En kyrkolärare för vår tid

Allt intensivare rykten berättar att påven inför tusenårsskiftet ämnar ge oss en ny kyrkolärare: Thérèse av Lisieux. Det kan man kalla en ny giv: en liten nunna, död vid tjugofyra års ålder, utan minsta teologiska diplom, uppvuxen i ett kälkborgerligt hem i en fransk småstad, som femtonåring antagen till novitiatet i stadens karmelitkloster. Efterlämnande en på befallning skriven berättelse om sitt liv, ett antal brev, några dikter och andra tillfällighetsalster.

Och ändå, det tror jag faktiskt, katolska kyrkans för vårt århundrade mest inflytelserika och mest välsignelsebringande teolog. Den franska katolska kyrka Thérèse Martin växte upp i var i stor utsträckning präglad av jansenistisk livsfientlighet, syndaångest, (maladie des scrupules); fromhetslivet gick mest ut på att blidka en vredgad Gud eller trösta en lidande Jesus; ”meriterande” offer och avlatsböner intog en stor plats. För Thérèse var en sådan religiositet omöjlig att leva i; hennes gudsförströstan och kärlek till Kristus var så stark att den banade en annan väg, för henne och för alla, ”den lilla vägen”, en som även de svagaste och minsta kan gå.

”Den lilla Thérèse” visste väl inte mycket om Luther, men hans centrala angelägenhet, hans livsfråga: ”Hur skall jag finna en nådig Gud?” var också hennes. Nästa fyra århundraden efter den tyske munkens kamp och tragiska utbrytning ur ett förkalkat system finner den lilla landsortsflickan sin väg ut ur dilemmat: att utan vidare kasta sig i Jesu barmhärtighets famn och lita inte på egna förtjänster utan på honom allena. De fromma skrifter som var i bruk i hennes kloster gav henne ingenting; Bibeln blev snart den enda bok hon kunde ta till sig. Detta var också kärnan i Luthers avgörande trosupplevelse. Den historiska kontexten var en helt annan.

Thérèses ”lilla väg”, hennes ”lätta väg”, var att helt enkelt ”ta en hiss” i stället för att sträva sig upp för en ändlös ”trappa” av goda gärningar. Hennes bön var lika enkel: att ta emot allt som mötte henne i det dagliga livet som Guds vilja och bejaka den med all den kärlek hon var mäktig. I stället för att själv söka ”flyga” tar hon, ”som en liten sparv”, sin ”tillflykt” till ”örnen” Jesus, och låter sig bäras på hans vingar. Ett par hundra år tidigare skulle hon ha blivit misstänkt för ”kvietism”, som madame Guyon, vars andliga metod har påtagliga likheter med Thérèses. Men när Thérèses budskap nådde ut, associerades det knappast med vare sig Luther eller med kvietisterna. I begynnelsen av det tjugonde århundradet var kyrkan beredd för en andlig reformation, och Thérèses opolemiska befrielsebudskap togs emot av oräkneliga katoliker. Hon blev portalgestalten för den andliga – och teologiska – förnyelsen i vårt århundrade.

Detta gick – och går – dock inte helt problemfritt. Problemet är inte teologiskt utan språkligt. Thérèse är trots allt ett barn av sin tid och sin miljö, och det första intrycket av hennes skrifter blir för de flesta besvärande: långa stycken är stilen tillgjort barnslig, sötad med ymniga adjektiv – ordet ”liten” är t.ex. så frekvent att en svensk läsare påminns om barnkammarsagor om ”den lilla lilla gumman som bodde i en liten liten stuga …” Thérèses i själva verket kraftfulla, revolutionerande budskap förlorar i hörbarhet genom detta språk. Detta gäller framför allt de tidigare utgåvorna av hennes skrifter, eftersom hennes äldre syster Agnes, priorinna på livstid (!) i Karmel i Lisieux, efter hennes död skrev om alltsammans för att göra det konformt med tidens fromma smak, takt och ton. Först 1956, då moder Agnes avlidit, kunde den autentiska texten publiceras, tack vare karmelitpatern François de Sainte-Maries exemplariska forskningsinsats. Jag kände honom och minns vilka svårigheter han hade att övervinna för att moder Agnes skulle ge honom frihet att arbeta med originaltexten. En annan framstående teolog, monsignor Combes, hade några år tidigare fått portförbud när han ville göra en kritisk granskning av texten.

Ateisternas skyddshelgon

En annan teolog, som i åratal har fördjupat sig i Thérèses liv och skrifter är Jean-François Six, vars två volymer om Thérèse i familjen och Thérèse i klostret, utgivna i samband med hundraårsjubileet av helgonets födelse, har bidragit väsentligt till en sann bild av henne. Lagom till hundraårsminnet av hennes död, 1897, har han kommit med ännu en bok, Lumière de la nuit (Seuil 1995), avsedd som ett korrektiv till den 1992 utkomna nya upplagan av Derniers entretiens (Sista samtal). J-F Six, som under årens lopp blivit allt bittrare i sin kritik av Karmel i Lisieux och i synnerhet av moder Agnes, uppreser sig indignerat mot att denna skrift presenteras så att säga i jämbredd med Thérèses autentiska texter. ”Den återger inte Thérèses ord utan är från början till slut en konstruktion av moder Agnes.” Six fortsätter: ”Ett år efter Thérèses död skriver moder Agnes En själs historia; hundra år senare publicerar man under Thérèses namn en text som inte är hennes.” Denna gång rör det sig nämligen inte om något Thérèse själv skrivit och som sedan skrivits om av moder Agnes, utan om anteckningar gjorda av den senare vid Thérèses sjukbädd under de sista sex månaderna fram till hennes död. Med kännedom om moder Agnes fallenhet för att ”rewrite” en given text, kan man misstänka det värsta när det är fråga om nedtecknade ”samtal”, ofta tillkomna genom pressande utfrågning av den uttröttade sjuklingen.

J-F Six bok omfattar de sista aderton månaderna av Thérèses liv, från påsken 1896 till 30 september 1897. Den stöder sig uteslutande på Thérèses autentiska skrifter, nämligen dels de brev hon skrev under denna tid, dels den redogörelse för sitt andliga liv, som hon sammanställde på anmodan av sin dåvarande priorinna, moder Marie de Gonzague. Utan omsvep, helt sakligt anförtror hon henne det andliga tillstånd hon nu lever i: ett fullständigt trons mörker, som drabbade henne under påsken 1896. Hon skriver: ”Att döma av de känslor jag uttrycker i de små dikter jag skrivit i år, verkar jag vara en själ uppfylld av frid och glädje (consolation), som om trons slöja för mig vore nästan sönderriven. Men det är inte längre fråga om någon slöja, det är en mur som når ända upp till himlen och täcker firmamentets alla stjärnor. När jag besjunger himlens lycka, den eviga föreningen med Gud, känner jag ingen glädje; jag besjunger helt enkelt det som jag vill tro.”

Hon förklarar att hon dittills aldrig hade kunnat tänka sig att ateister var ärliga när de förnekade Gud och det eviga livet. Nu, från och med själva påskdagen 1896, vet hon att det inte förhåller sig så, eftersom ”Jesus har låtit mig uppleva att det verkligen finns själar som inte äger tron”. Denna upplevelse varar till hennes död, och mycket få är de i hennes omgivning som vet om den. Hon tar emot den som ytterligare ett bevis på att Jesus kallar henne till en särskild uppgift: att älska alla dessa som inte lärt känna Guds kärlek, att älska dem till sitt sista andetag, så som Jesus själv älskat dem. I full insikt om vad det innebär att ingenting hoppas och tro, sitter hon hädanefter ”vid syndarnas bord” för att med dem få del av ”Guds oändliga barmhärtighet”.

Jean-François Six bok analyserar och belyser innebörden i denna Thérèses stora och fruktansvärda erfarenhet: också här står hon som en portalfigur till vår egen tid, när otro och tvivel fått en utbredning som kyrkan långtifrån var beredd på. I Thérèse fick vi ett helgon som genom egen erfarenhet har förstått och kan representera nutidsmänniskans kluvna väsende, och som lär oss att frestelsen till otro är något helt annat än förnekelse. Hon aktualiserar som ingen annan Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ateisterna har fått ett skyddshelgon.

Med denna bok liksom med de tidigare har Six gjort läsaren en stor tjänst genom att skrapa ren bilden av Thérèse från ovidkommande beläggningar och genom att sätt in helgonet i ett konkret sammanhang. Så framstår Thérèse i hela sin radikala hängivelse och sin aldrig sviktande kärlek mitt i den inre vånda hon utstod. Hon kommer oss mycket nära.

Thérèses autentiska röst

Det gör hon också i den lilla bok, Min väg är förtröstan och kärlek, där karmelitsystrarna i Glumslöv ger oss del av ett urval bland Thérèses brev, inte minst just sådana som skrevs under den sista sjukdomen. De är myc-ket representativa för Thérèses spiritualitet. I dödens omedelbara närhet ger hon adressaten en andlig ledning som äger stor giltighet för var och en. Noviser och unga systrar som kämpar med sin egenvilja och har svårt att stå ut med förödmjukelserna i det dagliga livet, uppmanar hon att lämna allt detta därhän; det är ju ändå bara fåfänglighet och ett jagande efter vind. ”Det enda som aldrig väcker avund, det är den sista platsen … Låt oss ta varandra i handen, kära lilla syster, och springa ner till den sista platsen … ingen kommer att tävla med oss om den … Kära lilla syster, var inte en dyster liten flicka som visar att hon inte är förstådd, att hon blir fel bedömd, att hon glöms bort. Lura i stället alla de andra genom att bara försöka göra precis som var och en, eller ännu bättre genom att handla mot er själv såsom de gör, det vill säga: glöm allt som inte är Jesus, glöm er själv för hans kärleks skull! … Lilla syster, säg nu inte att detta är svårt … ni har ju sagt mig att ni älskar Jesus mycket, och ingenting är omöjligt för den som älskar …” Det karakteristiska för Thérèse är att de klassiska råden om ödmjukhet och självförglömmelse ges med en glimt i ögat, en realistisk värdering av det alltför mänskliga som smyger sig in bakom de ”övernaturliga” motiv som dikterar klostrets dagliga liv. De råd hon ger präglas inte bara av den radikala Kristusefterföljelsen utan också av psykologisk vishet grundad på egen erfarenhet: bry dig inte om att kämpa mot dumhet och inskränkthet, försök inte klättra över stängslet, kryp under i stället, så mår du bättre. Det finns ingen motsägelse mellan ”övernaturliga” och ”naturliga” motiveringar; att göra Guds vilja betyder inte att förneka sin mänskliga natur. Hos Thérèse finner man ingenting av den världsförnekande dualism som för den kristna kyrkan alltid varit ett hot som måste bekämpas, att hot som i dag aktualiseras av vissa andliga rörelser i kyrkan.

Att älska och att göra honom älskad

Av särskilt stort intresse är de brev som Thérèse skrev till två unga missionärer, vilkas kallelse hon fått sig anförtrodd som förebedjerska. Till den ene, som beger sig till en livsfarlig missionsuppgift och bävar inför tanken att som syndare träda fram inför Guds rättfärdighet, skriver hon, som vet att hon snart skall dö: ”Jag vet att Herren är oändligt rättfärdig, och denna rättfärdighet, som skrämmer så många, ger mig min glädje och min förtröstan. Att vara rättfärdig betyder inte enbart att vara sträng och straffa de skyldiga, det betyder också att erkänna de rättfärdiga avsikterna och belöna dygden. Jag hoppas att få lika mycket av Guds rättfärdighet som av hans barmhärtighet. Det är därför att han är rättfärdig som han är ’barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek’…” Hon fortsätter: ”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek, jag förstår inte dem som är rädda för en Vän som är så full av ömhet. Ibland när jag läser vissa andliga traktater där strävan mot fullkomligheten framställs med tusentals olika hinder och hotad av en massa bländverk, då blir mitt fattiga lilla förstånd mycket fort uttröttat. Då stänger jag den lärda boken … och jag tar i stället fram den Heliga Skrift. Där blir allting klart för mig, fullkomligheten tycks mig lätt, jag ser att det räcker att erkänna sin intighet och att överlåta mig som ett barn i Guds famn.”

Mitt i sin svåra prövning, bakom ”muren som når ända upp till himlen”, har Thérèse funnit sin väg: att ta emot allting som ett tilltal från Kristus, och svara med hela sin kärlek. Detta blir paradoxalt, hennes glädje: att älska trots allt och tro att själva lidandet är en gåva. Hon skriver: ”Ni ser, min broder, att om jag redan nu lämnar slagfältet så är det inte av en självisk längtan efter vila. Tanken på den eviga saligheten kan knappast hänföra mitt hjärta; sedan länge har lidandet blivit min himmel här på jorden … Det som lockar mig till himlen, det är Herrens kallelse, hoppet att äntligen kunna älska honom så mycket som jag har längtat efter och tanken att få göra honom älskad av många själar …”

Vi hälsar Thérèse som kyrkolärare och hoppas att såväl hon som de båda företräderskorna, Caterina av Siena och Teresa av Avila, får inta sin rättmätiga liturgiska plats bland de övriga kyrkolärarna, med den majestätiska introitusantifonen ”In medio ecclesiæ aperuit os eius …” Ty dessa kvinnor har sannerligen talat i församlingen på Guds uppdrag, och deras tal har givit eko genom århundraden.