Ett nytt porträtt av Gogol

”Dostoevski’s lack of taste, his monotonous dealings with persons suffering with pre-Freudian complexes, the way he has of wallowing in the tragic misadventures of human dignity – all this is difficult to admire. I do not like this trick his characters have of ‘sinning their way to Jesus’ or, as a Russian author Ivan Bunin put it more bluntly, ‘spilling Jesus all over the place’. Just as I have no ear for music, I have to my regret no ear for Dostoevski the Prophet.”

Bakom dessa rader står den ryske exildiktaren Vladimir Nabokov (1899–1977). Anmärkningarna är måhända överraskande kritiska – och samtidigt en aning personliga. Här som i andra sammanhang visar sig den ansedde professorn i rysk litteratur obenägen att närmare söka avlyssna tonfall och temperament hos Dostojevskijs så mångskiftande karaktärer. Den (av flera kollegor påtalade) sentimentala ådran verkar rentav frånstötande. Endast den tidiga romanen Dubbelgångaren faller författaren till Lolita helt i smaken.

Det citerade stycket är tryckt i Lectures on Russian literature (1981), där man finner ett antal av Nabokovs föreläsningar för sina amerikanska studenter. I denna fylliga volym återfinns också bland annat utdrag ur hans år 1944 publicerade skrift om Nikolaj Gogol; avsnitten om romanen Döda själar och novellen Kappan är reviderade versioner av tidigare föreläsningar.

Sent omsider utges nu Nabokovs bok om den ryska prosans fader i utmärkt svensk översättning. Det är ett välkommet initiativ. Staffan Skott, flitig översättare från ryska språket, har klätt den engelska originaltexten i stilsäker dräkt.

Någon ”biografi” i sedvanlig bemärkelse är detta ändå inte. Boken bör hellre rubriceras som en längre, litterärt hållen essä. Som regel ger författaren sina associationer fullständigt fria tyglar. Samtidigt polemiserar han ställvis häftigt mot skilda levnadstecknare. Tidigare försök till tolkning och analys avvisas med sträng min, alltmedan många översättare läxas upp. Sålunda möter här en ibland utomordentligt vresig Nabokov, som gärna bibringar läsaren intrycket av att praktiskt taget allt vad som skrivits om Gogol är oläsbart.

Den litet mästrande biografen undviker emellertid inte att vidgå odiskutabla sakförhållanden. Trots det självständiga angreppssättet behandlas både liv och dikt hos den svårfångade Gogol. Nabokov tar i hög grad fasta på diktarens flyktimpulser och återkommande resor till utlandet – liksom de märkliga breven till modern och den religiösa omvändelsen mot livets slut, under 1840-talet.

Vad den litterära produktionen beträffar, berörs utöver nämnda opus i första hand Revisorn – en livligt omdebatterad komedi som även betitlats Statsinspektören. Liksom i sin presentation (eller snarare uppgörelse) med andra författarskap – ryska såväl som europeiska – koncentrerar sig Nabokov på ett fåtal betydelsebärande verk. Av detta skäl ägnas Döda själar speciellt stort utrymme. Även i detta fall sticker tolkningen ut en smula. Till skillnad från flertalet bedömare finner Nabokov det meningslöst att ur romanen söka spåra någon autentisk rysk bakgrund. Hjälten Tjitjikov betecknas som ”den illa betalde representanten för Djävulen”, och som ”en handelsresande från Hades”.

Parallellt med denna belysning fokuseras naturligt nog Gogols ändrade livsåskådning och därpå följande estetiska omorientering. En central betydelse äger nu den aviserade fortsättningen av Döda själar. Diktaren griper sig an företaget utifrån intentioner som Nabokov finner närmast hårresande: ”En författare är förlorad när han blir intresserad av frågor som ’vad är konst?’ och ’vad är en konstnärs plikt?’.” Kort därpå summeras de villkor under vilka Gogol kom att verka: ”När 1847 fader Matvej, en fanatisk rysk präst som förenade Johannes Chrysostomos vältalighet med det värsta slaget av medeltida fanatism, bad Gogol att överge litteraturen och helt och hållet ägna sig åt fromma plikter, som att förbereda sin själ inför den hinsides världen, så som denna beskrevs av fader Matvej och hans likar, gjorde Gogol sitt bästa för att få sin brevvän att inse hur goda de goda gestalterna i Döda själar skulle vara, om han bara finge tillstånd av kyrkan att ge efter för den drift att författa som Gud ingjutit i honom bakom ryggen på fader Matvej.”

Nabokovs dom är alltså hård – men däri skiljer han sig knappast märkbart från andra levnadstecknare. Den sene Gogol avfärdas inte sällan på ungefär samma grunder som den (efter tuberkulosen) ”reaktionäre” Dostojevskij (som egentligen förblev revolutionär). Till Nabokovs förtjänster hör emellertid ett reservationslöst erkännande av åtminstone delar av (de få) avsnitt som bevarats av romanens andra del.

Hur som helst väcker hans essä väsentliga frågeställningar till liv. Läsaren ställs utan tvivel inför en kompetent och i flertalet hänseenden mycket pålitlig observatör, vars rader rymmer träffande iakttagelser och pregnanta formuleringar. Parallellerna kan var nog så eleganta – och porträttet nog originellt. Slutligen tilltalas man också av den rysk-amerikanska författarens ohämmade berättarflöde.