Efter världsungdomsmötet

Det katolska världsungdomsmötet i Paris var ett spektakulärt kyrkligt evenemang. Man hade kunnat förvänta sig att svensk television förmedlat denna färgsprakande händelse och kanske också kostat på sig en kommentar som andra europeiska TV-kanaler gjorde. Det är verkligen i sig anmärkningsvärt att Frankrikes sekulariserade huvudstad tar emot en miljonhövdad ungdomsinvasion från hela världen för att dessa unga människor skall få fira eukaristi tillsammans med sin kyrkans överhuvud, Johannes Paulus II. De svenska morgontidningarna reagerade i någon mån på fenomenet men på ett rätt yrvaket sätt och utan försök till allvarlig analys. Hur skall den eufori på Longchamp i Paris som hade många likheter med en magnifik rockkonsert med megastjärna och allt rymmas i bilden av den trötta katolska kyrkan. Vi lever i en tid då den unga generationen blir allt mindre synlig i de katolska församlingarna. Vi vet att de ungas uppfattning i en rad centrala tros- och moralfrågor står på kollisionskurs med den katolska kyrkans officiella ställningstaganden.

Flera intressanta kommentarer från unga deltagare i internationell katolsk press påpekar att den viktigaste insikten som världsungdomsmöte gav var att den katolska kyrkan än så länge har en chans att ta emot och ge utrymme för unga människor i sina församlingar runt om i världen. Här har den katolska kyrkan en unik möjlighet att direkt på församlingsnivå konfronteras med de krav som ett rent sekulariserat samhälle ställer på kyrkan. Det är i detta samhälle de unga av idag växt upp och hör hemma. Detta mottagande kan än så länge ske utan omvägar. Parismässan visar de uppenbara förtjänster som stora skaror katolska ungdomar hyser: entusiasm, hängivenhet, intolerans mot all diskriminering. Gåvor som ingen kyrka har råd att avvisa.

En av deltagarna, Anna Hallonsten, juridikstuderande från Umeå, bekräftar detta förhållande.

”Över en miljon ungdomar från hela världen kom till det stora världsungdomsmötet med påven i Paris i augusti. Man sjöng, firade mässor, viftade med flaggor, dansade, pratade, bad, hörde på katekes av olika biskopar och applåderade.

Vad betyder ett sådant möte egentligen för ungdomar i kyrkan? Stärker det oss i tron och gemenskapen eller blir det bara ett jättestort religiöst och kulturellt jippo?

Att ungdomar som har samma tro, men kommer från olika länder och kulturer, möts och lär känna varandra är väldigt positivt. Även om mötet kanske var för stort för att man verkligen skulle kunna lära känna andra ungdomar, så blev det ändå en vänskaplig stämning mellan alla deltagare. Den mångfald som man såg varje dag gjorde också att man insåg vilken mångfald det finns i kyrkan, och hur olika livssituationer katolska ungdomar lever i.

Att be och fira mässan tillsammans med hela denna mångfald är förstås fantastiskt men också svårt eftersom det inte alltid finns någon tystnad och stillhet (vissa grupper applåderade t.ex. så fort deras biskop eller präst visade sig).

Världsungdomsdagarna får inte ses som svaret på frågan hur man kan hjälpa ungdomar att växa upp i tron och lära sig leva som kristna. Det är något som måste ske i det dagliga livet, på den plats där man lever.

Men genom att samla kyrkans ungdomar och visa dem att de har en viktig uppgift att fylla i kyrkan och i världen, gör påven något betydelsefullt. I sina brev och predikningar talar han med förtroende till ungdomarna, ber oss att inte vara rädda utan våga tro och tjäna Gud, och han visar att han hoppas på oss.

Detta är en inställning som man kan önska får råda i hela kyrkan. För det är när ungdomar känner att de har en plats och en uppgift i kyrkan, när de får känna att de har kyrkans förtroende och att det finns vägledning för ungdomar av vuxna som talar till dem och försöker förstå dem, som ungdomarna utvecklas till vuxna människor som är beredda att leva det kristna livet fullt ut.”