Det mänskliga livets början och slut

Vetenskapens stora förmåga att skapa nya förutsättningar för mänskligt liv och kontrollera eller eliminera faror medför helt naturligt också risker och svårlösta problem och frågor. Några framsteg inom de biologiska vetenskaperna har varit till stort gagn för mänskligheten; andra har givit upphov till svåra och förbryllande valsituationer och beslut. Vikten av dessa problem kan knappast överskattas. Problemställningarna skär igenom många discipliner förutom biologin, såsom genetiken, embryologin, metafysiken och etiken för att nämna några. Problemen handlar i själva verket om det mänskliga livets innersta kärna. Är människan bara en skapelse av materia med en högt organiserad hjärna eller en individ med själ och/eller personalitet (eng. personhood) – varelse med en andlig dimension? Det förefaller finnas ett behov av en djupare reflektion över början och slutet av mänskligt liv, över själva grunden för mänskliga rättigheter, och i synnerhet över rätten till liv och var den börjar och slutar. Här följer ett försök att belysa några av dessa frågor och särskilt rikta uppmärksamheten på problem som kan ha betydelse för vår syn på människan i samhället.

Hjärnan

Arthur Koestler förklarar i sin senaste bok (Janus – a summing upp) att människohjärnan har två delar, en gammal del som härstammar från reptilerna och en ny del, neo-cortex, ovanför den gamla. Den senare kallar han för ”en evolutionär drummel” (evolutionary boob). Så människan är offer för ett av evolutionens många misstag där den gamla och den nya hjärnan samexisterar på ett mycket oharmoniskt sätt. Det uppstår ofta konflikter mellan känsloliv och intellekt, tro och vetande, där nya hjärnan inte har någon ohämmad makt över den gamla. Man kan också uttrycka det så, att det är en bristande samordning mellan våra instinkter och intellektet. Den mänskliga rasen är därför mentalt obalanserad. Evolutionen har lämnat några skruvar lösa mellan neocortex (the thinking cap) och hyperthalamus (reptilhjärnan).

Man kan dock inte dra några slutsatser av en sådan teori eftersom alla däggdjur har en neo-cortex – det är inte specifikt för människan. Några fåglar och även några reptiler har en neo-cortex. I strukturen liknar den helt människans men om man ser på viktsproportionerna i förhållande till hela hjärnans vikt så är skillnaden betydande mellan människan och djuren. Neo-cortex börjar utvecklas ungefär efter en tredjedel av fostertiden vilket för människans del innebär i tredje fostermånaden. Några anser att utvecklingen av neo-cortex är ett sine qua non för att människofostret skall kunna betraktas som en person. Om jag rätt förstått innebörden i Koestlers argument tycks han dra den slutsatsen att vi är helt enkelt inte är ”programmerade” att syssla med de yttersta och existentiella frågorna såsom oändligheten och evigheten, gott och ont. Det är svårt att avgöra om han verkligen anser att tanke och materia är distinkta realiteter, ty ord såsom ”personlighet”, ”tänkande” och ”hjärna” är inte klart definierade. Det tycks som om han i sitt resonemang inte använder dessa ord för att denotera distinkta realiteter, han skiljer inte på det icke-rumsliga, abstrakta och universiella å ena sidan och det rumsliga, konkreta och partikulära å andra sidan. Dock är det ingen tvekan om att Koestler skulle ansluta sig till majoriteten av seriösa vetenskapsmän vilka erkänner realiteten av extrasensoriell perception (ESP), ett fenomen som förutsätter icke-materiella data. Hur kan en materiell förmåga såsom människohjärnan få kontakt med en telepatisk tanke eller ide trots att förmågan och dess objekt, tanken, är helt väsensskilda? Eller ställ frågan så här: Är människans förnuft eller hennes medvetande helt identifierbara med cortex? För att vara rättvis mot Koestlers resonemang skall dock påpekas att han är övertygad om att det existerar en högre verklighet och att det är från denna verklighet som tillvaron får sin mening.

Tanken och medvetandet.

Problemet med personalitet, själ, tanke och hjärna kompliceras ytterligare av att de används som interagerande variabler och olika författare lägger olika betydelser i orden. För några är tanke och materia samma sak. För andra är tankarna och hjärnan skilda, distinkta men interagerande realiteter där båda kan påverka varandra. De som förespråkar den förstnämnda teorin tror att tankarna och medvetandet är detsamma som processer i hjärnan; ett argument som inte lämnar något utrymme för det faktum att tankar inte har någon utsträckning. Otvivelaktigt finns det tungt vägande bevis för att tankeliv och hjärna är korrelerade till varandra och interagerar, men därifrån är steget långt till att påstå att de är identiska. Tankar å ena sidan och elektro-kemiska händelser å andra sidan förefaller vara essentiellt olika saker. Tänkande, självreflektion och medvetande kan inte reduceras till enbart hjärnaktivitet. Våra mentala funktioner känner vi direkt, medan vi endast kan erhålla indirekt kunskap om tillståndet i vår hjärna. Och tankar och ideer har inga av de egenskaper som vi känner till att materien har. De förra är helt abstrakta. Eftersom tankar och elektrokemiska händelser är helt väsensskilda förefaller det vara riktigt att dra slutsatsen att tänkandet och medvetandet skiljer sig från hjärnan, inte bara kvantitativt utan även kvalitativt.

Det är sant att tankarna inte fungerar när hjärnan är skadad, men det visar bara att det finns en korrelation mellan hjärna och tänkande och inte att det rör sig om samma realitet. Att dra den sistnämnda slutsatsen vore lika felaktigt som att påstå att musikern och hans instrument är identiska bara för att ingen musik frambringas då instrumentet är trasigt. Även åldrande och skallskador påverkar tankeliv och medvetande och kirurgiska ingrepp i hjärnan såsom lobotomi påverkar hela den personliga karaktären. I frågan om relationen mellan tankemedvetande och hjärna har man okritiskt tagit alltför många fakta till intäkt för identitetsteorin, man får lätt det intrycket att det är bevisat och allmänt accepterat att identitet råder mellan de två. Professor John Hick introducerar parapsykologin som ett motargument mot denna inställning. Liksom Koestler förmodar han att det inte är många idag som förnekar att ESP förekommer som ett oförklarligt fenomen. Att ett medvetande kan påverka ett annat medvetande utan hjälp av några normala kommunikationsvägar är noggrant utrett och testat. Att det förekommer är bevisat och allmänt erkänt, men fenomenets natur vet man ingenting om. Om någon påstår att tanke/medvetande och hjärna inte är skilda realiteter, då måste han förklara telepati genom ett fysikaliskt orsakssammanhang i form av någon slags strålning. Hick relaterar ett intressant experiment utfört av ryska forskare vilket vederlägger att det skulle finnas ett sådant fysikaliskt sammanhang och som således talar för att det rör sig om två skilda realiteter. Professor Vasiliev testade strålningsteorin genom att placera försökspersonen i tre mm tjock blykammare. Han gjorde också liknande experiment där han använde en kombination av järn och bly. Trots detta kunde inte den telepatiska kontakten mellan en person inne i kammaren och en person utanför brytas (Death and Eternal Life, 1976).

Personen

Det intressanta i Hicks argumentation är att trots att han påstår att den moderna vetenskapen inte kan förneka att det föreligger en skillnad mellan hjärna och tanke/medvetande, så har personalitet ingen mening för honom annat än i ett interpersonellt sammanhang. I konsekvens härmed förnekar han att det ofödda barnet är en person och fortsätter med att påstå ”att det måste till minst två personer för att det skall kunna finnas en… En ständigt ensam person är således logiskt omöjlig, ty vi är personer bara i relation till andra personer; personens existens är väsentligen interpersonell”. Av detta resonemang att döma skulle den enda kvarvarande människan efter en världskatastrof där alla andra människor utplånas inte längre vara en person. Monsignore Ronald Knox skrev att materia kan endast vara objekt för tänkandet, medan tänkandet kan vara både subjekt och objekt. ”It is only things which matter, it is only persons who mind …. be who minds must be a person – it matters, he minds” (In Soft Garments, 1953). Enligt Knox har alltså tänkandet överhöghet över materien, och det implicerar alltid personaliteten. Hick skiljer varken mellan personalitet i dess ontologiska mening (struktur), i dess moraliska (relationer till andra) eller i dess psykologiska (medvetandet) mening eller dess funktioner. I själva verket rör det sig om mycket komplexa problem. Att göra distinktionen mellan tanke/medvetande och hjärna är bara början.

Vad är det att vara person? Kan det reduceras helt till sina funktioner? När i utvecklingen börjar en människa att vara person och när upphör hon att ha denna egenskap? I vad mån är personaliteten associerad med cortex? Detta är essentiella frågor som har att göra med början och slutet av det mänskliga livet. Som vi sett anser några författare att tänkande och personalitet är identiska – man kan inte ha det ena utan att också ha det andra enligt dem. Man kan närma sig den svåra frågan om personalitet och mänskligt liv från många håll. Några har börjat från en biologisk utgångspunkt. Andra ser problemet filosofiskt och betraktar det under båda aspekterna. Oöverstigliga svårigheter uppstår när man försöker lägga personaliteten till grund för mänskliga rättigheter. Idag är det lika mycket diskussion om vad det innebär att vara person som det var i den kristna traditionen när man diskuterade mysterierna med treenigheten och inkarnationen. En modern tankeriktning ser egenskapen att vara person som en prestation medan andra skolor såsom thomisterna tror att den är något människan givet. Några påstår att det befruktade ägget visserligen kan vara en mänsklig varelse men att det inte kan betecknas som en person därför att personalitet förutsätter relationer till andra och innefattar medvetande och kommunikationsförmåga av tämligen utvecklat slag. Men om inte den ofödde är en person, då kan inte heller det nyfödda eller lilla barnet uppfylla de kriterier som krävs för att vara person. Och vad mer är: Senila och andra vuxna som befinner sig i ett defekt mentalt tillstånd måste enligt en sådan argumentation betecknas som ex-personer eller subpersoner.

Om avsaknad av de egenskaper som anses konstituera en person godtas som tillräcklig grund för att tillåta utsläckande av liv vid livets början, så uppstår samma situation även vid livets slut. Inte bara de ofödda hamnar i farozonen, utan också de kliniskt döda, de senila, de obotligt sjuka och andra som inte uppfyller de sofistikerade kriterier man uppställer för att en människa skall betraktas som person. Här öppnar sig högst skrämmande perspektiv och konsekvenserna av detta resonemang har klart utvecklats av professor B Williams i TheListener(1 sept. 1977). Det förefaller mig som om man blandar ihop personalitetens natur med dess verkan eller funktion. Personalitetens natur måste vara basen och förutsättningen för dess verkan i form av medvetande, relationer till andra m.fl. företeelser vilka alla är effekter och resultat av personaliteten i sig. Detta illustreras tydligt av uttrycket ”att ta sitt förnuft till fånga” vilket förutsätter att det redan finns en förmåga till förnuft.

Fr. Gabrielle Pastrana, lärare vid Kennedy Centre for Bioethics i Washington DC, gör ett galant försök att sammanknyta begreppet personalitet med individen i varje fas av dess utveckling (Personhood and the Beginning of Human Life). Hon förklarar att varje moralisk eller psykologisk aspekt av personaliteten är en dimension som förutsätter en individuell mänsklig substans som existerar ”i och av sig själv” och som ger personen dess autonomi. På grund av denna karaktär av autonomi och fullhet är allting hos personen där som dess rena subjekt, men det är öppet för nya former, modifieringar och utvecklingar, såsom självmedvetande, kommunikation och ansvarstagande. Detta åstadkommes genom dess inre dynamiska karaktär. Således är personalitet ett ontologiskt begrepp som betecknar själva urgrunden till andra aspekter av personaliteten. Pastrana menar att på detta sätt är det befruktade ägget en mänsklig person som har sin egen existens, skild från andra och i besittning av tillräckliga förutsättningar – som kan studeras med biologiska metoder – för förverkligande och utveckling. ”Det har övergått från icke-varande till varande, till att vara en existens i och av sig själv. Detta är den mest perfekta och högsta formen av förverkligande; övergången från icke-varande till existens i och av sig själv.”

Den mänskliga naturen

Det finns stora meningsskiljaktigheter rörande personalitetens natur och var den börjar och slutar. Om jag förstått Pastrana rätt tror jag inte hennes teser övervinner svårigheterna med tvillingar, dispermi och rekombination. Och vilken definition man än väljer, så tycks begreppet att vara person vara föränderligt och skifta i betydelse mellan olika tankeskolor. Därför är detta begrepp ingen lämplig grund att utgå från då man skall definiera mänskliga rättigheter. Tvärtom, genom att överskatta vikten av begrepp som tänkande, medvetande, själ och personalitet kan det konstanta värde som ligger i begreppet människonaturen (humanity) bli bortglömt eller underskattat. Inget av de förstnämnda begreppen har i själva verket någon mening utan det senare, ty människonaturen är det materiella substrat som är en förutsättning för alla de andra begreppen. Mänsklighet är när allt kommer omkring det mest fundamentala attribut vi kan lägga på vår tillvaro när det gäller dessa frågor. Alla andra attribut, såsom t.ex. förnuft är beroende av dess närvaro. Man kan inte föreställa sig själ, tankar, medvetande eller personalitet utan det. Däremot kan man tänka sig människonaturen utan dessa senare attribut, något som väl illustreras av den pågående debatten. Det kan inte nog betonas, att före allt annat så är vi mänskliga, och utan mänsklighet har ord som person, tanke, medvetande, religion och nationalitet ingen mening. Med andra ord kan man säga att en ny mänsklig varelse blir närvarande i och med att en mänsklig sädescell förenas med en mänsklig äggcell. På grund av dess mänskliga ursprung har mänskligheten fått en ny medlem i och med denna händelse. Den nya cellen som bildas är av mänsklig natur och den tillhör inte någon annan art. Om sädescellen och äggcellen skulle lämnas åt sig själva före befruktningen skulle de båda dö. Men efter befruktningen börjar en utveckling, den nya cellen får en egen pågående existens om inget oförutsätt inträffar. Vi har fått en varelse med dess egna unika genetiska material, den är av mänsklig natur vilket är den avgörande egenskapen för alla andra utvecklingar den skall genomgå. I och med befruktningsögonblicket har mänskligheten fått en eller flera nya medlemmar, och på grund av deras mänskliga natur står de under samma mänskliga rättigheter som alla andra människor. De har samma rätt till liv. Huruvida individen som fått del av den mänskliga naturen är en individ eller flera individer är inte av avgörande betydelse för dessa rättigheter, ty det har varken med själ eller personalitet att göra och är oberoende av singular eller plural. Samma situation uppstår då det är frågan om siamesiska tvillingar som är kroppsligen sammanvuxna med gemensam blodcirkulation och ibland även gemensamma organ. Frågan huruvida de skall betraktas som två eller en har ingen betydelse för deras grundläggande rätt till liv; och sålunda är problemen med tvillingar och rekombination också passerade.

Sedan doktor Christian Barnard genomförde den första hjärttransplantationen 1967 har det uppstått nya frågor av legal, medicinsk och etisk natur. Inte minst viktig bland dessa är frågan om när en människa skall betraktas som död. Är det när hjärtat har stannat eller är det då hjärnan har upphört att fungera? Transplantationer av olika organ är ett av de områden inom medicinen där det finns mycket att vinna i form av bättre hälsa men där nya etiska spörsmål också väntar på att bli lösta. Återigen är rosorna blandade med törnen. Också på detta område har frågan om att vara person debatterats. Speciell vikt har man lagt vid utvecklingen av cortex vid livets början och vid samma hjärndelars död i livets slutskede. Några har ansett att hjärnaktivitet borde sättas som ett index för personalitet. Hjärnan är på ett avgörande sätt förbundet med tankeliv och medvetande. Tristam Engelhardt påstår att ”i avsaknad av hjärna existerar inte människan som person” (The Beginning of Personhood: Philosophical Considerations, 1973). Det förefaller som om man gör en distinktion mellan mänskligt biologiskt liv och mänskligt personligt liv, och man förklarar att utan hjärnbarken är den senare formen av liv inte möjligt. En distinktion har också gjorts mellan klinisk och total död. Irreversibel medvetslöshet med ett elektroencephalogram som visar att hjärnfunktionerna upphört har föreslagits som ett nytt kriterium för klinisk död. Även om vissa organ fortsätter att fungera med eller utan artificiell hjälp, så har personligt liv upphört att existera i denna situation menar man. Mera primitiva delar av hjärnan kan fortfarande vara vid liv, men individen klassas som kliniskt eller personligt död eftersom cortex inte längre fungerar. Också Bernhard Häring tycks dra den slutsatsen att personligt liv har upphört att existera på detta stadium även om primitiva delar av hjärnan fungerar för att biologiskt liv skall kunna uppehållas. Han menar att den totala döden kanske kan föregripas då dödsprocessen är oåterkallerlig därför att ”inget nytt kan introduceras i dödsförloppet, det är bara ett allt hastigare förlopp av den finala nedbrytningsprocessen … Jag har en känsla av att argumenten för ett jämnställande av personens totala död med hjärndöden är tämligen tungt vägande” (Medical Ethics). Transplantationskirurgin har naturligtvis ställt dessa problem på sin spets, och det har nu föreslagits av några att klinisk död kan accepteras som ”grönt ljus” för att ta organ från en människa för transplantation även om den totala döden ännu inte inträtt. Hjärndöd har accepterats i USA och i några europeiska länder som ett tillräckligt villkor för att ta organ för transplantation. Att vänta på den totala döden, d.v.s. tills hjärtat stannat och cirkulationen upphört kan inverka menligt på resultatet av transplantationen. Njurar måste tagas omhand inom nittio minuter efter det att cirkulationen upphört, lever och hjärta inom femton minuter. Att transplantera ett skadat hjärta eller en skadad lever skulle innebära döden för mottagaren. Att transplantera en skadad njure skulle också vara ödesdigert. Det finns några fall i USA där man i samband med hjärndöd givit tillstånd att avlägsna organ medan man uppehållit konstgjord andning och blodcirkulationen fortfarande varit intakt. Frågan uppstår huruvida man har rätt att avsluta vad som är kvar av det mänskliga livet efter hjärndöden. Förvisso finns här utrymme för missbruk. Och vidare: Även om en patient befinner sig i detta tillstånd som ibland kallas ett ”kadaver med slående hjärta”, kan vi med säkerhet säga att detta kadaver inte längre är en mänsklig varelse? Det är på denna punkt som diskussionen om personalitet och själ är otillfredsställande. Begreppen är långt ifrån uppklarade.

Följande tre problem erbjuder sig således: 1) Kan man med tillfredställande säkerhet dra den slutsatsen att människan inte längre existerar som person och att själen är borta då hjärnbarken är död? 2) Då klinisk död har inträtt, kan man då direkt utsläcka livet för att ta organ för transplantation med motiveringen att personligt liv har upphört? 3) Är själen och personaliteten den rätta grunden för mänskliga rättigheter eller baseras dessa rättigheter på något ännu djupare och mera primärt?

Individens enhet

Den vanligast förekommande synen på den mänskliga individen bland nutida vetenskapsmän och många filosofer är att människan är en oupplöslig psyko-fysisk entitet eller enhet. Hon kan inte delas upp i olika delar. Bibelforskare, speciellt i Tyskland, har undersökt tron på uppståndelsen hos Paulus som också beskriver människan som en enhet. De betonar att Paulus var av semitiskt ursprung och inte en hellenistisk metafysiker, det var honom därför främmande att tänka i termer av andar utan kropp. Han ser snarare uppståndelsen som något som drabbar hela människan. Begreppet person är för honom en kroppslig realitet och döden är en process varigenom vi abstraheras från historien men trots detta bevarar vår kontinuitet genom gudomligt ingripande och Kristi uppståndelse. Detta förutsätter inte nödvändigtvis en separation av själ och kropp utan snarare individens överlevande i en ny dimension. Bultmann med flera vidhåller att SOMA (kropp) i Nya Testamentet och särskilt hos Paulus betecknar något mera än bara den fysiska aspekten av individen. Det bör dock påpekas att detta resonemang har blivit ifrågasatt och motsagt så sent som 1976 (Robert H. Gundry, jfr The Clergy Review, august 1978: Soma in Biblical Theology with emphasis on Pauline Anthropology). Hur vi än ser på detta intressanta problem måste vi komma ihåg att förhållandet mellan själ och kropp är en stor filosofisk fråga och man kan inte vänta sig att Bibeln skall lösa den åt oss.

Själv tror jag att det finns risk att vi lägger för stor vikt vid frågan om kropp och själ. Ibland kan vi förenkla problemet alltför mycket också. Närhelst denna dualism har dragits ut till sina yttersta logiska konsekvenser såsom hos manikeerna, albigenserna, jansenisterna och puritanerna har det resulterat i heresi. Att fastslå att det är en skillnad i betydelse mellan kropp och själ, mellan att vara person och att vara av mänsklig natur är en sak. Att skilja dem åt är något helt annat. Liv, död och evighet är en enda process som sker i olika dimensioner. Det är som vi säger i rekviemmässan, Vita mutatur non tollitur (livet dör inte ut utan förändras). Jag finner ingen plats i den kristna läran om det eviga livet för andar frigjorda från sina kroppar eller personer och själar skilda från sin människonatur, även om som t.ex. hos medvetslösa personer alla funktioner inte är i bruk här och nu. Men egenskapen att vara person kan inte reduceras till blott och bart sina funktioner. Och till sist, även om vi kan vidhålla vår argumentation för att personligt liv kan skiljas från biologiskt liv, så är ändå patienten som andas här och nu på det eller det sjukhuset fortfarande Tommy, Dick eller Mary i all sin mänskliga natur med allt vad det innebär av mänskliga rättigheter. Ty den mänskliga naturen är basen för all humanitet och alla mänskliga rättigheter från befruktningsögonblicket till den totala döden. Distinktionen mellan klinisk och total död kan möjligen fylla någon medicinsk funktion men från en etisk synpunkt delar den bara enligt min mening upp människan i orealistiska kategorier.

Å andra sidan är det moraliskt försvarbart att ta bort artificiella och extraordinära medel för att uppehålla biologiskt liv. På så sätt tillåter man den totala döden att få sitt naturliga förlopp. Detta är något helt annat än att direkt utsläcka en individs liv, antingen genom en positiv åtgärd eller genom att underlåta att bruka ordinära medel såsom mat och dryck. Därför är fattigdomen i tredje världen en sådan skandal. Människor får dö på grund av avsaknad av livets nödtorft trots att vi i den rika världen kunde göra så mycket för att rädda dem. Att låta en person dö när vi kan rädda honom med ordinära medel är detsamma som att döda honom. Därför tror jag att även om någon resonerar så att patienten är inte längre en person och saknar själ, så har han ändå kvar sin rätt att leva på grund av sin mänskliga natur. Om man för att lyckas med en transplantation måste vidta en åtgärd som är ekvivalent med att direkt döda patienten, då har man enligt min mening gravt åsidosatt mänskliga rättigheter, även om klinisk död redan hade inträtt.

Att beakta individens rätt att leva i livets början och i dess slutskede och att befatta sig med frågor rörande livskvalitet är fundamentalt för det moraliska klimatet i ett civiliserat samhälle. Om samhället önskar göra några anspråk på detta område måste det noga beakta de principer som gäller, i synnerhet då det är frågan om ofödda, senila, hjälplösa och de som ännu inte nått den totala döden. Man kan med andra ord säga att det inte bara är att jubla över vetenskapens framsteg, utan vi måste också försöka undvika att nya former av apartheid uppstår där människor kanske klassas som subpersoner, ickepersoner eller ex-personer.

Övers. Bengt Malmgren