Diana och hennes död

Veckan mellan Dianas, prinsessan av Wales, död och hennes begravning sex dagar senare var en av de märkligaste i modern brittisk historia. Det som hände var detta: en chockad nation väcktes på söndagsmorgonen av nyheten om hennes död i Paris, och leddes sedan av media in i en sorgeprocess som kulminerade med begravningsceremonin i Westminster Abbey, där Dianas bror Earl Spencer gjorde ett offentligt angrepp mot ätten Windsors vinterpalats, understödd av de sörjande i och utanför kyrkan. Landet hade gått från chock till ett stilla men envetet uppror under inflytande av ”folkets prinsessa”, drottningen i deras hjärtan, mer älskad än någon medlem av huset Windsor.

På ett djupare plan fann britterna vägen tillbaka till en äldre religion under den här veckan: Eamon Duffy har i sin studie av den engelska reformationen The Stripping of the Altars visat att reformatorernas vägran att tillåta böner för de döda och förbön genom helgonen, hade drivit en kil mellan de levande och de döda. Den reformerta doktrinen hade enligt honom ”gjort kyrkan stum vid syndarnas gravar”, därför att människor inte längre kunde be med en känsla av att vara i kontakt med de döda. När man inte längre tilläts be för döda syndare för att underlätta deras övergång från skärselden till Gud, och inte längre fick hoppas på helgonens förböner, stod människor inför den brutala kon-trasten mellan vägen till himlen för dem med den fulla tron, och fördömelsen av dem utan tro. Men vad gör man då med den mänskliga svagheten? Och med ofullkomliga och halvt misslyckade liv, vars frälsning ingen kan vara säker på? Var befinner sig de i förhållande till vårt livs och döds mysterium om skärselden avskaffas?

Men under den senaste veckans sorg har det sekulariserade och efterkristna Storbritannien – utan att veta något om teologi, ja ofta utan att veta mycket om kristendom – genom att spontant be för Diana återknutit banden mellan de levande och de döda. Förlusten av ”nationens gyllene barn”, som Elton John uttryckte det i sin nya version av Candle in the Wind som blivit radions sorgehymn, måste med naturnödvändighet omges av böner och ett innerligt minne med tanke på den starka kärlek som fanns. Det var en verklig våg av folklig religion i ett land som har visat tecken på att ha förlorat kontakten med sina andliga källor.

Köerna utanför slotten fick poeten Carol Ann Duffy att föreställa sig att ”Historien är en jätte/skakad ur sin sömn av Kärleken”. Det har rapporterats om att de som väntade på att få skriva i kondoleansböckerna i St James’ Palace hade visioner av Diana i hörnet av en målning av Charles I – och betecknande nog såg hon ut precis som på fotot på omslaget av Vogue. Rader av människor slingrade sig fram mellan träden omkring Kensington Palace vilka bar Dianas bild smyckad med blommor och kort. Palatsets grindar var förvandlade till tempel där symboler för tillgivenhet lagts ned – allt från teddybjörnar, ballonger, dikter, känslosamma meddelanden, ljus tända även i dagsljus, till tusentals blommor till minnet av Englands ros.

Dessa uttryck för kärlek accepterades lätt av dem som såg dem och verkade inte på något sätt opassande. Det var ingen hysteri, de var stilla och djupa, därför att en religiositet som intill dess hade svävat fritt fann ett hem och en riktning, och under den veckan glömde Storbritannien att religionen tillhörde det förflutna. Det var en upplevelse som delades av människor med olika tro, eller ingen tro alls. ”Det var en så ledsam händelse”, sa en kvinna från Edinburgh som kommit till London, ”att jag bara måste vara här”. I flera dagar var det som Lourdes fast utan rosenkransar, där folk kunde låta en andlig känsla välla fram för den skönhet som dött. Hon brydde sig, sa man: de som inte ens kände henne talade om henne som en andlig vän som förstod dem i deras privata lidanden. Hovpoeten Ted Hughes, vilkens verk närmar sig den kristna tron, skrev om hennes död: ”Helig tragedi och förlust/gör de många till En./Mänskligheten är en helig, krönt/Moder och Son.”

De många blev En på ett sätt som för ett kritiskt sinne måste verka obegripligt, därför att människor reagerade från ett inre heligt rum fyllt av vördnad och gemenskap. De mest långlivade mänskliga symbolerna är tomma på entydigt innehåll och alltid färdiga att användas. Under den veckan blev Diana en sådan symbol: ett väsen vars elegans och charm speglade en inre skönhet, en arketyp för villkorslös kärlek som gått förlorad för människorna, men som genom sin död inträtt i en djupare närvaro; en ikon av medlidande och godhet, men också en romantisk hjältinna vars desperata jakt på kärlek hade avbrutits, en västerländsk motsvarighet till moder Teresa – det var ingen överraskning att höra att en rosenkrans som moder Teresa givit henne hade placerats i kistan. Det var inte en helgonförklaring, men en vecka då människor överraskade sig själva med att bli religiösa igen. Och det kändes främmande och bra.

Förf. undervisar i teologi vid Heythrop College, Londons universitet.

Översättn. Cecilia Viklund