Det mörka hotet

Det har gått en höst sedan Star Wars-febern på nytt grep omkring sig i Europa genom premiären 19 augusti (bland annat i Sverige och Tyskland) på den första filmen i George Lucas’ nya trilogi, Star Wars: Episod I, Det mörka hotet, som redan starkt präglade årets Cannes-festival i maj. Tjugotvå år efter Stjärnornas krig, som numera utgör episod IV i hela filmsviten, är fascinationen för denna uppenbarligen obruten och dess tilltal till en publik lika direkt som då. Endast den som aldrig ens tidigare förmått fängslas av Luke Skywalker och Jedi-ryttarna eller de mörka krafterna representerade av Darth Vader eller Jabba the Hutt kunde emotse den nya premiären med trötthet; dock visade sig reaktionerna på den senaste filmen även bland svurna fans bli något blandade: dess kitschighet, bristen på humor och de urusla skådespelarinsatserna dominerade det offentliga mottagandet. Till trots för dessa kritiska synpunkter har filmen drabbat med styrkan hos en orkan. I leksakskatalogerna inför julen är sidorna med Star Wars-prylar fortfarande legio, på Internet blommar diskussionerna i dess spår och i framför allt småkillars imaginära värld från sexårsåldern och uppåt har numera Anakin Skywalker och Darth Maul blivit lika självklara innevånare som någonsin Luke eller Darth Vader för deras föräldrageneration.

Inför den tyska premiären på episod I publicerade professorn i systematisk teologi Linus Hauser en tänkvärd artikel i Herder Korrespondenz (53:8/99) om den tidigare Star Wars-trilogin och dess teologiska innebörd. Genom att inordna filmerna i science fiction-historien väljer han att betrakta dem som ett svar på vad han kallar det modernas tre metafysiska kränkningar. Först den kopernikanska chocken: att världen inte är universums centrum utan ett stoftkorn i rymden; så den darwinistiska chocken: att människans utveckling ter sig som en försvinnande liten punkt i en jättelik utvecklingshistoria, där hennes ”djuriska härkomst” alltjämt tydligt kan skönjas; till sist den freudianska: att människans psyke rymmer oanade avgrunder. Tre slags oändligheter, alltså, inom ramen för vilka människans ändlighet blott i än högre grad blir accentue-rad. Science fiction-genren bygger i sitt försök att besvara dessa konflikter vidare på en gammal bildvärld: hinsidesresan, som ger uttryck för strävan efter säkerhet och visshet i en oviss tillvaro. Men där den klassiska myten i förbindelse med hinsidesresan utvecklar temat om människans ändlighet, som hon själv inte förmår övervinna, utgör Star Wars i stället ett eminent exempel på ett slags neomytisk religiositet: individen kan själv – låt vara med Kraftens hjälp – förlösa sig ur sina begränsningar. Denna tankegång förutsätter såväl en verksam allmaktsfantasi som föreställningen om individens konkreta möjligheter att lyckosamt bemästra de tre metafysiska kränkningarna i moderniteten.

Hausers resonemang väcker naturligtvis också frågan vad den nya episoden eventuellt tillför Star Wars som helhet. Först och främst presenterar filmen i än högre grad än de tidigare en driven kombination av teknik och (pseudo)metafysik. Redan Stjärnornas krig uppmärksammades särskilt för sina specialeffekter, och på detta område tycks utvecklingen närmast ha skenat. Själva filmupptagningarna till Star Wars: Episod I tog endast 65 dagar, medan postproduktionen tog två år i anspråk; cirka 2000 av de totalt 2200 tagningarna i filmen är nämligen konstruerade i datorn. Med ökade datortekniska möjligheter har också den berättarmässiga kapaciteten att åstadkomma det omöjliga, och övervinna simpla fysiska och filmtekniska begränsningar, ökat avsevärt.

Viktigare ändå synes mig det faktum vara att filmen tidsmässigt placerar sig före den tidigare serien. Det betyder ju att åskådaren redan har facit i hand, och att allt episod I och de kommande II och III, som för närvarande är under produktion, rimligen kan ha att tillföra är att lägga pusselbitarna på plats i förhistorien till ett redan välkänt skeende. Det borde vara ett hopplöst koncept rent dramaturgiskt. Varför alls ge sig in i ett sådant självmordsprojekt?

Kanske står ett svar att finna i samtidsfilmens preferenser. I helt andra sammanhang än just Star Wars-serien har jag haft tillfälle att med viss systematik verifiera att nittiotalets filmer i långt mindre grad än för några decennier sedan väljer att tala om framtiden eller blicka framåt. Det förflutna eller nuet är i stället privilegierade territorier att utforska. Om denna iakttagelse har någorlunda allmängiltighet är det endast helt följdriktigt att George Lucas förlagt sin nya trilogi bakåt i tiden. I stället för att ställa de vanliga frågorna – Vad kommer att hända i framtiden? Hur skall det gå? – tvingas åskådaren att koncentrera sitt intresse till andra konflikter. En grundfråga i de tre nya filmerna torde lyda: Varför väljer Anakin Skywalker (nio år när episod I tar sin början), som inledningsvis är helhjärtat vigd åt kampen för det goda, att bejaka de mörka krafterna inom sig och bli Darth Vader? Eller mer allmänt formulerat: Var går gränsen mellan ont och gott? Vilken makt har den fria viljan? Vad betyder förhållandet mellan mästare och lärjunge? I en kommentar till Episod I skrev en kritiker att filmen inte presenterar något nytt, utan att hela dess innehåll samlats på samtidens avskrädesplats för att sedan stöpas om i filmisk form. Genom att ställa dessa grundläggande frågor och besvara dem ger Star Wars sitt väl tillrättalagda bidrag till förståelsen av denna samtid – ”det mörka hotet” – och de eviga frågor som den ställer på nytt. Och inför ett millennieskifte som i utbredda föreställningar, inte minst i USA, tycks bära på en starkt dystopisk potential är det givetvis också gott att veta hur det går till slut.