då impulser till Norden också österifrån och särskilt från Novgorod? Ett exempel på sådana direktkontakter över Östersjön är de märkliga bysantinska kyrkomålningarna i Garde och Källunge på Gotland. Här har ryska konstnärer varit i verksamhet av skäl som vi nu bara kan gissa oss till. Att det varit frågan om utländska köpmanskyrkor (som Paul Johansen menade) är en tanke som nog avvisas av de flesta nutida historiker.

Elisabeth Piltz menar (inspirerad av Sölve Gardell) att runstenskorsen är bysantinskt påverkade, men den frågan fordrar en ny och systematisk undersökning där det västliga och särskilt det keltiska materialet tas med i bilden. När det gäller runinskrifternas själaböner är jag övertygad om att inspirationen inte kommit från Ryssland eller Bysans utan från de tyska och engelska missionärerna och deras latinska liturgi.

I en intressant detalj inser man tydligt ”den bysantinska frågans” problem. Elisabeth Piltz väcker tanken att den birgittinska ordensdräktens krona (vit med fem röda rundlar) skulle vara inspirerad av en bysantinsk krontyp (stemmatogyrion) som Birgitta i något sammanhang fått se. Men nu är kronan inte Birgittas uppfinning. Som Rune Norberg påpekade redan på 1940-talet brukades den av cisterciensnunnor i Tyskland långt före Birgittas tid. Men kanske har cistercienserna sett kronan och gjort den till en detalj i sin ordensdräkt? Det bysantinska arvets krokvägar är många.

Sådana problem är ofrånkomliga när vi sysslar med bysantinsk kultur, och för många läsare är själva det underbara materialet säkert av större intresse än de intrikata problemen. Elisabeth Piltz ger oss en överflödande information om sådant som inte står att finna i någon annan bok på svenska, och hon ger oss en åskådlig bild av det lysande ceremoniel som under ett årtusende pågick i en värld så olik vår egen. Boken har ett genomtänkt urval av illustrationer, också i färg, men stimulerar läsaren till att börja leta i större bildverk.